Vår sa ni?

13 mars 2015

Alltså det här nya, ”vanliga”, lugna jobbet som jag pratat om är inte längre så lugnt och stillsamt. För varje vecka har arbetsbördan trappats upp och för två veckor sedan låg det helt plötsligt en forskningsansökan i min inbox som behövdes ”fixas till lite”. Nu står jag helt plötsligt som huvudsökande för det här projektet som kräver en del pilotstudier och skrivande innan det kan skickas in. Alltså, tillbaks till forskningen och det är såklart väldigt roligt!

I tisdags blev jag också lite oväntat erbjuden att jobba 50% som koordinator, vilket jag såklart tackade ja till. Det innebär en hel del administrativ arbete men även endel jobb på labb, och jag börjar redan på måndag! Tre timmars introduktion var vad vi totalt hann med, men det löser sig nog… 😛

Jag trivs numera väldigt bra på jobbet, men det är mycket att göra. Dagarna rusar förbi och det är först på kvällen när jag har tid att bläddra igenom facebook som jag inser att våren verkar ha kommit. Tragiskt nog har jag knappt hunnit notera att det varit strålande väder ute. 

Men nu är det i alla fall äntligen helg! Och förhoppningsvis håller det fina vädret i sig och då ska vi njuta här hemma! Äntligen vår!

Karlstad

08 mars 2015

Fram och tillbaka till Karlstad över dagen. Det kunde ha blivit en trevlig utflykt med familjen och en lyckad tävling. Istället blev det en väldigt gnällig dag och halt hund.

För det första. Att åka på tävling med en ettåring och en treåring funkar inte. Inte ens när pappan är med enbart för att styra med barnen. En ettårig Basse vill bara gå runt själv och röja, och får han inte det blir han jättearg. Och det låter jättemycket! Agilitytävlingar är typiskt sådana tillställningar då det inte passar sig att barn går runt hur som helst och röjer, i synnerhet inte på vår-vintern i all lera eller i ridhuset. Alltså va Basse stundvis en mycket arg och högljud bebis. Tilde som har kommit in i ytterligare en period av treårstrots satte något slags personligt rekord idag tror jag. Och det är få saker som är så provocerande som en trotsig treåring, till Tildes stora förtjusning. Det kommer att dröja innan barnen får följa med på tävling igen om jag säger så…

Sen över till dagens tråkiga. Efter tredje loppet var Onnie helt plötsligt halt. När jag vänder mig om och ska sätta på täcket står hon plötsligt och håller upp höger fram i luften. Och när vi går haltar hon på riktigt! Jag kan inte se vad som är fel utan lägger henne i bilen och hoppas på att det bara är tillfälligt. Men när jag tar ut henne för sista loppet är hon fortfarande ordentligt halt och vill gärna inte sätta ner tassen. Det är bara att stryka sig och åka hem. 

Nu ikväll är hon däremot inte alls halt. Det är såklart jätteskönt, men också läskigt. Har hon ont men glömmer bort det? Vad hände egentligen? Vi tar det lugnt en vecka nu och kollar av läget och sen hållet jag tummarna för att det inte var något allvarlig.

Dom tre loppen vi hann springa kändes i alla fall toppen! Det känns som att vi är tillbaks och att vi har tagit oss ur den där dippen vi haft under hösten. Nu var vi ett team igen och det var fantastiskt roligt att springa idag! Underlaget var nytt för oss och bidrog nog till två rivningar i första hoppklassen. Tyvärr, för vi hade snabbaste tiden. I första agilityklassen blev jag sen i en passage och sen kom jag aldrig igen -disk. I andra hopploppet gick hon också kalasfint, men ramlade ur slalom. Jag tror att det va underlaget igen som gjorde att hon kom ur rytm. Visst var det lite synd att det inte ville sig hela vägen idag, men jag är ändå så otroligt glad att vi har hittat tillbaka!  Nu hoppas jag bara att hon inte har skadat sig allvarligt utan att vi kan få fortsätta tävla i vår.

Första hopploppet:

Galning

01 mars 2015

Emil Basse Hagström, nyss fyllda ETT år, håller oss sysselsatta -minst sagt. Jag hade hoppats på att han skulle vara lite sen i den motoriska utvecklingen, inte gå före ettårsdagen med marginal, men icke. Istället har han kombinerar sina färdigheter med en total avsaknad av självbevarelsedrift och försiktighet. Detta innebär numera att vi har spärrar på varenda låda och skåp, eftersom vårt nya, fina kök fruktade för sitt liv där ett tag. Vår golvlampa som vanligtvis står i vardagsrummet är också rädd för sitt liv och flyr in i hallen  i säkert förvar bakom en grind varje morgon, för att på kvällen återvända när kusten är klar och barnet sover. 

Tvättmaskinen har fått sig en klädsam skyddsutrustning för att inte riskera livet (hur många gånger kan man sätta på och stänga av en tvättmaskin med en frekvens på tusen gånger i minuten innan den dör? Vi ville inte veta…)



Sen var det vardagsrummet, med betoning på VAR… Dagtid får nämligen soffbordet flytta till förmån för alla täcken vi äger. Här gäller det att vaddera.



Vår lilla ettåring har nämligen lärt sig hur man klättrar upp i soffan. Och gärna vidare upp på ryggstödet. Därför bor numera saccosäcken i hörnet bakom soffan tillsammans med alla soffkuddarna. För är det något man inte vill så är det att ha en ettåring som ramlat ner där. Vårt hem är ett kaos -och Basse älskar det! Ska en ettåring verkligen tycka att stagediving är roligt??