Prestationsutmattning

I förra veckan mitt under semester dök en jättekonstig tanke upp i mitt huvud: jag är inte det minsta sugen på att tävla agility. Tanken var så konstig och främmande att jag till och med blev lite orolig för mig själv. Jag förstod ju ändå rätt snabbt att det egentligen inte alls stämmer och har senaste dagarna funderat mycket över varför jag känner såhär.

Nu såhär två veckor efter disputationen börjar jag äntligen landa lite. När jag tänker tillbaka på hösten och tiden fram till disputationen så känns det som kaos i huvudet. Jag vet när jag var mitt upp i allt att jag kände mig alldeles lugn. Läget var under kontroll, jag var aldrig stressad och kände aldrig på något sätt att det var ohanterbart. Men nu i efterhand så minns jag alltså hösten med en mer hysterisk känsla i kroppen och jag inser att jag från och med i somras och under hela den här perioden har byggt upp en mental stress som liksom kulminerade på självaste disputationsdagen.

Vissa tecken kunde jag väl se på vägen om jag ska vara ärlig. Det mest uppenbara var känslan av att vara en bluff. På ett sätt kändes det nämligen så overkligt att jag lyckades få ihop en avhandling att jag fick känslan av att någon annan skrivit den. Jag minns känslan när jag gick till biblioteket med mina tio pliktexemplar att jag när som helst skulle bli påkommen att inte vara den som skrivit den där boken. Jag hade så svårt att vara riktigt glad över vad jag åstadkommit för att min hjärna envist försökte övertala mig om att jag var en bluff. Och hur mycket jag än försökte intala mig själv att det bara var min hjärna som spökade, så ville känslan inte släppa.

Det här med att under en relativt lång tid få allting du presterar utvärderat, ifrågasatt och rättat tar på krafterna. Även om folk bara vill väl så blir det tillslut till kritik. Och hur mycket jag än försökte se dom röda kommentarerna i mina manuskript som förbättringar så blev det ändå till något jobbigt. Jag har nu såhär i efterhand förstått att det jag upplevde är alldeles normalt för en doktorand och att det i värsta fall kan bli ännu värre. Som sagt, jag mådde aldrig dåligt under tiden och jag kände ingen uppenbar stress.

Men nu såhär två veckor senare så börjar jag känna reaktioner på den här mentalt påfrestande perioden, som dessutom också innebar oro över framtiden och en hel del jobbsökande, och det mest överhängande är att jag är så otroligt trött på att prestera! Jag orkar liksom inte göra någonting lite bättre och det yttrar sig i allt. Värma ärtsoppa på tub är vad jag orkar prestera i matväg, hundpromenaderna är allt annat än en power walk och ungarnas leksaker får drälla på golvet för det är alldeles för jobbigt att plocka upp dom. Alla projekt känns just nu oövervinneliga och att överhuvudtaget närma mig en skruvdragare ger mig yrsel. Jag som annars älskar att ta mig an projekt. Nu orkar jag bara inte göra någonting lite mer och lite bättre. Och helt plötsligt kan jag förstå varför det här med att tävla agility inte känns så roligt just nu. Jag är inte en sån som vill tävla utan mål. Nu måste ju inte alla lopp gå bra men jag vill känna att jag i alla fall försöker. Det måste finnas energi och ett sug efter att vilja prestera! Det är inte så att jag har prestationsångest, utan jag tror att prestationsutmattning faktiskt är ett bättre ord. Jag kan prestera om jag vill men just nu finns inte någon energi för det.

Planen är därför att ta ett tävlingsuppehåll tills jag känner att batterierna är laddade och den där riktiga agilityabstinensen infinner sig. Tills dess ska jag leva en alldeles prestationslös tillvaro med en massa rolig agilityträning och andra aktiviteter för att ladda upp batterierna igen på bästa sätt.

Hejdå jobbet och det är synd om Ed

Jag har jobbat min sista dag på IFM. Kontoret är urplockat, alla pärmar med data arkiverade och labbet urstädat. Jag har tagit min sista fika i fikarummet och köpt mat på Java för sista gången.

Det var en konstig känsla idag på jobbet. Svårt att förstå att det är slut på riktigt. Det var konstigt att gå på föräldraledighet, men då visste jag i alla fall att jag skulle komma tillbaka. Nu kommer jag inte tillbaks och det känns vemodigt måste jag säga. Ett roligare jobb och underbarare kollegor och vänner går inte att få! Som tur är har jag ett nytt jobb att fokusera på från och med måndag och det är inte längre bort än att det blir en ny institution på universitetet. Jag kommer att ha lite kontakt med gruppen i olika sammanhang och det är en bra tröst.

Trots detta var det bra sorgligt att stänga dörren till kontoret en sista gång och säga hejdå till det som varit min vardag dom senaste sju åren…

Sen är det synd om Ed också. Han blev nämligen kastrerad igår och ligger i ett hörn med tratt och känner sig ynklig nu. Anledningen var att han på äldre dar fått problem med kisseriet. Det är prostatan som blivit förstorad och på slutet kunde han knappt kissa alls. Men det är redan bättre och även om Eddan inte kanske inser det just nu så kommer det bli bra tillslut.

Gran Canaria

Tidigt på morgonen gick flyget från Arlanda. Tilde hade feber, Emil var förkyld, vi hade verkligen förutsättningarna för en lyckad semester 😛

Men det blev ändå bra. Emil fick ta på sig sina första skor och blev överlycklig när han insåg att han fick slå i alla skåp och luckor som fanns på hotellrummet. För att inte tala om skjutgarderoben! Och hissarna! Hur många gånger i rad kan man egentligen åka hiss? Hur många gånger som helst!! -om ni frågar Emil 😀

Hotellet var fint och vädret helt på vår sida. Kanske lite väl blåsigt ibland, men tänk Svensk sommar så förstår ni!

Jag försökte redan första dagen att dela havet -men helt utan framgång 😛 (när tog Axel den här fula bilden egentligen???)

Tilde upptäcker att blöt sand är det roligaste som finns!

Och Emil att det är det godaste som finns…

Vi spanar in Las Palmas en dag och lär oss att krabbor älskar bananskal

På kvällen är det Bamse-show för barnen och fria drinkar till föräldrarna 😉

Sista dagen är det så varmt att det blir en dag vid poolen innan vi packar väskorna och återvänder hem till kalla, blöta, slaskiga Sverige…

Nu drar vi

Jag är ju vanligtvis en stor vän av planering och framförhållning -men inte när jag har disputerat 😛

Idag har vi bokat en sista-minuten-resa från onsdag och en vecka framåt och åker gör vi redan imorgon (!) för att hinna fixa pass åt barnen. En vecka sol, värme och all inclusive -here we come! 😀 Hundarna får roa sig på varsitt håll hos snälla hundvakter som ställer upp med kort varsel, och grannen är tar hand om övriga djur. Jag kan inte tänka mig något bättre sätt att fira min disputation än en slapp vecka med familjen! 😀

Disputation

Jag började på ett inlägg i förra veckan men sedan bara rusade dagarna iväg i en massa förberedelser och innan jag ens hann trycka på publicera-knappen så var disputationsdagen över.

Och vilken dag! Jag var aldrig särskilt nervös faktiskt. Det kändes väldigt mycket värre i förra veckan men ju närmare jag kom själva dagen desto bättre kändes det. Sammanfattningsvis kan jag säga att det var väldigt roligt! Jag hade en supertrevlig opponent som gjorde att hela disputationen kändes väldigt avslappnad och festen efteråt var fantastiskt trevlig!!! En toppendag helt enkelt!

Nu återstår bara att tagga ner och inse att den här dagen som jag strävat mot och kämpat för sedan i somras faktiskt är förbi. Det känns lite overkligt just nu. Men skönt! Nu blir det två slappa veckor på jobbet innan det är dags att gå vidare i livet.

Året som gick

2014 slutade väldigt bra med grillning på dagen och en kväll med god mat och trevligt sällskap och 2015 började lovande med att Emil faktiskt sov en hel natt!! För alla som har hört oss klaga så vet ni att det är väldigt sällsynt. Det här var nog hans fjärde natt under sina nästan 11 månader. Jag hoppas verkligen att 2015 blir ett år med mer sömn!

Nåväl. Dags att sammanfatta året som gick.

Januari

De senaste tre månaderna har helt och hållet kretsat runt utbyggnaden och vi känner oss lite stressade att hinna klart innan bebis kommer ut. Som tur är vill inte liten komma ut på utsatt datum och även om jag tycker det är jobbigt att gå över tiden igen så är det himla skönt att vi hinner klart. Den 31 januari konstaterar vi att vi äntligen är färdiga, så när som på lite golvmatta i köket.

Februari

Jag suckar över att bebis inte vill komma ut och fördriver tiden med att valla. Den 10 februari är tiden ute och Emil tvingas ut -med ansiktet först, stackarn! Blå och svullen i ansiktet, men det rättar till sig rätt snabbt. Tilde är glad och stolt över sin lillebror.

Mars

Lydia och jag drar igång ”projekt agilityhund” med Lyra och Pixel. Vi har gjort ett seriöst träningsschema och går till hundra procent in för att få småttingarna startklara till maj. Våren kommer och månaden avslutas med att tävlingssäsongen drar igång. Eds lag kvalar till SM och Onnie debuterar i klass2 och plockar sin första pinne.

April

Jag gör ett sista ryck att kvala Ed till SM, men inser att han inte håller längre och väljer istället att pensionera honom. Det blir riktigt varmt väder och vi sätter igång att fixa farstun och gruskanten runt huset.Pixel och jag går banträningskurs i vallning men jag har svårt att hitta gnistan. Projekt agilityhund tar för mycket tid och energi. Onnie startar månaden med att vinna en klass i Fagersta och avslutar månaden i Tranås. Där kommer hon etta på lördagen och tvåa på söndagen och blir därmed uppflyttad till trean i hoppklass. Emil växer och blir större.

Maj

Månaden börjar med att jag, Pixel och Emil åker till Västerås för Pixels debut. Han sköter sig strålande men utan resultat. Helgen efter slår han däremot till med en nolla och första agilitypinnen! Vi bygger altan, Emil lär sig att sitta upp och Onnie jagar agility-pinnar men vi är i en fas av småfel och det vill sig inte riktigt.

Juni

Pixel vinner en klass i Söderköping och jag börjar känna mig sliten av att aldrig få sova. Så sliten att farmor kallas in akut för att jag ska få sova en natt. I mitten av månaden åker vi hela vägen upp till Sollefteå för att tävla SM med laget. Helt oväntat vinner vi fredagens tävling och går ut som sista lag på lördagen. Tyvärr bestämmer sig Ed för att ta ett hinder extra, men upplevelsen var ändå så häftig! Vi får kycklingar här hemma som blir uppätna av en grävling som också bestämmer sig för att flytta in under altanen.

Juli

En riktig agilitymånad som inleds i Kalmar med guldagility. En fantastisk vecka på alla sätt! Alla är där, det är varmt, sommar, och helt otroligt roligt på alla sätt!! Onnie debuterar i hopptrean och tar sig till guldfinalen och hela upplevelsen är så grym! Ironiskt nog lyckas vi inte plocka en enda pinne i agilitytvåan. Pixel tar också med sig en pinne hem. Månaden avslutas med en vecka i Skutskär. Vi bor hemma hos mamma och pappa och det är fruktansvärt varmt. Äntligen lyckas Onnie och jag ta oss ur svackan och vinner agiltyklassen båda dagarna.

Augusti

Jag åker själv med Pixel och Onnie och tävlar i Fagersta. Det är riktigt mysigt att tälta bara vi tre. Pixel vinner sin hoppklass och blir uppflyttad och Onnie vinner sin agilityklass och blir äntligen klass 3-hund på heltid. Helgen efter tar hon sitt första cert i Frövi i just agiltyklass. Vi gör iordning Tildes sov-skrubb och månaden avslutas med att vi tävlar i Flen och Onnie vinner och får ett till cert. Emil tränar på att krypa, får sin första tand och älskar mat.

September

Emil döps och vi har släkt och vänner här hemma på fika efteråt. Hösten börjar komma och gräset blir blött av dagg vilket resulterar i att Onnie halkar sig igenom alla lopp. Pixel skalar av sina trampdynor på balansen och helt plötsligt kan vi inte agility längre. Vi köper vår älskade lådcykel, vilket gör alla i familjen lite gladare. Jag får en tidig disputationspresent -Ulla och Bärit flyttar in.

Oktober

Jag och fåren får fina höstfrisyrer och jag börjar jobba igen efter föräldraledigheten. Disputationen närmar sig med stormsteg och jag funderar på allvar vad jag ska göra med mitt liv.  Jag tävlar ett hektiskt KM med fyra hundar. Tilde fyller 3 år och Ed 8 år.

November

Allt kretsar egentligen kring skrivandet av avhandlingen och jobbsökande, men jag försöker också att tänka på annat. Skaffar träningskort till mig själv och en bollkastare till hundarna. Nu SKA vi få ordning på dom där krånglande kontaktfälten! Första snön kommer i början av månaden men försvinner snabbt. Vi tävlar i Vårgårda utan resultat och helgen efter vinner Onnie ÖM. I slutet av månaden blir avhandlingen äntligen klar.

December

Jag har en liten dipp i början av månaden. Det är så mycket på spel med stundande disputation och oviss framtid. Jag går på arbetsintervju och tragglar på med kontaktfältsträningen. Sen kommer det underbara erbjudandet om ett jobb och helt plötsligt blir allt roligt igen! Jag spikar upp min avhandling det sista jag gör innan julledigheten och vi firar både jul och nyår här hemma med nära och kära.