Rättvik

31 mars 2013

I torsdags åkte jag, Tildis och hundarna ensamma upp till Rättvik. Axel tog tåget direkt från Tierp och mötte oss på plats.

Den här tävlingen var första delen i vår satsning ”Kan man kvala till sm på tre tävlingar?”. Jag hade ju först inte tänkt bry mig i år eftersom Ed blev skadad bara någon tävling efter att vi tagit oss upp i trean i somras och därmed har varit helt borträknad från agilityn sedan dess. Egentligen hade jag inte tänkt köra igång honom förrän i maj utan istället satsat på Onnie. Men nu när planerna med henne gick åt skogen så behövde jag göra något mer konstruktivt än att deppa över det. Alltså anmälde jag Ed till Rättvik även fastän att han inte har tränat på hela vintern och inte sprungit en bana sedan juli.

Det gick över förväntan bra i ändå. I alla fall på fredagen. I första agilityloppet fick vi fem fel på uppfarten till gungan, har aldrig hänt förut men någon gång ska ju var den första. Det räckte ändå till en pinne. I andra loppet fick jag total black out på näst sista hindret och kunde bara inte minnas från vilket håll det skulle tas -valde såklart fel. Synd, för Eddan kändes jättefin och loppet var bra i övrigt. Sedan satte vi tre nollor på raken vilket gav oss tre pinnar till. Men på slutet var Ed trött. Jag med! Fem lopp på en dag är mycket, och för stackars Ed blev det allt annat än en mjukstart på säsongen.

Vi sov rätt dåligt på natten allihopa och hela familjen var rätt sliten på lördagen. Ed hade nog träningsvärk både i kropp och knopp för på lördagen stämde ingenting. Men man kan inte vara på topp jämt… Jag är ändå jättenöjd. Ed kändes så fin och vi hade ett flyt och en känsla som jag inte upplevt förut med honom.

Nu är vi i alla fall mer än halvvägs till sm och vi har två tävlingar kvar. Det kan gå om vi har lite tur. 😉

20130331-194610.jpg
Ed med sin hejarklack

Annonser

Bebisar och barn

27 mars 2013

Senaste året har inneburit en babyboom i vår bekantskapskrets så numera träffar man småttingar lite nu och då. Förra veckan hälsade vi 1 vecka gamla Ellen välkommen till världen och passade också på att säga hej till Eric, 10 månader, som ska få ett litet syskon redan i sommar. Idag var lilla Ebbe, 5 månader här, och när man minst anar det stöter man på Elis på kontoret. Jag hade knappt pratat med ett barn innan Tilde kom till världen, och ännu mindre haft närkontakt med ett. Nu känns det alldeles naturligt.

20130327-213125.jpg
I sällskap med dessa småttingar framstår Tilde som en jätte. Hon är verkligen inte någon bebis längre! Och varje gång jag träffar en bebis så blir det naturligt så att jag tänker tillbaka på hur Tilde var vid samma ålder. Innan jag träffade Ellen förra veckan var jag helt övertygad att jag skulle sakna bebistiden men nej, faktiskt inte. Tvärtom så känner jag bara att det är så mycket roligare med barn nu! Visst är dom söta när dom är så där små, men nu får man ett helt annat utbyte!

20130327-212949.jpg
Tilde förstår väldigt mycket av det man säger. Hon funderar och drar egna, inte alltid helt logiska men ändå, slutsatser och kommer med nya och egna initiativ hela tiden. Hon är en egen liten människa med stor personlighet och hon överraskar alltid med nya ord, ljud och idéer. Man kan ju bara inte låta bli att skratta när man hittar en bit äpple i badrumsskåpet, när hon bestämt skjuter köksstolen till diskbänken och klättrar upp, när hon ska borsta mammas tänder eller när hon river av en bit toapapper och börjat torka golvet. Ja, exemplen är många.

När man är 17 månader gammal har man lärt sig mycket matnyttigt här i livet. Till exempel så vet man att toapapperet…

20130325-150739.jpg
…står på bänken och av det river man bitar och knycklar till…

20130325-150906.jpg …som man sedan torkar mamma under näsan med! Avslutningsvis så slänger man papperet i toan…

20130325-151023.jpg
…och stänger locket försiktigt.

20130325-151230.jpg
Tilde hälsar att momentet kan upprepas oändligt antal gånger och att det är otroligt underhållande 😉

Idag har vi tränat årets första kvällspass! Efter att Tilde lagt sig tog jag med mig Pixel ut och vallade. Förvisso iklädd täckjacka och termobyxor, men det var ljust!

Vallningen går också framåt! Jag har ju aldrig haft någon riktig vallhund innan. Med Index hann jag aldrig så långt innan han blev dålig, så det är verkligen superroligt att känna hur vi utvecklas tillsammans jag och Pixen. Han är numera betrodd att valla utan lina och vi har också vågat oss ut ur hagen och vallar på fälten runt omkring. Och duktig är han!

Jag vet egentligen inte riktigt hur man tränar upp en vallhund men jag har en hyfsad bild i huvudet av hur jag vill att det ska se ut. Sen har vi mest kört på magkänsla och samma tänk som vid annan hundträning. Vilket också har inneburit att jag använt mig mer av belöningar än vad man kanske normalt gör. Lägganden har till exempel flitigt belönats med boll och kamp 😉

Nu känns det faktiskt som att vi har kommit en bit på väg och vi har en bra grund inför Lena-kursen som vi ska gå i april. Det ska bli spännande!

Jag önskar att jag kunde filma något pass men jag har inte simultankapacitet nog för att lyckas med det. En suddig actionbild var allt jag lyckades åstadkomma 😉

20130321-210306.jpg

20130321-210821.jpg

Frisk nu?

19 mars 2013

Idag åt Onnie sin sista tablett previcox. Nu är frågan bara om hon mår bra. Jag vet faktiskt inte. I början av behandlingen kändes hon väldigt pigg, sen var det som om effekten avtog och hon kändes sämre men nu senaste dagarna har hon börjat strecka sig ordentligt och känns pigg och glad. Men hon är fortfarande ovillig när man ska stretcha. Men jag vet faktiskt inte om hon bara är fipplig eller om hon fortfarande har ont. Det är så svårt att veta!

I mitten av april ska vi till Marie igen. Men jag vill veta nu! Om hon inte mår bra vill jag inte ödsla tre veckor till på att vänta och mår hon bra vill jag veta det också för att kunna få glädjas lite och kanske våga gå lite längre promenader. Jag är så trött på att inte veta!

Back again

08 mars 2013

Nästan en vecka tog det innan febern gav upp. Riktigt frisk är jag inte, men tillräckligt för att jag skulle orka pallra mig till jobbet idag. Och tur det för i helgen ska det jobbas. Det är inte ofta det händer men en gång per termin är det helgträff för distanskurserna och då gäller det att vara frisk!

Dessutom ska det ju tävlas lite också. Rosettjakten del 3 går imorgon och jag hade turen att få efteranmäla Ed. Lydia får springa första loppet och förhoppningsvis hinner jag med det andra själv. Ridhuset ligger bara 2 min från föreläsninssalen så jag tror nog det ska gå! Fast tränat har vi ju inte gjort på jättelänge och frågan är om jag egentligen orkar springa. Men det blir en rolig avslutning på kvällen!

Hundarna och jag har en liten dipp i vår relation just nu. Jag tror att det mest beror på att jag varit sjuk och helt enkelt inte umgåtts med dom särskilt mycket. Axel har tagit alla promenaderna medan jag legat utslagen på soffan. Onnie har koppelvilat typ tre veckor nu och är allmänt ganska jobbig, sådär som hon blir. Pixel gör mest ont att umgås med nu då han helt oförsiktigt röjer fram i sin tratt. Uttråkad är han också och på promenaderna är det fortfarande koppel som gäller vilket betyder att han roar sig själv med att käka bajs, dra i kopplet och trassla in sig. Ed har sedan en tid tillbaka fastnat i en dålig loop efter middagsmaten som innebär att han blir väldigt pilsk och tar ut detta på stackars Pixel som inte fattar något. Varje kväll samma sak och det slutar alltid med att man måste säga år honom på skarpen. Allt sammantaget gör att jag blir ruskigt irriterad och relationen där efter.

Nästa vecka ska bli en bättre vecka! Då ska Pixels stygn bort och vi kan fortsätta där vi var. Ed ska få träna agilitygrunder och Onnie i alla fall göra lite godissök. Familjeterapi helt enkelt 😉

Pixel är perfekt

04 mars 2013

Idag kom röntgenresultaren. Det är ju tur att jag har en uppfödare med koll som kan påpeka detta då jag själv roar mig med 40-graders feber.

Och precis som förutspått så såg allt finfint ut. Underbart!!! 😀

20130304-220318.jpg

Sjuk? Jag?!

02 mars 2013

Jag blir aldrig sjuk. Eller i alla fall ytterst sällan. Men nu har det hänt! En envis feber som hängt med mig ända sedan dagen startade. Nytt personligt rekord i antalet nysningar och en hastigt dubblerad åtgång på toapapper till min rinnande nästa.

Vill det sig riktigt illa mår jag inte bättre imorgon och då kan jag nog, hur mycket jag än vill, inte träna agility. Hemska tanke 😛 Bäst jag återgår till ryggläge i soffan och hoppas på ett snabbt tillfrisknande.