Fyrverkeri i vardagsrummet

30 december 2010

Näe, inte riktigt, men det låter i alla fall så här hemma. Idag vill jag hissa CD-skivan från Jycke-tryck som jag köpte för några år sedan. På skivan finns det ljud av både fyrverkerier, åska och gevärsskott. Varje år några dagar innan nyårsafton brukar jag sätta på skivan en liten stund varje dag medan jag pysslar med annat för att förbereda hundarna på vad som kommas skall. Jag börjar alltid med låg volym och höjer sedan lite för varje dag. Så här sista dagen inför nyår är volymen maxad och det låter verkligen som att vi har världens fyrverkeri i vardagsrummet.

Djuren då? Tja, Ila snarkar lugnt vidare på golvet och katterna myser i soffan framför (!) stereon. Jag känner att vi är förberedda för morgondagen! 😀

(OBS! Jag förespråkar såklart nyårsfirande UTAN smällande, men då det framstår som en omöjlighet är detta ett bra sätt att i alla fall ge våra fyrbeningar en chans att vänja sig vid oljudet i förväg, något som jag rekommenderar starkt!!!)

Guds gåva till hundägarna!

Annonser

Mitt år 2010

29 december 2010

Känslostormar

28 december 2010

Julen är överstökad för i år. Den här julen var inte lik någon tidigare av många anledningar. Först och främst så var det en jul som firades med en helt ny hund. För det andra var det första gången i mitt liv som jag inte firade hemma med mamma och pappa, utan med Axel och hans familj. Sammantaget så firade jag ju faktiskt, när jag tänker efter, inte jul med någon som jag vanligtvis brukar fira jul med. Lite märkligt… Men såklart var det ju fantastiskt att få vara med Axel hela dagen och mamma och pappa fick jag ju ändå träffa dagen efter. Nog för att jag insett det långt tidigare, att livet inte alltid kommer se ut som det gör just nu, men senaste 1,5 veckan har det verkligen bevisats.

Efter 3 mega-snöiga dagar i Gävle är vi i alla fall åter hemma i Kråkorp. Skönt! Några av er har undrat hur det känns efter allt som varit med Index. Faktum är att det faktiskt gått väldigt bra. Under torsdagen vi hade tillsammans, våran sista dag, hann jag verkligen ta farväl. Jag har såklart under hela hösten bearbetat allting mer eller mindre omedvetet. Jag har sätt honom förfalla, jag har blivit besviken i etapper och hela tiden fått sänka ribban för mina förhoppningar. Såklart att jag någonstans där under vägen började snudda vid tanken att det aldrig kommer att gå, och ju mer tiden gick och saker och ting inträffade desto mer insåg jag hur det hela skulle sluta. Så under den tordagen vi hade återstod egentligen bara en sak, att ta farväl av Index för att Index var Index. Det handlade inte längre om att komma över besvikelser över en försvunnen agility-karriär eller om att se mängder av träningstimmar gå förlorade. Det handlade bara om att säga farväl till en fantastisk hund och min allra bästa vän.

Det är knappt så jag vågar säga det. Men på fredag eftermiddagen när allt var över kände jag mig faktiskt mer lättad än ledsen. Lättad över att inte se honom ha ont längre, lättade över att det aldrig mer kommer att komma några oväntade negativa besked, lättad över att inte behöva oroa mig för att Index ska vara arg. Nu över jul har det varit några sköna och bekymmersfria dagar med tid för återhämtning, för det behöver jag massor efter den här hösten. Det har faktiskt inte ens känts särskilt tomt här hemma för den delen har jag också redan sörjt under den tiden Index var tvungen att vara isolerad och inte kunnat vara med som vanligt.

Men idag kom det första bakslaget… Jag och Lydia hade sen redan innan jul bestämmt träning  i HU:s lokal. Ilas allra första riktigta träningspass! Klart spännande och nästan lite nervöst! När jag stod och skar prinskorven i mikroskopiska delar en kvart innan jag skulle åka blev jag alldeles till  mig av lycka! När jag började räkna efter insåg jag att det måste vara ungefär 4 månader sedan jag hade ett ordentligt träningspass. Inte konstigt att det kändes ovant att stå och skära korv! Sen insåg jag att det inte var Index jag skulle få träna med och genast satte det sig en klump i halsen. Klumpen satt kvar långt in på träningspasset och det var nära att jag inte orkade träna alls. Men jag tog mig samman och tur var väl det. Ila var faktiskt alldeles fantastiskt duktig! Klart över förväntan! Jag borde egentligen ha svävat på ett litet löjligt rosa moln hem, men det gick liksom inte. Att se Lydia träna med Dingo påminde alldeles för mycket om Index. Ett tag kände jag mig ärligt talat avundsjuk på Lydia. Avundsjuk för att jag inte har min fantastiska hund att träna med längre, avundsjuk för att jag aldrig kommer att få känna den glädjen igen med Index som hon helt uppenbart kände med Dingo. Inget illa menat mot dig Lydia så klart! Jag saknar bara min hund…

Men jag ska verkligen inte glömma bort min nya lilla stjärna. Den lilla, lite osäkra hunden som antagligen aldrig direkt satt sin tass utanför kenneln där hon bodde men som idag gick in och tränade med en entusiasm som att hon aldrig gjort annat. Hon köpte lokalen, träningssällskapet, uppgifterna och ja, rubbet! Hon till och med kampade! 😀

Jag vet mycket väl att Ila aldrig kommer att bli en Index. Att det kommer att komma situationer om och om igen som påminner om Index, men om jag ser till att utsätta mig för dem, hur jobbigt det än är, så borde det ju kännas lite bättre för varje gång.

Ingen Index, men fantastisk på sitt sätt!

Min Index, som jag alltid kommer att minnas honom...

Tack underbara ni!

20 december 2010

Jag vill bara säga ett stort TACK till alla ni underbara människor som har skrivit snälla kommentarer i min blogg, som har skickat sms och mail och frågat hur jag mår och berättat att ni tänker på oss. TACK alla ni som har skrivit så fint om Index i era bloggar, till alla vackra dikter och för alla varma kramar. En speciellt TACK till mina fantastiska vänner i ”hundgänget” som skickade så fina blommor, det var inte bara tårar av sorg som kom i fredags utan också av glädje för att jag har så fina vänner. TACK till Mickis för att jag fick förtroendet att köpa min älskade hund från dig och för att du är en så engagerad och stöttande uppfödare. Ett speciellt TACK till Lydia för att du alltid finns där och orkar lyssna, och för att jag och Index fick dela vår sista dag med dig och Dingo. TACK också till mamma och pappa som var så gulliga och tände ljus för Index i fredags vid tidpunkten då han lämnade jordelivet. Och sist men inte minst, TACK Axel för att du har stått ut med mig den här hemska hösten. För att du alltid finns där när det är jobbigt, du betyder så otroligt mycket för mig!

Jag vill ge er alla en STOR KRAM för att ni är så fantastiska, det betyder verkligen otroligt mycket för mig!!!

Farväl Index

17 december 2010

Min vackra, underbara, fantastiska hund finns inte längre… Idag fick Index somna in för alltid. Saknaden är stor och tung. Det är helt ofattbart att min underbara och djupt älskade vän inte finns längre och att vi aldrig mer kommer att ses. Här hemma går jag bara och väntar på att dörren ska öppnas och att han ska storma in som han alltid gör, men det kommer inte att ske för Index sover -för alltid…

Jag älskar dig Index! Du kommer för alltid att ha en mycket speciell plats i mitt hjärta.

Du ligger på golvet bredvid mig, som du alltid har gjort… Mina tårar rinner så jag ser nästan inte vad jag skriver. Nyss tuggade du glatt sönder ett platslock till en burk …som du alltid brukar göra. Jag har klappat och klappat på din lena päls. Borrat in fingrarna i din lurviga nacke. Kramat dig så hårt jag bara kan och luktat på dig. Du luktar så gott, så tryggt. Du har aldrig luktat konstigt eller särskilt mycket hund -utan bara Index, MIN Index. Jag har strukit näsan fram och tillbaka över din nosrygg, sådär som jag alltid brukar göra. Hållit ditt huvud i mina händer och pussat dig mellan ögonen. Allt är så invant, så naturligt. Jag sticker in näsan i ditt öra och viskar att jag älskar dig. Du svarar med att vifta på svanstippen, snegla på mig i ögonvrån med en busig blick för att sedan slänga dig runt och slicka bort tårarna i mitt ansikte. Och du luktar så gott, som du alltid har gjort!

Om bara tiden kunde stanna nu…

Diagnosen på ren svenska

15 december 2010

Jag vet att texten igår kanske var lite svårläst, men för stunden orkade jag inte mer än så. Jag ska nu försöka sammanfatta den informationen jag har fått av Arne och Sven de senaste dagarna:

  • Lumbosacral stensosis är är en förträngning i ryggraden vilket innebär att kanalen i ryggraden där nerverna löper är för trång, vilket leder till tryck på nerverna som orsakar smärta.
  • Index har den här defekten på kanalen som leder nerverna från ryggraden ut på vänster sida, vilket förklarar varför inflammationen varit starkare på just vänster sida och varför jag tidvis trott att han varit halt i vänster bakben.
  • Defekten är medfödd. Index har alltså aldrig skadat sig utan det här är något ärftligt som uppkommit vartefter ryggraden har växt.
  • Jag hade inte kunnat göra något för att förhindra uppkomsten.
  • Det går att operera. Vid ett kirurgiskt ingrepp vidgar man nervkanalen så att trycket på nerverna upphör.
  • Ingreppet innebär att man i princip borrar ett större hål i ryggraden, vilket leder till en förtunning av kotan vid området där ingreppet utförs. Detta innebär att området kommer vara mycket känsligare i framtiden och att det inte kommer att klara samma belastning som tidigare.
  • Efter operationen är risken stor att det bildas nya pålagringar i området där ingreppet gjordes. Vart efter pålagringarna byggs på kommer  nerv-kanalen att bli trängre och till slut kommer det återigen att uppstå ett tryck på nerverna. Detta kan ske redan efter 2 år.
  • Operationen är ett stort och allvarligt ingrepp som orsakar mycket smärta. Postoperativt ger man därför NSAID preparat som smärtlindring, huvudsakligen Temgesic. Index har inte svarat bra på detta tidigare.
  • En operation kräver omsorgsfull och mycket krävande rehabilitering där det är mycket viktigt att hunden hålls stilla. En aktiv hund som Index som är svår att hålla stilla har sämre förutsättningar för en lyckad rehabilitering.
  • Totalt sett skulle en operation och efterföljande  rehabilitering ta ca 1 år.
  • Operationen kosta ca 30 000 kr.
  • Även om operationen och rehabiliteringen lyckas kan Index aldrig återgå till samma aktiva liv som han hade innan.

Röntgenresultat

14 december 2010

Index har fått sin diagnos:

Lumbosacral Stenosis

Lumbosacral stenosis has also been termed lumbosacral instability, lumbosacral malformation, lumbosacral malarticulation, lumbar spinal stenosis, lumbosacral spondylolisthesis, lumbosacral nerve root compression, and cauda equina syndrome. All these terms describe arthritis of the joint between the last lumbar vertebra and the sacrum, which is one of the bones that makes up the pelvis. This arthritis narrows the canal through which the spinal cord and nerves pass through. The intervertebral disc between the vertebra and the sacrum is often abnormal as well, further narrowing the canal. The arthritis and disc disease put pressure on the nerves coming off the spinal cord.

The most common sign of cauda equina syndrome is pain. The pain may occur in the back, in one or both hind legs, or the tail. The dog usually has difficulty rising from lying down, but once he begins to walk about he works out of the stiffness. There may be muscle loss in one or both rear legs. The dog may have difficulty urinating or defecating because of the pain, may become incontinent, or may be unable to urinate. Some dogs are unable to move their tail, or have severe pain if the tail is moved. Often dogs will have a shuffling gait, and scuff their toes. Some dogs will chew on their pelvic area, hind limbs, or tail.

 

Hämtat från http://www.peteducation.com

Projekt sheltie

10 december 2010

Den gångna veckan har varit ett rent helvete för att tala klarspråk. Allt har så klart handlat om Index, men jag orkar inte gå djupare in på ämnet idag. Tids nog kommer alla få veta vad som har hänt i alla fall och just idag känns det lite bättre, därför passar jag på att glädjas åt det och uppdatera bloggen lite.

Det jag vill berätta om i dagens upplägg är vår nya lilla stjärna. Ila har verkligen trippat rakt in i våra hjärtan. Hon är glad, framåt, entusiastisk och otroligt söt. Hon har verkligen glimten i ögat och är väldigt orädd, därmed är det inte sagt att hon inte är lite försiktig så där som shelties är. Imorgon blir det en vecka sedan vi hämtade hem henne, men det känns som om det har gått betydligt längre tid vilket jag ser som ett bra tecken. Hon känns redan trygg i sitt nya hem och vi trivs verkligen med varandra.

Tränat har vi gjort från första dagen. Som jag sa så kunde hon verkligen ingenting, knappt sitt namn. Hon hade en liten egenhet att springa in i trädgården vid varje hus vi passerade och höll ju såklart på att skrämma livet ur mig första promenaden jag tog av kopplet och hon rusade iväg till grannen. Men numera går hon snällt förbi alla andra hus och lyssnar riktigt bra på sitt namn. Hon är inklickad och har precis lärt sig att sitta på kommando. Hon börjar bli riktigt säker på ”torrhandling” i köket med både framförbyten och blindbyten och har väl typ fattat det här med att springa över en kontaktfältsbräda. Vi tränar för fullt på att hitta tekniken för att kunna springa riktigt, riktigt fort mot en matskål både från och mot matte. Hon har (antagligen för första gången i sitt liv) fått tugga ben, vilket hon var lite skeptiskt mot. Hon har väl aldrig behövt använda tänderna ordentligt och tycker det är lite läskigt. Därför köpte jag typ 20 olika sorters tuggben för att hitta något som skulle falla fröken i smaken. Att få henne att våga använda munnen är nämligen första steget på vägen för att få igång lite kamplust. I helgen planerar jag att dra igång ”projekt kamp” på riktigt. Jag vågar nämligen inte börja nöta slalom och andra lite mer dämpande övningar innan jag har hittat den där riktiga ”jävlar-annamat” i henne.

Men ååååh vad glad jag är för denna lilla hund!!! Hon var verkligen precis vad jag behövde nu, en liten solstråle mitt i allt det mörka och tunga. Lite utlopp för min träningsabstinens och ett sätt för mig att inte glömma hur fantastiskt roligt det är att ha hund!

Äntligen något positivt att rapportera! Igår hämtade vi hem Razzel Dazzel’s Ilona, en liten sheltie-tik på 2 år! 😀 Namnet Ilona föll oss inte alls i smaken, så hon fick genast ett nytt smeknamn, ”Ila”. Ett dygn har gått och hon verkar redan känna sig hemmastad. Index tar det med ro liksom alla katterna. Hon är totalt okomplicerad och passar perfekt in i vår flock!

Ila gick hemma på kennel Gummagårdens och var egentligen tänkt att användas som avelstik och agilityhund åt dottern, men då hon var alldeles för aktiv och ”sportig” för att passa in som avelstik på kenneln (inte deras typ av hund) och dottern inte hade tid för agility så valde de att sälja henne.  Eftersom hon hittils bara gått och ”skräpat” på kenneln så kan hon absolut ingenting. Inte ens sitt och ligg -så där har ni utgångsläget 😉 Men jag har lidit av träningstorka i en evighet nu och är fylld av entusiasm så det känns bara otroligt roligt att få komma igång!!

Hon ser ut som en alldels vanlig sheltie, men för er som inte vet hur en sådan ser ut så har ni lite bilder här 😉