Nytt år!

¨Först och främst vill jag tacka för snälla inlägg! Det känns så fantastiskt skönt att veta att man har människor omkring sig som bryr sig när det känns tungt i livet! TACK!!!

 

Nu är det inte så många timmar kvar på det här året. Dags att summera det gångna året och blicka framåt.

Så vad hände egentligen år 2008?

 

Index

Han växte faktiskt upp! Mot alla odds (i alla fall som det kändes då) blev min lille kille stor! Matte njuter av en betydligt lugnare hund som lufsar med på promedarna utan att bry sig om varken hundar eller människor. Det han älskar allra mest är att få arbeta med sin matte, ingen är gladare och nöjdare än jag och därmed kan jag konstatera att målet för 2008 är uppfyllt med råge! 

MH testet är avklarat med mycket fint resultat, och en individuell officiell agilitystart med mycket bra betyg har vi också hunnit med. Agilitystaretn var ju egentligen inte planerat fören till våren så det för vi se som en liten bonus.

2009

Agility:  Att ta oss upp i klass 2 i hopp och agility. Fortsätta med samma stabila kontaktfält och säkra slalom. Ska verkligen försöka föra statisik så jag får en bild över hur vi egentligen klarar oss. Hittils är det lätt 100% både kontaktfält och slalom på alla tävlingar. Nästa år hoppas jag på att vi kan hålla oss över 95%.

Lydnad: I hate it! Men skam den som ger sig. Ett förstapris i ettan ska vi väl ändå kunna ro hem under året.

Vallning: Målet är helt klart att få honom godkänd vallhund i höst. Håll tummarna för att grannarna står ut och att ankorna får bo kvar i trädgården 😉

Övrigt: Inte bara Index utan även matte ska vara i form för att orka tävlingssäsongen. Ut och springa igen är därför ett måste. Till våren ska jag fixa milen igen! Dessutom ska Index röntgas nu i början av året, hoppas allt ser bra ut.

 

Pepper

Jag blev tvåhundsägare! Och va bra allting blev! Jag är så nöjd med valet av hund och beslutet att skaffa en till. Jag fick allt det positiva och har hittils inte upplevt något negativt alls. Eftersom Pepper kom ganska sent på året har vi inte hunnit med så mycket än, men jag tycker ändå vi har hunnit bygga en riktigt stabil grund för fortsatt träning.

2009

Viltspår: Avklarat anlagsprov är målet. Allt utöver det är plus i kanten.

Spår: Att få Pepper starklar för appelklass var tanken. Tävlandet får vi kanske spara med till 2010.

Agility: Samma sak här. Målet är att han ska vara startklar men debuten får nog vänta till säsongen 2010.

Utställning: En officiell utställning ska vi åtminstonde hinna med. Sen får vi se hur det går.

Övrigt: Ett MH-test i vår.

 

Men det allra viktigaste är ändå att hundarna får vara friska och att vi får ett roligt år tillsammans!

 

GOTT NYTT ÅR!

Madde, älskade vän…

Tillbaks i stan och hemma igen. Ja, numera är Linköping verkligen hemma för mig! Och det är så skönt att va tillbaks. Här är min fristad och här kan jag få må bra och slippa jobbiga tankar. Visst är det trevligt hemma hos mamma och pappa, men det är samtidigt också väldigt jobbigt och påfrestande att vara där eftersom hemma är förknippat med så jobbiga minnen.

Jag har berätta det här för många, men jag tror att folk mår bra av att få höra det igen. Om inte annat så är det väldigt skönt för mig att få skriva ner det. Jag hoppas det kan ge någon en tankeställare så här i juletider och i slutet av året.

Den 24:e mars 2005 dog min allra bästa vän och livskamrat, Madde. Hon var verkligen som en syster för mig och vi umgicks så gott som varenda dag i över 20 års tid. Vi har alltid gått i samma klass och under större delen av tiden vi hade ihop bodde vi också grannar. Vi umgicks jämt och delade allt. Vi kände varandra så bra att vi inte ens behövde prata med varandra, det räckte med en blick så visste vi vad den andre tänkte. Vi har gått igenom allt ihop från att leka i sandlådan tillsammans till att spana på killar ihop. Hon är den människan som för alltid kommer att betyda allra, allra mest för mig. Ingen kan ta hennes plats! Den första tanken som slog mig den soliga förmiddagen för snart fyra år sedan, då jag precis fått beskedet, var att mitt liv aldrig kommer att bli detsamma. Och så rätt jag hade… Jag vet inte hur många gånger jag funderat över vad meningen med livet är sen den dagen.

Att vara hemma hos mamma och pappa är som att återuppleva allt gång på gång. Värst är det på kvällarna när jag precis har släckt lampan. Det går inte att somna för tankarna bara maler. Gång på gång rullar scenariot i huvudet delvis kristallklart, delvis otydligt och suddigt. Det var påsk och jag var hemma på ett välförtjänt lov. Två kvällar innan hade jag ägnat hela kvällen hos Madde på sjukhuset. Hon var sig väldigt olik till utseendet eftersom allt cortisonet gjort att hon lagt på sig en massa vatten, men hon var fortfarande samma goa människa. Den kvällen lyssande vi till Michael Jackson, som så många gånger under hela uppväxten. Vi hade det jättemysigt och trots allt elände var det fantastiskt trevligt. Madde hade precis påbörjat cellgiftsbehandling och håret hade börjat falla, så jag lovade att köpa tyg åt henne på stan dagen efter så att hon skulle kunna göra några riktigt snygga schaletter att ha när håret var borta. Jag tyckte jag lyckades riktigt bra med tyg-shoppingen dagen efter men kunde inte lämna tyget samma kväll eftersom Madde kände sig så dålig. Vi bestämde att jag skulle komma dagen efter istället…

Mamma och pappa var iväg och handlade och jag vaknade av att telefonen ringde. På något konstigt sätt så visste jag redan då jag hörde signalen att något inte stod rätt till. Inners inne visste jag nog till och med vad den där telefonsignalen betydde. Telefonen hänger på väggen i hörnet i köket, bredvid fönstret. Jag lyfte luren och i andra änden hörde jag Eva-Marie (Maddes mamma). Jag visste precis vad hon skulle säga, men minns ändå inte idag de exakta orden, men hon sa något i stil med att ”nu finns inte Madde mer”. Och där, just den sekunden, så stannade tiden. Jag minns att jag bara skrek NEEEEJ! Nu så här efteråt så fattar jag ju att jag drabbades av en ordentlig chock. Jag bara föll ihop på golvet och skrek, fortfarande med telefonen i handen. Jag hörde någonstans långt borta hur mamma och pappas bil rullade in på uppfarten, hur de öppnade dörren. Men jag kunde inte sluta skrika. Det var liksom min kropp och inte jag som skrek. Mamma kom in och blev såklart livrädd när hon såg mig. Jag lyckades kvidande berätta vad som hänt och sen är allt bara svart.

Nästa minne är att mamma parkerar bilen på sjukhusparkeringen och att det droppade om isdopparna som smälte i solen. Jag minns också att jag tänkte att det var så ironiskt att världens bästa Madde skulle dö på årets hittils finaste dag. Att det borde vara mörkt och grått… Jag vet att mamma fick leda mig till ingången eftersom jag inte kunde styra mina ben. Onkologavdelningen låg en trappa upp och mitt i trapphuset minns jag att jag fick andnöd och var tvungen att hyperventilera. Vi skulle alltså få sen henne en sista gång och säga farväl. I dörren möts jag av Eva-Marie. Hon är alldeles lugn. Själv är jag hysterisk och gråter som jag aldrig gjort förr. Jag frågar henne hur hon klarar av det här. Hon svarar att det måste man. Och ja, hon hade så rätt, det var ju skälvklart. Men hur gör man?

Madde såg ut som hon sov. Ändå var det så tydligt att hon inte var där. Hon levde inte längre, det var bara hennes tomma kropp som låg där. Jag var rädd. Var var hon nu? Vi som alltid gjort allt tillsammans, och helt plötsligt har hon dött -alldeles själv, utan mig! Detta var något som jag kom att grubbla på långt efteråt.

Jag fick en stund för mig själv med henne innan jag gick för att aldrig mer få se min älskade, älskade vän. Hon var så fin. Det tunna håret hon hade kvar hade hon flätat i två flätor. Ögonfransarna var, som alltid, noggrant målade. Trots att hon var så sjuk hade hon ändå sett till att göra sig fin, så typiskt henne. Så, där satt jag, själv med min döda kompis. Vad säger man? Jag hade ingen aning… Det var ju inte direkt så att jag hunnit förbereda något. Jag minns ändå att jag sa ” jag älskar dig och kommer sakna dig. Jag vet att vi ses igen, men först måste jag leva mitt liv”.

 

Jag minns hennes begravning. Sen är det svart. Jag minns i princip ingenting av det efterföljande året.

Jag har börjat lära mig att hantera sorgen men så här i jul och nyårstider blir det svårt, och speciellt då när jag kommer hem till Gävle och får träffa hennes lillasyster och familj. Det svider så i hjärtat…

 

Så, vad vill jag nu ha sagt med det här? För er som har orkat läsa allt så hoppas jag att ni har fått en tankeställare. Ta aldrig någon för given!!!! Berätta för alla ni älskar att ni faktiskt gör det innan det är för sent. Glöm inte bort att leva i nuet, framtiden är inte alltid bättre…

 

Med det här inlägget har jag ju också bevisat att det rör sig mer i mitt huvud än bara hund 😛

 

Sköt om er allihop! Kram!

Valptitt

Nej, jag ska inte ha några fler hundar. Men mamma ska skaffa en!  Ända sedan vi tog bort familjens bearded collie för 6 år sedan så har mamma sagt att hon ska skaffa en hund igen när hon bli pensionär. Den 19:e december arbetade mamma sin sista dag så nu väntar pensionen och därmed alltså också en hund!

 

Jätteroligt tycker ju jag såklart! Att få dela sitt största intresse med mamma är ju inte helt fel. Sen kan jag nog inte räkna med att hon kommer bli riktigt så nördintresserad som jag är, men mycket hundprat lär det bli framöver 🙂

 

Egentligen hade hon inte tänkt sig någon valp förren i vår. Kennel var sedan länge bestämt och valparna var beräknade att vara leveransklara i mars. Snopet nog fick den här tiken kennelhosta i samband med stora stockholm och kunde därför inte paras med den tilltänkte hanen… Så nu i jul har vi kikat runt på andra möjliga kennlar  inom lämpligt avstånd, och då visade det sig att det inte var några kullar med leverans i vår plannerade hos någon kennel. Däremot fanns det vaplar nu med leverans den 14:e januari hos kennel Tins & Tans. Mamma var lite skeptiskt eftersom hon hade tänkt ägna de första månaderna som pensionär åt diverse förrådsstädningar, men jag övertygade henne med att valpar sover mycket och hon kommer säkert hinna städa under tiden (eller inte… 😉 ) Hur som helst så blev det bestämmt att vi skulle få komma och titta på valparna. Och minsann slutade det inte med att mamma tingade en liten Bill 😉

Bill är alltså en cocker spaniel med färgen blue roan. Han var en riktigt cool liten kille med bra ”av-knapp”. Tror han kommer passa min mamma perfekt!

 

Lille Bill:

 

Stolt mamma med sin nya lilla hund:

 

Den 17:e januari flyttar Bill hem till Gävle till pappas stora avsaknad av entusiasm… 😛

Julafton avklarad…

Helt, ehm, traditionsenligt på alla sätt och vis :S

Gamla grannarna som vi alltid firat jul med så länge jag kan minnas var här. Julmat åts, Kalle Anka sågs och paket delades ut. Mamma och pappa verkar nöjda med sina julklappar och jag kan åter konstatera att jag har lyckats med att ge bort ”julklappar ni inte visste att ni behövde”. 🙂

 

Pepper såg också till att förse sig… Den goda cheddarosten på julbordet hade turligt nog (enligt taxen alltså) en tygbit runt sig som passade alldeles utmärkt till att dra i. Och hux-flux så hade liten tax gluffsat i sig 500 gram cheddarost och var minst sagt mätt och belåten. Efteråt såg han mer ut som en högdräktig tik beredd att föda vilken sekund som helst. Magen putade ut åt alla håll och han vankade fram när han gick. En halvtimme senare var taxen inte längre lika belåten utan mest ynklig på grund av tilltagande magont. Tre kräkor senare hade läget ändå stabiliserats lite. Pepper fick ingen kvällsmat…

 

Bildbevis på liten ynklig tax, ”höggravid” med 500g cheddarost i magen, hehe… Observera hur magen putar ut på sidorna!!!

 

Som avslutning en liten julbild på oss alla tre! Kram från oss!

10 minuter kvar…

… till julafton. Och som en lite för tidig julklapp så kan jag konstatera att jag är så pass nöjd med blogen att jag kan börja använda den på riktigt! 😀

 

Det är dags för mig och hundarna att ta en sista kiss-runda innan sovdax.

 

Jag vet att det börjar bli lite tjatigt, men vad passar bättre än att önska alla en riktigt GOD JUL!!!!

Ny blog!

Hej och hallå!

Efter vissa påtryckningar (läs Lydia :P) så har jag valt att byta blog. Tror att den här passar mig bättre eftersom den går att göra mer personlig och snyggare, men framförallt ska det va lättare att lägga upp bilder. Som ni ser så är sidan under uppbyggnad och kommer att växa fram nu under det härliga jullovet som väntar.

 

GOD JUL och GOTT NYTT ÅR TILL ER ALLA!

Pussar och kramar från mig och alla djuren!