Ett oväntat och högst ovälkommet besök

RIP kycklingarna. Igår morse när vi kom ut fanns bara två högar med fjädrar och dun kvar. Något var visst på besök under natten och passade på att hugga in på världens buffé.

Hundarna avslöjade rätt snabbt att detta något visst bestämt sig för att bosätta sig under vår altan och efter att ha lyst in med ficklampan kunde vi konstatera att det var en grävling som kommit på besök. Den ena hönan hade den också släpat med sig och använde som huvudkudde. Det blev till att skruva loss några plankor på altanen för att få ut hönan innan den ruttnat i solvärmen och gillra fällan.

Inatt hörde vi hur vår nya inneboende välte tunnan med kattmat så vi smög ner för att titta och man kan väl säga att vi tog den på bar gärning.

 

En glupsk liten tjockis är det. Inte en smula lämnade den och sedan dammsög den hela gräsmattan på eventuella smulor. Fällan lyckades den utlösa, men utan att själv gå in i den. Ikväll riggar vi den med kattmat och ser hur det går. Hur fascinerande det än är att ha naturen in på knutarna så vill vi inte ha fler djur uppätna nu.

Midsommar och nytillskott

Midsommarhelgen har passerat väldigt stillsamt men trevligt! Dans runt stången och grillning i Björkeberg med gångavstånd hem. Helt perfekt! Dessutom god mat, trevligt sällskap och supereffektivt. Klockan sju var vi nämligen redan färdig-ätna och klockan tio gick vi och la oss 😛

Under midsommarhelgen fick vi också kycklingar här hemma. Det är en höna som ruvat länge på sina ägg, men så var hon borta från äggen i nästan ett dygn och då trodde vi att det va kört. Men så en morgon hade tre små fluff ramlat ner på golvet i hönshuset. Hönan och hennes kycklingar fick flytta ut i en egen bur och då passade en annan höna på att hoppa upp i redet där det fortfarande låg en hel hög med okläckta ägg. Sen blev hon kvar och dagen efter kläcktes två kycklingar till. Så vi har lite som ett höns BB här ute i trädgården nu. Två sura nyblivna mammor med sina småttingar 😉

Agility SM

På väg hem från en fantastiskt rolig helg långt bort i norr. Jag åkte upp själv med barnen i tisdags, mellanlandade i Gävle hos mamma och pappa en dag och fortsatte upp på torsdagen. Axel jobbade och kom efter med nattåget så honom plockade jag upp på fredag morgon.

Vi hade hyrt ett gammalt hus i skogen utanför Långsele. Varken centralt eller modernt, men det funkade bra och var rätt skönt då hundar och barn kunde röja som dom ville.

Det här var ju mitt och Eds första SM och såklart väldigt spännande. Det var också Eds sista tävling eftersom jag bestämt mig för att pensionera honom sen. Hans höfter hållet helt enkelt inte för aktivt tävlande och tränande. Första lagloppet gick på fredagen och var en trevlig Seppo-bana. Ed kändes fin men fixade tyvärr inte slalomingången. Laget fick sammanlagt 10 fel, men vi tänkte att det i alla fall var bra att vi fått ett resultat och att det borde ge oss ett hyfsat utgångsläge inför finalen. Gissa om vi blev förvånade när det sedan visade sig att vi gick upp i ledningen! För min del var det så oväntat och osannolikt att vi skulle gå ut som sista och ledande lag i en SM-final att jag hade svårt att tro det.

SM är ju verkligen agility när det är som bäst! Alla ger allt och stämningen är på topp, ändå var jag faktiskt inte särskilt nervös inför finalen. Bara grymt laddad! Banan var fantastiskt rolig med en ganska uppenbar hinderfälla. Jag var helt och hållet förbered på denna och gjorde allt jag kunde för att få Ed att inte dra på hindret, men tyvärr bestämde han sig ändå för att göra det. Så tråkigt eftersom jag vet att Ed ibland kan vara så följsam och fin. Men nu blev det istället en disk och någon mer hund fick vi inte runt i laget. Tråkigt såklart men känslan och upplevelsen att få va med om något sånt här var ändå oslagbar!!!

Resten av helgen fick vi bara sitta och njuta av grym agility. Finalerna var som vanligt otroligt spännande och man blir ju inte annat än inspirerad och träningssugen till tusen!!

Zzzzz

Jag orkade verkligen inte mer igår. Så trött och så totalt slutkörd. Axel fixade akut barnvakt och barnen blev snabbt upplockade av farmor och faster. Det är verkligen fantastiskt skönt att ha dom så nära! Axel skulle jobba hela natten så kvar hemma helt själv blev jag.

Jag kan inte ens minnas när jag var hemma alldeles själv sådär. Var det tre år sedan, eller kanske fem? Det är ju alltid jag i vårt förhållande som är borta. Men jag måste erkänna att det är fantastiskt skönt att bara få va själv ibland.

Om det hade varit VM i att slappa hade jag nog haft en god chans på pallplats. Gick ut hårt med att bara ligga på kökssoffan och stirra upp i taket en halvtimme. Därefter tog jag 45 minuters cykeltur med hundarna i snigeltempo, för att sedan ligga på altanen och stirra upp på himlen i en timme. Det fanns inte ens några moln att räkna, så verkligen minimal ansträngning 😉 God middag och en HEL film unnade jag mig innan jag kröp i säng och sov i TOLV ostörda, underbara timmar.

Idag känner jag mig alldeles glad igen! Livet känns positivt och jag kan se fram emot den här sommaren, till skillnad från igår då allt mest bara kändes jobbigt och meningslöst.

Sömn är verkligen bra grejer 😀

Slitigt

Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att det skulle vara såhär slitigt att ha två barn! Fysiskt jobbigt liksom. Efter fyra månader av dåliga nätter har nacken gett upp. Den som var riktigt bra länge efter all sjukgymnastik. Nu spelar det ingen roll vad jag gör, varje morgon har nacken låst sig och jag kan knappt vrida huvudet åt sidan. Detta ger i sin tur lock i öronen och tinitus som tjuter.

Emil har växt och det märks i ryggen. Att ständigt kånka runt på sex kilo bebis varvar med femton kilo tvååring sätter sina spår. Och hur ergonomisk den där bärselen än är så är det tungt att försöka cykla med den och Tilde på samma gång över gärdena här ute. Och väljer jag vagnen som alternativ istället så är det forfarande drygt tjugo kilo barn plus nästan lika tung vagn som ska knuffas runt. Det är liksom jobbigt! Vardagen är en fysisk kamp och om man då aldrig får sova ordentligt känner man sig mer död än levande på morgonen. Och som en liten bonus så är det alldeles perfekta förutsättningar för en liten förkylning att gro…

Min högsta önskan just nu är ett tyst, mörkt rum där jag kan få sova ostört en heeel natt!!!

Veckan som gick

Min mamma har varit här senaste veckan. Det börjar ärligt talat att bli lite tråkigt att gå här hemma själv hela dagarna och då är det trevligt med lite sällskap. Tilde tycker det är speciellt trevligt att ha mormor på besök och har varenda morgon sprungit ner till mormor och krupit ner hos henne i sängen. Jag är så himla glad att barnen har alla sina mor- och farföräldrar kvar eftersom jag själv aldrig hann lära känna någon av mina.

Vi tävlade i helgen igen i Söderköping. Det var helt klart årets hittills roligaste tävling eftersom vi var ett stort gäng från klubben där och det var väldigt socialt och trevligt! Precis vad jag behövde!

Pixel var först ut på en ovanligt klurig hoppbana för att vara klass 1. Överlag gick han jättefint men såg en tunnelingång som han inte skulle ta när jag bromsade in för ett oplanerat bakombyte. Han är ju svag för tunnlar och suger lätt inåt i banan har jag märkt och bakombyten är fortfarande inte vår starka sida, så det hela var väl inte helt oväntat. Något vi måste träna mer på. Men känslan var fin och vi känns mer samspelta för varje lopp nu tycker jag.

Agilityklassen var mer en typisk klass ett bana. Förutom att jag störde honom så att han slog i däcket så var loppet alldeles felfritt. Det räckte till vinst och vips så har lillkillen två pinnar i agilityklass. Roligt och oväntat!

Onnies agilitybana gillade jag aldrig riktigt. Men som vanligt gjorde hon sitt allra bästa. Och som vanligt fick vi en femma på ett litet futtigt fel vilket annars hade räckt till vinst. Nu kom vi tvåa och jag fick ytterligare ett lopp att gräma mig över. Egentligen vet jag inte ens riktigt vad som gick fel. Hur jag mindes loppet stämmer inte överens med hur det ser ut på filmen. Jag har bestämt mig för att bara släppa det och gå vidare. Man kanske inte måste analysera alla detaljer i vartenda lopp. Jag orkar inte ens vara bitter över den här femfels-svackan vi befinner oss i. Det kommer att släppa, det vet jag. Onnie går fantastiskt fint och vi har väldigt roligt tillsammans. Hon är hel och vi kan tävla ihop. Det är mycket värt bara det!