Frustration, finbesök, första advent och ääääntligen färdig!

Först av allt. Jag hatar kontaktfält just nu! Vi har ju kämpat på i typ 3 månader jag och Pixel, och jag har nog tyckt att det ändå började gå framåt. Men så höjde jag balansen lite, han blev osäker eftersom den blev lite instabil och vips är allt vi har tränat som bortblåst. Det ända som finns i hans hjärna då är två av, två på. Det beteendet verkar däremot sitta i ryggmärgen för det är alltid där vi hamnar. På så sätt har jag ju i alla fall lyckats med träningen 😛 Nu testar vi lite annat ett tag medan jag funderar på hur vi ska gå vidare.

I veckan har vi haft Lyra boende hos oss medan mattarna roat sig i Lissabon. Hon är ju för himla söt! Och våra hundar framstår ju som så riktigt vuxna och mogna i hennes sällskap 😛

Idag är det ju också första advent. Det var länge sedan jag riktigt brydde mig men i år är huset färdigt och Tilde så pass stor att hon förstår och gärna hjälper till, och då är det så mycket roligare!

Det som gör det extra roligt är såklart också att jag äntligen är färdig med avhandlingen! I fredags skickade jag in den till tryckeriet det sista jag gjorde innan jag gick hem. Overkligt och fantastiskt skönt! Det är såklart en hel del jobb kvar, men den tyngsta biten är avklarad!!!

Slutspurt

Så nära, så nära nu. På fredag ska allt vara klart! Jag pendlar mellan ”så roligt det ska bli!” och ”Gaaah! Jag kommer aldrig att klara det här!” Men jag antar att det är så det ska vara. Läget är ändå under kontroll, inga sena nätter, inget helgjobb och ingen panik. Däremot ser jag otroligt mycket fram emot ett liv utan krav på prestation. Utan att hela tiden behöva bli bedömd för allt jag gör och istället bara få vara.

ÖM

Idag har vi tävlat ÖM i Åtvidaberg. Det va roligt att träffa ”alla”, precis som vanligt. Även om vi var förre från klubben än vanligt som tävlade. Onnie fick köra individuellt och gjorde det med bravur. Tvåa i agilityklassen och etta i hoppklassen gav oss den totala segern.

Ed fick köra i laget som i år inte alls liknade den ursprungliga laguppställningen. I år blev stackars skadade Dingo ersatt av lillsyrran, Onnie fick ge plats för Ed och Hedvid som hade oturen att bli sjuk blev ersatt av mig. Ed skötte sig också bra. Nollade sitt lopp men totalt fick laget en femma vilket inte räckte till något pris den här gången. Men roligt var det, som vanligt 🙂

Vårgårda

Vi har tävlat igen. Det gick hyfsat bra, men inte tillräckligt bra om man säger så. Känslan finns där, Onnie går kalasbra men det vill sig inte riktigt hela vägen. Antingen (och oftast) är det jag som tabbar mig, eller så gör Onnie något konstigt. Eller, egentligen är det nog faktiskt bara jag som tabbar mig 😛 Vi har en formsvacka. Det är bara att konstatera.

Ändå är jag inte missnöjd. Det här var Onnies första riktiga tävling i hall och på fullhöjd. Hon har fixat båda delarna galant. Och vi har haft jätteroligt, verkligen! Men jag kan inte låta bli att fundera på varför jag inte är missnöjd? Det kanske låter konstigt, men egentligen tror jag att jag i vanliga fall skulle ha varit missnöjd. Efter en liten analys har jag kommit fram till att just nu är det en period i mitt liv när agility inte är viktigast. Det här med att skriva avhandling och avsluta sin doktorandperiod tar verkligen upp all mental verksamhet. Varenda vecka är ett delmål som ska uppfyllas och nu är det verkligen slutspurt. Om två veckor ska allt vara klart. Helgens tävling var ett väldigt trevligt avbrott i vardagen, men just nu är inte agility mer än så för mig. Det kommer såklart att ändras. 😉 Men just nu får det lov att vara så.

Fram-steg

Idag knäckte Emil koden. Från att bara ha stått och vinglat vid lära-gå-vagnen till att helt plötsligt kunna gå! Fascinerande!

Sen parkerade han kärran och chillade med lite majskrokar vid soffbordet. Världens cooling 😉

OBS! Inget barn kom till skada trots vissa misslyckanden på vägen 😉

Man ska inte underskatta flygplanet, grodan och sprattelgubben

Jag har ju sprungit regelbundet under hösten, men det gick liksom inte längre. Jag kan bara inte motivera mig till att springa när det är fem grader, kolsvart och lerigt ute. Så idag gick jag med i Vikingstads gymnastikförening och testade ett pass cirkelträning. Vi var åtta stycken, inklusive ledaren, i en liten lokal i Sjögestad. Kanske låter det lite skrattretande, men det var lätt att hålla sig för skratt redan efter första stationen kan jag lova. Jisses så jobbigt!! Garanterat träningsvärk imorgon. Men så himla bra! Det här ska jag definitivt göra till en vana.

Bollkastare FTW!

Jag och Pixel har ju kämpat på med running contacts en liten tid nu. Det var ända lösningen jag kunde se på vårt kontaktfältsproblem. Att göra något helt annat. Men det har ju inte gått så bra för oss. Alls.

Jag började med Trkman-metoden (eller iaf som jag har tolkat den 😛 ). Att springa fortast möjligt, försöka hitta ett avstånd till balansen där hunden lyckas och träffar, och sen köra på det tills hunden förhoppningsvis fattar vad som gäller. Den funkade inte alls för oss. Jag körde mot utlagd boll. Pixel fick ta den oavsett om han träffade eller missade, men fick mer beröm för träffar. Han fattade absolut ingenting. Tyckte han var precis lika duktig oavsett hur mycket beröm han fick och bara sprang -och hoppade 😛

När jag försiktigt sa att han inte fick ta bollen vid miss blev han helt knäckt. Förstod inte alls vad han skulle göra. Överhuvudtaget! Det slutade med att han gick tillbaka till 2+2 helt självmant. Det här var alltså efter att jag harklat mig lite, lite EN gång. Han är ju lite känslig den där hunden…

Så då gick vi över på Piel-metoden. (Min tolkning igen 😉 ) Att skicka honom över bara en platt nedfart och klicka in kontaktfältet. Belöningen blev en slängd boll, så att han aldrig behövde fundera över om han fick ta den eller inte. Alltså mer som hederlig gammal klickerträning. Här hade vi lite mer framgång. Pixel älskar klickerträning! Han vill verkligen förstå vad det är jag vill att han ska göra. Meeen… Problemet nu blev såklart att han tittade på mig eftersom jag hade bollen. Och det blev liksom inte heller bra eftersom han tappade fokus och fart framåt. Här någonstans började jag fundera på om inte vallning ändå var roligare. Om agility kanske egentligen inte var något för oss 😛

Men efter en veckas grubblande och googlande hittade jag, vad jag tror är, den ultimata träningshjälpen för oss. Så jag köpte en sån här:

En bollkastare med fjärrkontroll! Och efter första passet är jag beredd på att säga att det är världens bästa grej! I alla fall för oss.

Helt plötsligt är jag inte så betydelsefull i träningen längre. Det var mer Pixel och bollkastaren som tränade idag. Det enda jag behövde göra var att trycka, eller inte trycka, på knappen. Fokus och fart framåt och Pixel blir inte det minsta ledsen om det inte kommer någon boll. Lite förvånad men då kommer han bara tillbaks till mig och kör om. Det skulle aldrig ha hänt tidigare! Nu kändes det helt plötsligt lite roligt att ta tag i den där kontaktfältsträningen igen 🙂

Händer just nu

November är här och inatt snöade det för första gången den här vintern. Vi kikar på bilder från bloggen ett år tillbaka, skruvar upp värmen på pumpen ett snäpp och bara njuter! Vilken otrolig skillnad den här hösten är från förra 🙂

I helgen var mormor på besök, till Tildes stora glädje. Och i söndags var det treårs-kalas

Basse har börjat ”prata” och numera har vi djupa diskussioner här hemma 😉

I övrigt kretsar allt i mitt liv kring den där avhandlingen. Kappa, manus och revisioner… Mycket skriva blir det och ärligt talat är jag rätt less på den nu.