Vilken helg!!

Sitter på tåget på väg hem efter en fantastiskt rolig helg i Stockholm!

Anna, min gamla klasskamrat från gymnasiet, ska gifta sig i januari och igår var det dags för möhippa. Förutom att det alltid är så underbart att träffa Anna och syster Emma så var hela dagen fylld med roliga aktiviteter.

Vi startade med brunch på restaurang fåfängan vid londinviadukten (har hunnit snappa upp en del Stockholmstermer 😛 ). Lunchen bjöd på god buffé och roliga små inslag. Därefter bar det iväg på Bollywood dance. Trodde inte att det var något för mig, men jisses vad roligt det var!!! Instruktören var en söt liten indier med riktig indisk accent, och my god vad han kunde skaka på höfterna! Min partner Ida visade sig vara ett bekant ansikte från Gävle och tiden i furuviksorkestern då hon spelade trombon och jag tvärflöjt. Det tog ett tag innan vi listat ut varför vi kände igen varandra. Lustigt nog hade hon pluggat tillsammans med en annan klasskamrat från gymnasiet och kunde rapportera att denna numera bor i Umeå. Lustigt vad liten världen är… Ida, gravid i sjätte månaden, och jag var i alla fall ett grymt danspar! Ledga, ledga!!!

Därefter blev det drinkstopp på isbaren. Vilket bokstavligen var en bar gjord av is från Torneälv. Drinkarna serverades i glas av is och på sig hade man en fodrad poncho och handskar för att stå ut i det fem minusgrader kalla kylrummet. Speciellt…

Nästa aktivitet var keramikmålning. Första känslan var prestationsångest. Jag är ju inte så konstnärlig av mig… Men en nybakad bulle och lite fnitter senare så hade kreativiteten infunnit sig hos oss alla och resultatet blev en ny egenhändigt målad temugg till jobbet.

Kvällen avslutades hemma hos den blivande bruden med buffé, vin, tipspromenad och små roligheter. Så himla roligt, avslappnat och mysigt! Någon utgång blev det aldrig. Vi är helt enkelt inte den typen av människor. Träffas man inte så ofta så har man mycket att ta igen. Vi gick faktiskt inte och lade oss förrän kl tre på natten.

Även dagen idag har varit en vitamininjektion. Frukost, fik och prat , prat, prat. Det är synd att vi inte träffas oftare Emma, Anna och jag. Fast å andra sidan kanske det är det som är grejen.

Själv har jag bara njutit av att få egentid. Att bara vara jag utan krav. Att få umgås med kära vänner utan att behöva tänka på något annat. Stunder som dessa gör verkligen att man orkar med vardagen på annat sätt!

Något så enkelt som sovmorgon

Jag hann bara precis posta gårdagens inlägg innan vi gjorde något väldigt spontant. Vi åkte iväg till Jönköping och lämnade av Tilde hos faster Kajsa och Johan. Första natten utan Tilde och därmed vår första sovmorgon tillsammans på över ett år! Vi passade också på att gå ut och äta och hade det mysigt tillsammans. Som sagt, det var ju över ett år sedan sist så då får man ju passa på att njuta. 😀

Närmare tolv släpade vi oss ur sängen idag, utsövd och pigg, och resten av dagen har spenderats i ridhuset med agilityträning. En riktigt bra dag helt enkelt!!!

En veckas vardag

Den här veckan började vardagen. Jag var tillbaka på jobbet, Axel gick till skolan och farmor kom hit och passade Tilde. Aldrig tidigare i mitt liv har jag haft ett sådant välplanerat liv! Så gott som varenda timme på dygnet är planerat och det gäller att hålla sig till planen för att allt ska klaffa. Men hittills har det funkat bra!

Som människa är jag egentligen inte så petig med tider men nu måste vi och det är helt otroligt vad effektiv man blir! -och tråkig… Glöm spontanitet och flexibilitet. Det funkar liksom inte att strunta i att gå och lägga sig i tid och se en bra film om man vill ta sig ur sängen morgonen efter. Inte ens på helgen eftersom barn inte har någon känsla och förståelse för det här med sovmorgon. Man kan heller inte låta bli att fixa middag vid fyra för då får inte Tilde någon mat. Och om man ändå struntar i det och ger henne något annat så går det istället ut över hundarna som inte får någon vettig kvällspromenad eftersom man lagar mat på deras promenadtid. Och eftersom man inte vill att hundarna ska behöva lida för att jag inte orkar hålla mig till planen så går man ändå en ordentlig promenad och stupar i säng alldeles för sent väl medveten om att det straffar sig dagen efter. Ja ni hör ju, minsta avvikelse från tidsplanen kan få förödande konsekvenser och slår alltid tillbaka mot en själv. Dominoeffekt kallas det visst 😉

Det positiva är att jag från och med nu alltid kommer i god tid till jobbet! 😛 Det har väl varit lite si och så med det tidigare eftersom vi inte har några bestämda arbetstider. Innan kunde jag droppa in runt halv nio. Det gjorde ändå inget in jag inte åkte hem före halv sex på kvällen. Men nu måste jag hem! Tilde går ju och lägger sig halv sju och jag vill ju hinna umgås lite med henne. Eller när jag slutar tidigt vissa dagar och farmor är här så måste jag fort hem och avlösa henne så som vi bestämt.

Planerat, strukturerat, tråkigt men praktiskt. Välkommen nya liv!

Ridhusträningen är igång

Vi haft såg himla flyt i år då det byggdes ett sprillans nytt ridhus i Björkeberg nu i höstas, knappt 10 minuter bort från oss, som vi har fått lov att träna i! Numera är det ju inte bara jag och Axel som bor här ute på schlätta, utan vi har under senaste åren fått sällskap av ett gediget gäng agilitynördar (och fler ska det bli! 😀 ). Detta betyder att vi är totalt är sex stycken som gått ihop för att träna på söndagarna framöver. Och idag var det alltså premiär. I alla fall för tre av oss.

Jisses vilket bra ställe! Sprillans nytt (luktar fortfarande nytt!), perfekt underlag och gott om plats för förvaring av agilityhinder. Dessutom är ägaren mycket trevlig att ha och göra med så det lär inte bli några problem att få träna mer än så här om vi vill framöver. Kan inte bli bättre helt enkelt!

Onnie var precis liks glad och entusiastisk som jag! Riktigt fint gick hon också. Det blir bra att få komma igång med lite kontinuerlig träning nu efter uppehållet.

Tänk att man kan bli så glad för så lite 😀

Dagisdebuten som kom av sig

Det borde under den gångna veckan ha dykt upp en massa glada små inlägg om dagisdebuten och hur fantastiskt bra det är. Men som ni kanske har märkt så har det inte hänt. Man kan istället säga att det blev en rekordkort tid på dagis för Tildes del. Började i måndags och slutade i fredags. Varför undrar ni såklart. Det kändes inte bra!

Tildis var exakt 12 mån och en vecka gammal när hon började i måndags. Mitt intryck är att de flesta barn gör sin dagisdebut runt 18 månader. Det kanske inte verkar som så stor skillnad, men de där 6 månaderna gör skillnad! Det kändes också hårt att tänka att Tilde vid 18 månaders ålder skulle ha tillbringat en tredjedel av sitt liv på dagis om hon börjar nu.

Men självklart var det många fler saker som spelade in. Delvis var det dagiset i sig. Stora barngrupper med blandade åldrar 1-5 ger en väldigt stökig miljö. Trånga lokaler där Tilde inte ens skulle ha fått plats i sovrummet eftersom det redan var fullt. Och dåligt planerad inskolning från personalens sida då ”våran” fröken skulle på semester under andra (och viktigaste halvan) av Tildes inskolning. En massa småsaker som tillsammans bidog till en dålig känsla hos mig.

Jag har ingen erfarenhet av sånt här sedan tidigare. Jag vet inte hur det ”ska” vara, vad man kan förvänta sig och vilka krav man kan ställa. Men det kändes inte bra i magen. Jag har fått höra att barn gråter i början, men det går över. Men inte ens det kände jag mig övertygad om efter att ha sett lilla A 16 månader gråta hysteriskt efter mamma varje dag. Inte heller lilla N 18 månader verkade helt nöjd med dagis. Det sägs att barn inte har något utbyte av andra barn fören vid tre års ålder och det var väldigt tydligt i det här sammanhanget. Småttingarna gick för sig själva i sin egen lilla värld och lärde sig i bästa fall att se upp så att de inte blev omkullsprungna av de äldre barnen.

Tilde vet jag skulle gråta. Vid ett tillfälle gick jag på toa och var borta 3 minuter, det räckte för att Tilde skulle få panik. Samma panik i blicken fick hon varje gång hon irrat iväg för sig själv på gården och sedan upptäckt att mamma var borta. Att se sitt lilla barn så stressat och skräckslaget är hemskt! Att dessutom tänka sig att samma sak skulle hända när jag inte är där känns fruktansvärt.

Många skulle säkert säga att jag är löjlig. Men faktum är att exakt samma sak gör vi i vår forskning. Genom att i ung ålder stressa våra kycklingar genom social isolering kan vi se att de förändrar sina beteenden som vuxna. Och inte nog med att de beter sig annorlunda som vuxna jämfört med sina ostressade kompisar, de nedärver dessutom sitt förändrade beteendet till sin avkomma. Det finns mycket forskning gjord som visar att stress i tidig ålder påverkar beteendet som vuxen och jag har även hört om rapporter från psykologivärlden som pekar åt samma håll hos människor. Detta gör såklart att jag känner ännu mer obehag av att tänka på hur rädd och ledsen Tilde skulle vara om hon tvingades att börja dagis nu.

Hela detta resonemang har fått mig att fundera på hur samhället egentligen är uppbyggt och fungerar. Det kan inte vara en slump att ungdomar mår allt sämre. Men nog om detta för nu…

Efter fyra dagars vånda bestämde vi oss i alla fall för att hoppa av. Istället ska mormor och farmor rycka in, vilket känns jättebra!! Jag fick själv aldrig chansen att lära känna mina mor- och farföräldrar men var väldigt avundsjuk på mina kompisar som hade sina i livet. Därför ska det bli så roligt att Tilde får växa upp med sina! Den här lösningen har vi tänkt oss fram till och med sommaren. Det ger oss gott om tid att fundera över vilken typ av lösning vi vill ha till nästa höst. Jag tror absolut att dagis eller motsvarande är bra för barn när de är mogna för detta och har utbyte av sina kompisar, men vi är inte där än.

Dagis

Idag var det alltså dagispremiär! Vi var bara där en timme och tanken var att Tilde skulle få se sig omkring och bekanta sig med lokalen mest. Det gick förvånansvärt bra faktiskt! Lite blyg var hon till en början. Men medan vi satt på golvet och pratade blev hon mer och mer nyfiken och tillslut kravlade hon ur mitt knä för att gå på upptäcktsfärd.

Det slutade med att vi satt i ett rum med dagisfröken Malin medan Tilde gick runt i det stora lekrummet med de andra barnen och lekte i sin egen lilla värld.

Det kunde ju inte ha gått bättre i alla fall! Tilde var mycket nöjd över att äntligen få röja fritt och brydde sig inte alls om sina föräldrar. Inte fören tröttheten slog till och då var det ändå dags att åka hem.

Dagiset verkar bra och jag gillar personalen. Varje dag har dom någon form av aktivitet: gympa, skogen, måla, lek och allsång. Det finns också något slags pedagogiskt tänk och det är en trevlig stämning det lilla vi har sett. Säkert inget unikt för det här dagiset men jag gillar det. På torsdag är det föräldrarmöte och jag tänkte att vi skulle gå. Jag har ju så svårt att inte engagera mig och det är ju alltid roligt att se vilka de andra föräldrarna är 😉

En stor dag var det i alla fall för Tilde och även för mig. Jag blev alldeles rörd av att se vår lilla tjej springa omkring där bland alla barnen. Det kändes så definitivt att hon inte är en bebis längre, utan ett litet barn. Ett ganska självständigt litet barn. Vilket såklart är bra, det är ju det jag vill! Men ändå konstigt. Lite sorgligt och väldigt spännande. För ett år sedan var hon så liten och nu ska hon liksom ha ett eget liv på dagis där vi inte är med. Läskigt, nervöst och som sagt spännande på en och samma gång. Men det ska nog gå bra det här också 🙂

Japp, den lilla pricken på mitten är Tilde. Självständig, sa jag det? 😛

Lycklig över alla roliga leksaker:

Va sa du?!

Jag sitter vid datorn i vardagsrummet. Tilde som är med mig i rummet har som vanligt lyckats stänga grinden och kommer inte ut.

Tilde: -mamma!

Jag: tänker att jag måste hört fel, hon kan ju liksom inte prata än! Går dit och öppnar grinden.

Tilde: -tack, tack!

Tror fortfarande att jag hörde fel men det lät verkligen som att hon pratade!! Ska bli spännande att höra om det ploppar upp fler ord snart eller om det bara råkade komma och låta precis som att hon pratade.

Imorgon är en stor dag för då börjar Tildis på dagis. En timme ska vi vara där hela familjen imorgon. Det ska bli roligt att se vad hon tycker!

Själv börjar jag officiellt jobba imorgon. Jag har ju jobbat en hel del senaste månaden ändå men imorgon slutar min mammaledighet. Det däremot känns inte alls särskilt stort, tack o lov! Att börja jobba känns inte alls dumt utan ska bli riktigt roligt! Tänk att man alltid är redo för saker när det väl blir dags, trots all ångest innan. Sen kan det ju också ha att göra med att jag inte kommer vara särskilt mycket på jobbet närmsta två veckorna då Tilde går på inskolning. Men sen är det vardag igen!

Måste bara avsluta med att visa vad Tildis kan nu! Vi har tränat inför dagisstarten. Hon fixar inte att sätta på maten på gaffeln än, men äta med den kan hon:

Höst, höst, höst

Det finns några säkra tecken på att nu är det höst:

Bloggandet uteblir. Det händer inte så mycket som är värt att skriva om. Senaste besöket på Ica maxi är väl inte så värst spännande att läsa om…

Man hittar små lerklumpar på golvet. I alla fall om man bor på landet (läs leråker) och är för lat för att orka duscha hundtassar efter varje promenad.

Man kan alla reklamer på tv utantill eftersom tv tittandet har ökat sisådär 500% jämfört med sommarhalvåret då man lägger tiden på betydligt vettigare saker som hundträning 😛

Pannlampan är återigen min bästa vän i vått och torrt -bokstavligen!

Lydnad är en riktigt rolig gren. Kanske säkraste hösttecknet av dom alla. Varje år får jag ett infall av att träna lydnad. Alltid med ambitionen av att tävla till våren. Känslan brukar hålla i sig fram till jul. Max. Sist jag tävlade lydnad var 2009 tror jag. Det säger väl allt…

Jag blir sådär husligt pysslig. Tilde har redan fått två egendesignade tröjor i födelsedagspresent och en tredje är på gång.

Asocial javisst. Tråkigt men sant. Kommer med pysslandet och tv-tittandet och kan också vara rätt skönt efter en hektisk sommar, bara det inte blir för långvarigt!