Lydnadshund?

Onnie som lydnadshund? Jag vet inte om det är min viner-uttråkade hjärna som fått ytterligare en knäpp idé (vanligt förekommande såhär års annars) eller om det är en seriös tanke. I vilket fall så fick jag härom dagen ett infall att testa lite lydnadsmoment med Onnie och hon överraskade stort med att kunna nästan alla moment i klass ett. Nog har jag ett svagt minne av att vi tränade lite lydnad för evigheters evighet sedan, men jag kan inte minnas att vi någonsin lärde oss något eller kom någonstans i träningen. Hur som helst. Onnie var lyrisk över att äntligen få träna igen, och bara det gör ju att lydnad helt plötsligt känns som ett riktigt roligt alternativ! Speciellt med tanke på att vi inte har så många alternativ att välja på…

Vi får se om min entusiasm håller i sig. Men en lite halvseriös lydnadskarriär kanske ändå kan vara ett alternativ nu när agilityn inte längre är det?

En månad med Judit

  
Vår lilla kamel har bott hos oss en månad nu och vi trivs väldigt bra med varandra. Vi har fått in rätt stabila rutiner och Judit vet vad som gäller och kommer självmant in på kvällarna för att få middag. Vi har gått promenader varje dag, men nu när det är så halt på vägen funkar det inte riktigt. Med sina mjuka fötter halkar hon mest runt och tycker det är läskigt. Så vi tränar inne i boxen men även en del ute på gårdsplanen just nu i väntan på våren och mindre is på vägen.

Tränat har vi gjort massor. Hon är jätteduktig och har lärt sig mycket under sin första månad här hemma. Jag har gjort en liten film med vad vi har pysslat med hittils: 

Hon har blivit en riktigt kelig och nyfiken kamel också. Kommer gärna fram i hagen och vill bli klappad. Så söt så!

  

Hund nummer 2 som aldrig blev av

Det har varit tyst i bloggen ett tag. Jag har inte haft så mycket att rapportera men jag har grubblat desto mer. Grubblat över mitt förlorade agility-sug. Jag har verkligen inte känt för agility senaste månaderna, jag är inte sugen på att träna och längtar inte det minsta efter att tävla. Tvärtom har tanken på att tävla mest gett mig prestationsångest. Jag har grubblat och försökt analysera varför jag känner såhär och kommit fram till ett antal olika anledningar, men idag fick jag det definitiva svaret på frågan.

Vi hade besök hos Marie inplanerat idag. Det är snart en månad sedan vi var hos Tobbe och hon visade kraftig smärta i bogen och sedan dess har vi koppelvilat och ätit canidryl. Trots detta visade Onnie lika stor smärtreaktion i bogen idag. Hon var ännu stelare och ömmade i sin vänstra höft och visade även smärta i ryggen. Betydligt sämre alltså eftersom hon antagligen gått och spänt sig i kopplet. Vi gick igenom alla Onnies journaler sedan hennes första besök hos Marie 2012 och det blev väldigt tydligt att hon har problem med höger bog, vänster höft (som är en C-höft) och nedre delen av ryggen. Med halvårs intervall har vi under dessa år besökt Marie för smärta i något av dessa områden. Vi har rehabat, kommit igen, tävlat en period för att sedan få problem igen. Nog för att jag varit medveten om att Onnie varit skadedrabbad, men jag har aldrig sett helheten innan som jag gjorde idag efter att vi läst alla Maries anteckningar från åren som gått. Vad som är orsaken till problemen är svårt att säga. C-höften kan vara en förklaring, men det är i alla fall tydligt att höft, rygg och bog hänger ihop och efter höstens eviga rehabande med NSAID i omgångar och koppelpromenader är jag så less att jag inte längre bryr mig om något annat än att få tillbaks en normal vardag där hon kan få följa med på något mer än 10 minuters promenad i koppel. Agility känns väldigt avlägset.

Tillsammans med Marie beslutade vi att det helt enkelt får bli så att vi lägger agilityn på hyllan. Kanske inte för alltid men i alla fall närmsta året. Det känns såklart förjävligt. Och tomt. Onnie är ju den jag satsade alla mina kort på efter besvikelsen med Index, och nu händer samma sak igen. Men jag orkar inte med oron längre för att jag ska råka köra henne för hårt och att hon ska gå sönder och få ont. Jag orkar inte med att satsa och sätta upp mål för en tävlinssäsong som sedan går i stöpet och lämnar en kvar med dåligt självförtroende över värdelösa tävlingsresultat. Jag orkar inte med att se hennes besvikna blick när hon inte får följa med de andra hundarna ut på roligheter för att hon är skadad ytterligare en gång. Jag är inte heller sugen på att sätta in en massa dyra och tidskrävande behandlingar för att hon ska hålla i några månader och sedan gå sönder igen. Vi har redan testat detta ett antal gånger.

Onnie var som allra finast i kroppen i somras när vi cyklade 1 mil om dagen, gick skogspromenader och drog 2-3 gånger i veckan. Just nu känns det viktigast att komma tillbaks till det livet. Draget är något vi kommer att fortsätta med då vi båda tycker att det är riktigt roligt! Vi har fått ok av Marie att redan idag sakta börja återgå till ett normalt liv och det känns skönt. Planen är sedan att ha ett normalt aktivt liv nu under våren och sedan boka in ett nytt besök hos Marie när det närmar sig sommar för att se hur läget är då. Förhoppningsvis är hon smärtfri annars får vi gå vidare med utredning.

Mitt agilitysug kommer nog tyvärr inte tillbaks på ett tag. Visst har jag en Pixel som är hel och fin, men det är inte så lätt att ännu en gång ruska av sig motgångarna och obekymrat gå vidare. Tränar gör jag gärna, men jag behöver nog lite tid på mig innan jag känner mig sugen att satsa och ladda för att tävla på riktigt igen.

Gott Nytt År

2015 avslutades väldigt trevligt. Vi gick nyårspromenad med ett gäng andra hundar och mattar i Tinnerö som avslutades med korvgrillning. 

  
Därefter blev det en promenad med Judit innan vi svidande om och åkte till Björkeberg för nyårsmiddag. God middag, trevligt sällskap och en himla massa glada barn blev en bra avslutning på året. Vid nio packade vi ihop oss och åkte hem till djuren. Barnen fick gå och lägga sig och mamma kom för att fira in det nya året med oss. Det blev ett lugnt och mysigt välkomnande av 2016.