Tävlingssäsongen över för i år

Idag körde vi sista inplannerade tävlingen för säsongen i Katrineholm. Som vanligt (kan man väl nästan börja säga nu?) var det mest spring utan hjärna i första loppet. Det går fort -och fel. Men till andra loppet är hon tillbaka till sitt vanliga jag och går så fint så. Men det verkar som att vi har fastnat i femfels-träsket. Idag rev vi näst sista hindret igen och alltså blev det ingen pinne det här året för Onnie. Men jag har sagt det förut och säger det igen, jag är så glad och nöjd över att hon överhuvudtaget kan prestera inne på banan.

Jag tänker också tillbaka till säsongens första tävling i Njudung då Onnie satt vid klubbstugan och vrålade åt höger och vänster på andra hundar. Själv undrade jag om jag någonsin skulle kunna starta med det där nervvraket. Om man jämför den Onnie med dagens Onnie så är det ju som två olika hundar. Idag kan man knappt märka vilka problem vi har haft med att överhuvudtaget kunna vistas på en tävlingsplats. Hon verkar nästan helt normal 😛

Tyvärr verkar det intensiva tävlandet senaste månaden ha påverkar henne negativt i vardagen. Hon har glidit tillbaka mer till sitt gamla dåliga jag vilket innebär att hon kan höra ljud och tycka sig se saker som inte finns men som hon blir rädd för och måste gå runt och moffa på. Hon måste hålla koll på saker som är lite för okontrollerade genom att jogga runt i cirklar med hög svans. Till okontrollerade saker hör uppspelta gester och röster, konstiga ljud som när vi härmar Tilde och såklart Tilde själv. Det går inte riktigt att lita på Onnie i det här fallet vilket innebär att hon rätt ofta får vara i vardagsrummet bakom grind när Tilde röjer här hemma. Hon är mörkrädd och vrålar ofta högljutt när vi släpper ut henne för kvällskissen. Men jobbigast och tråkigast är hennes grej med tv:n. Hon kan inte vistas i vardagsrummet när den är på utan att bli rädd och arg på alla djur och djurliknande saker som visas. Då måste hon jogga runt och vråla i riktig Onnie-stil. Hon har allmänt svårt att koppla av och går nästan aldrig självmant och lägger sig utan man måste nästan alltid bli arg och säga åt henne att gå och lägga sig för att det ska hända.

Allt det här har alltså blivit värre senaste tiden och jag gissar att den senaste tidens intensiva tävlande med hög stress på helgerna har gett henne en allmänt högre stressnivå i vardagen. Nu hoppas jag på att en ordentlig vila ska få henne att lugna ner sig igen, för den här Onnie är inte rolig att leva med… 😦

Så nu tar vi vinterledigt och satsar på rehabilitering och fysträning framöver. Fram för friska, vältränade och coola hundar!!

Nu ska vi bara slappa!

Hundgård -check!

I tre veckor har jag kämpat på med mitt senaste projekt. Till min stora glädje och hundarnas besvikelse så är äntligen hundgården på plats! 😛

Hundarna verkar nämligen inte alls särskilt imponerade av sin nya 4×6 meter stora hundgård när man annars kan springa lös på hela gården. Men jag har fått nog av hundar som röjer runt på egen hand och skadar sig så sedan i somras är det slut med det. Tanken är också att hundarna ska vara i hundgården på dagarna sedan när vi båda börjar jobba heltid igen och tills dess ska friggen isoleras och inredas så att dom kan gå in där vid dåligt väder.

Själv är jag rätt trött på att snickra, skruva, såga och måla nu. Aldrig i hela mitt liv har jag hunnit med så många projekt som under den här mammaledigheten. Visst tycker jag att det är väldigt roligt att hålla på men nu behöver jag en liten paus, tror jag, eller vi får väl se… 😉

Till pappa kan jag i alla fall säga: tack för lånet av sågen! Och alla fingrar sitter kvar 😛

Kumla och valpträff

Igår var vi i Kumla och tävlade igen. Fyra lopp hade vi på oss men vad hjälpte det, inte en endaste pinne fick vi med oss hem. Men det var såå nära!!! En otajmad sväng, ett klantigt hejarop i slalom och ett rivet långhopp var det som ställde till det den här gången. Annars gjorde Onnie tre av fyra riktigt fina lopp och jag kan inte vara annat än nöjd!

Men jag tror däremot att jag har börjar se en trend vad det gäller dagens första lopp. Det är väldigt mycket spring och väldigt lite tankeverksamhet då. Sen är det som att hon har fått explodera och efter det kan hon fokusera bättre. Tur det, men synd att vi ska behöva offra ett lopp varje tävling för att hon ska börja fungera. Men förhoppningsvis så är det bara en unghundsgrej som ger med sig med lite mer rutin.

Jag orkade inte ladda upp filmerna från alla loppen men här är i alla fall ett av hopploppen.

Direkt efter tävlingen åkte vi vidare för att haka på FTW kennelträffen. Alla Pixens syskon var där och det var jätteskoj att se hur stora alla blivit! Och såklart väldigt trevligt att träffa alla mattarna. Pix fick valla lite men fåren för dagen hade tröttnat och ville inte alls flytta sig så det var väl kanske inte det mest lyckade passet men men… Nu ser vi fram emot kennellägret i november istället!

En vecka sen sist

Jisses va tiden går fort! En hel vecka sedan sist! Rivit murstock, beställt ny kamin, haft besök av mamma, vallat och tävlat är några av de saker vi haft för oss sedan sist.

På agilityfronten börjar jag känna mig rätt klar för säsongen. Nu är det helt klart att Ed inte kommer tävla något mer i år. Något är det fortfarande som inte står rätt till efter skadan. Nu väntar ett besök hos Marie istället. Onnie har två tävlingar kvar sen ska hon vila ordentligt. Även om hon ser fin ut och verkar hålla så kan jag inte låta bli att oroa mig. Så en ordentlig vila efter den här månadens intensiva tävlande känns bra. Alltså är nog agilitysäsongen över för vår del om två veckor.

Det börjar kännas höstigt nu och då blir jag så sugen på att fixa inomhus med huset istället. Vi har så många planer och drömmar. Tyvärr är inte storleken på plånboken anpassad till allt vi vill ta oss för. Så vi får se hur mycket som blir av.

Just ja, så var det den där tävlingen idag. Onnie var tillbaka till sitt gamla jag och det kändes bra. I agilityklassen halkade vi oss runt för att avsluta i fel tunnelingång men med mycket bra känsla! I hoppklassen var det så nära, så nära. Ett litet sketet hinder missade vi… Tur att det kommer fler tävlingar! 😉

Filmer för er som vill se:

Agilityklass

Hoppklass

Tranås och lite uppgivenhet

En lite sen rapport från lördagens tävling i Tranås:

Ni minns kanske vad jag skrev efter förra helgens tävling, att hon är så följsam och noggrann. Not any longer, så att säga! När Onnie hoppade ut ur bilen på Tranås BK var hon liksom inte samma hund som förra helgen. Galen är nog det ordet som bäst passar in tror jag! Nu hade hon fattat vad tävling innebar. Laddade på allt, inte bara själva agilityn utan allt, i bästa Onnie stil.

Första hopploppet var ingen rolig bana alls om man har en snabb hund, vilket också visade sig i resultatlistan. Så det loppet glömmer vi.

I de två följande agilityklasserna roade hon sig med att testa vad man får och inte får göra i tävlingssammanhang. Gungan flög hon över i båda klasserna och istället för däcket hoppade hon ramen. Jag gjorde såklart om allt som inte var ok och hoppas på att hon minns det till nästa tävling.

I sista hoppklassen var hon trött och ovanligt klistrig och missade hinder pga det.

På det hela taget är jag ändå nöjd! Kanske låter konstigt men hon går faktiskt väldigt fint. Det är också glädjande att se hur hon har tänt till på agility, hur roligt hon tycker att det är. Jag hoppas att det hon går igenom nu bara är en kort period.

Nu i eftermiddag tränade vi en sväng med Lydia och Dingo och då var det minsann inga problem med varken gungan eller däck. Skönt, för det betyder ju att det inte är grundträningen som brister utan stressen i tävlingssituation som orsakar problemen, och det kommer ju att försvinna om jag bara är noggrann och inte släpper igenom några fel.

Sen har dagen avslutats på ett pissigt och uppgivet sätt. Ed som har vilat, rehabat och kommit tillbaka fint från sin skada kom ikväll inhoppandes på tre ben! Han som dem senaste två veckorna gått längre promenader utan koppel och som vi nu trodde var kry igen. Vi har ingen aning om vad som har hänt. Vi har inte ens hunnit med dagens långa promenad än utan bara två korta promenader mestadels i koppel. Så släpper Axel in hundarna från hundgården och han går på tre ben. Hur är det möjligt?!

I brist på annat…

Tildis visar nya höstjackan 🙂

Kvällspromenad och vardagshjälte

Idag kom resultatet av min tradera-shopping i form av två paket. Självklart var vi tvungna att prova allt och det mesta satt riktigt bra även om det fanns lite att växa i på vissa håll. Tilde var måttligt imponerad av kläderna, men dom nya silverfärgade skorna var fina och vi har redan hunnit med att provgå dom på kvällens promenad!

Och sen har jag också funnit en ny hjälte i vardagen och det är sjukgymnast Sofie! Jag har ju haft problem med min nacke sedan 2006 då jag i en mycket oergonomisk ställning observerade kycklingar i två veckors tid under mitt exjobb. Den taskiga arbetsställningen gav mig en ordentlig nackspärr och efter det har inte nacken blivit sig själv igen. Jag har haft i princip konstant ont sedan det här hände. Har träffat både läkare, sjukgymnast, massör och napprapat utan att egentligen få någon direkt hjälp eller diagnos. Inte konstigt att man lägger ner tillslut… Men nu senaste året har det blivit värre med illamående, yrsel och huvudvärk och det håller liksom inte. Så då bokade jag lite uppgivet in mig på en tid och hade turen att få träffa Sofie!

Äntligen har jag fått reda på vad felet är och även en plan för rehabilitering vilket är en övning som ska göras varannan timme. Lite körigt att komma ihåg det men så värt det! Jag kan redan idag känna mig lite bättre och enlig Sofie så ska jag kunna bli helt återställd även om det kanske tar lite tid. Fattar ni! HELT återställd!!! 😀

Filmer

Loppen från Örebro blev ju faktiskt filmade om någon vill se

Enjoy!

Agilityloppet

Hopploppet

Äntligen tävling igen!

Igår åkte vi till Örebro. Det var ju över en månad sen sist så jag såg väldigt mycket fram mot det här. Eddan skulle ha tävlat men eftersom han fortfarande återhämtar sig efter sin skada så blev det bara Onnie som fick köra. Och för hennes del var det som att göra debut igen.

Hon gick i alla fall väldig fint! Jag klantade mig i agilityloppet. Stack lite för tidigt och drog henne med mig förbi en tunnelingång. Vi fick en vägran för det och kom lite ur rytm, vilket troligtvis var anledningen till att hon missade en pinne i slalomen och vi diskade oss. Men på det hela taget ändå ett lopp med väldigt bra känsla. Dock saknade hon lite tryck. Tror att hon inte riktigt hade fattat vad det hela handlade om. Att vi var där för att HON skulle springa agility. Annars brukar det ju alltid vara Ed som får göra det.

Till hopploppet hade hon i alla fall kommit igång. Loppet gick riktigt bra men tyvärr rev vi näst sista hindret. Mitt fel -som vanligt. Lustigt nog ramlade inte bommen ner förrän vi hoppat sista hindret, så jag hann tänka tanken att det kanske gick ändå, men nej. Hur som helst så var känslan grym! Hon gör precis det jag ber om, är följsam och noggrann. Vi fick också äntligen en tid att kunna jämföra med de andra hundarna och den räckte minsann till klassens näst snabbaste tid! Bara 35 hundradelar efter Fannys Epic som gick in och gjorde ett riktigt kanonlopp! Och det är jag såklart mer än nöjd med! Jag såg Epics lopp och tyckte han såg riktigt snabb ut, tänkte att det blir svårt att konkurrera mot honom, men vi var ju faktiskt inte alls lång efter! Å va roligt det är att ha en hund igen där man kan känna att man faktiskt har en chans!!!