Valpar, agility-frustration och träningslöfte

Valpar

Nu är de här!!! Igår föddes nio (!!!) stycken små tax-valpar på kennel Tondedos! Allt hade tydligen gått bra, valparna är friska och Caisa sköter sig tydligen strålande som mamma! Det ska verkligen bli spännande att se alla små Pepper-barnen om några veckor! 😀 Valparna kommer ni kunna följa i Lenas blogg.

Stolt mamma med alla nio småttingarna. Foto: Lena Martens

Agility-frustration

Största anledningen till att jag inte hunnit med att skriva i bloggen är ovan nämnda anledning. Det har väl inte undgått någon att tävlingssäsongen är här och vi har såklart också tävlat. Resultatet har varit i det närmaste katastrofalt! Efter helgen i Västerås kände mest bara för att sälja hundarna och börja med någon annan hobby. Index kunde bäst beskrivas som ett vallande, okontaktbart monster, helt utan respekt för några som helst hopphinder. Pinnarna bara flög och jag kom på mig själv under banvandringen att mest ägna tiden åt att fundera på hur fort jag egentligen kunde springa och hur stilla jag skulle hålla armarna för att undvika att hunden skulle riva. Helt olikt hur vi kör på träning och inte det minsta roligt. Och trots alla mina försök så rev han även de enklaste hindren. Som sagt -FRUSTRATION! Jag vill kunna köra agility på tävling precis som vi gör när vi tränar. Fullt ös och med fokus på hur jag snabbast ska få hunden runt banan och lyckas med att tajta svängarna. INTE tassa runt för att undvika att min tickande bomb till hund ska riva!

Nu hade jag inte hjärta att sälja hundarna och börja med ny hobby. Rätt ofta tycker jag ju faktiskt att agility är väldigt roligt. Så jag gjorde upp en seriös träningsplan och tränade faktiskt två pass varenda dag hela förra veckan! Planen var noll-tolerans för rivningar, vilket i praktiken innebar att jag ställde mobilens alarm på 5 minuter. Gick in på planen och körde agility på mitt sätt tills att tiden var ute eller att Index rev. Gjorde han det var det slut på agility. Då satte vi oss helt enkelt i bilen och åkte hem. Jag tyckte redan efter 3 pass att han började få en annan attityd till agilityn. När vi närmade oss planerna med bilen började han inte längre och skrika utan satt tyst och koncentrerat. Han var mycket mer lyhörd på planen och det bästa av allt, nu hade jag kontrollen! Äntligen fick jag en känsla av att vi tränade agility på mina vilkor!

I Gävle i helgen hade jag samma taktik. Till första loppet såg jag till att bilen stod upplåst och planen var att vid första rivningen sätta honom där. Men, han rev liksom aldrig! Tyvärr gick han ur slalomen efter 10 portar istället, men han rev inte! Och han var med mig hela vägen. I hopploppet glömde han bort sig lite. Vid sista hindret flög pinnen á la Index. Lämpligt nog skulle vi ändå packa ihop och åka hem, så det blev ingen mer agility den dagen i alla fall. Detta hade verkligen effekt! På söndagen låg han som världens coolate hund i tältet och väntade med frambenen i kors. Sådär avslappnat som bara Index kan hemma, men som aldrig någonsin tidigare har inträffat på en agilityplan. Stundvis satt han och tittade på agilityn,  men knäpp tyst och utan att stressa upp mig. Han vallade inga hundar på agilitybanan på hela dagen och det var en dröm att få gå in och köra. Och framför allt, inte ett rivet hinder på hela dagen!!! 😀 Tyvärr var ju jag klantigast i världen i båda loppen och råkade diska oss, men vad gör det?! Nu känns det som att vi äntligen kan få gå in på en tävling och visa att vi faktiskt kan lite agility också. Inte bara känna sig som ett stort misslyckande… Nu hoppas jag bara att det håller i sig!!!

Träningslöfte

Jag ska börja träna nu, på riktigt! Har tänkt hela våren att nu, NU ska jag. Men icke…. 5 km någon gång då och då har jag pallrat mig runt, men nu efterfrågar jag lite mer regelbundenhet. Efter helgens svullande ur diverse godispåsar och på resturangbesök drev mitt dåliga samvete mig runt 7,5 km när jag kom hem i söndags. Det gick löjligt lätt och jag bestämde mig helt enkelt för att satsa på milen nästa gång. Lika bra att slå på stort när man ändå är i farten 😛 Sagt och gjort, redan igår hurtade jag runt 5 km spåret i Ryd, två varv! Och det gick ju alldeles strålande! 😀 Nu har jag bestämt mig för att i fortsättningen på måndagar springa milen och sedan någon dag i vecka antingen åka inlines eller springa intervaller. Om jag kan hålla det här över sommaren borde jag väl kunna bli av med det där extra kilona som kommit under vintern. Hur svårt kan det va?! Nu har jag dessutom skrivit ner det så nu är det officiellt och jag kan inte längre ”glömma bort det”. Ibland är det bra med en blogg… 😉

Grattis Pepper!!

Det är svårt att få tid att skriva här i bloggen. Men jag får så lov att hinna med ett snabbt grattis till Pepper som fyller 2 år idag!!!

SE VCH, LPI, uppflyttad lkl spår och cert på utställning. Jisses vad vi har hunnit med mycket på det 1,5 åren vi har haft tillsammans! Jag kan inte annat än säga att den lille mannen har tagit mig med storm… 😀