Tävlat igen, på riktigt!

Efter helgen känns det som att säsongen har börjat på allvar. Som att jag och Ed tävlar på riktigt, inte bara på skoj (även om vi så klart fortfarande har väldigt skoj!). I lördags var det dubblerad hoppklass i Vadstena som gällde för oss och i söndags gjorde vi debut i agilityklass i Aneby. Vi har i dryga två veckor tränat stenhårt på kontaktfält och balanshinder här hemma. Men eftersom jag var tvungen att börja om från början med kontaktfälten räckte inte tiden riktigt till och gungan har vi bara kört några gånger sista vecka. Jag tycker ändå att Ed har varit superduktigt och lärt sig i riktigt fort. Självklart saknas det en massa rutin och därmed också fart, men det finns där. På tävlingen i söndags blev han nog lite förvånad över att det helt plötsligt stod ett balanshinder på bana, för det är han inte van vid, men han hade 100% koll på att kontaktfälten fanns och gjorde ett bra jobb tycker jag.

Lördagens hopplopp i Vadstena flöt på riktigt bra och slutade med en vinst i första loppet och en andra placering i det andra. Ett lopp som för övrigt kändes ganska brötigt då jag helt tappade honom i starten och sedan kom efter, men som ändå tydligen var klassens näst bästa… I söndagens hopplopp blev nog både jag och hunden lika förvånade när han kommer ut ur tunneln och tar fel mig och domaren och därmed missar ett hinder 😛

Sammanfattningsvis kan man säga att allt det vi tränat på funkar finfint även på tävling! Men på den korta tiden Ed har varit min hund så har vi så klart inte hunnit träna på allt som vi skulle behöva och det var också det vi missade på under helgens tävlingar, och då tänkter jag framför allt på slalomingångar. Men det var också mycket som var speciellt bra den här helgen! Ed orkade inte bara två lopp samma dag utan också två långa dagar på varandra. Den lite osäkra hunden som han var första tävlingen var som bortblåst och han visade samma entusiasm och säkerhet som han gör här hemma på banan. Han har börjat tajta till sig och vi har börjat hitta varandra. Lite fart saknas det fortfarande, men det kommer…. 😉

Jäklans roligt är det att få köra denna hund!!!!

Filmer från helgen:

Projekt moff

Sedan det förra inlägget där jag skrev om valpens moffande har jag grubblat mycket över varför hon beter sig som hon gör och hur jag ska bete mig för att får henne att sluta moffa. Vissa dagar har det känts hopplöst, men efter idag tror jag ändå att vi kommer att kunna ta oss igenom det här. Orsaken till att jag känt att det är hopplöst är framför allt valpkursen (sådär bra betyg på en valpkurs kanske?!) där hon har varit värre än värst, men efter ikväll känner jag ändå att det finns hopp för valpen.

Sedan förra blogginlägget har vi tränat in ett ordentligt ”nej” och att kunna gå vettigt i koppel. På så sätt känner jag att jag har något slags verktyg för att kunna jobba med henne. Resultatet har blivit att hon går ner några nivåer i stress när hon inte längre kan flänga runt och bete sig som hon vill och att hon därmed moffar mindre eftersom det är direkt kopplat till stressnivån. Numera finns det också en playlist på mitt spotify-konto som heter ”dog bark”  vilket innebär att vi i timmar har lyssnat på olika sorters hundskall här hemma i ett förök att habituera henne till detta ljud och få henne att associera hundskall även till lugn hemmamiljö och inte bara stressig brukshundklubb. Har fungerat kanon! Allt detta gjorde faktiskt att hon på gårdagens kurs (avslutningen, woho!) var tusen gånger bättre än hon någonsin varit tidigare, men trotts detta kändes det lite uppgivet.

Så nu ikväll tog jag och Axel hundarna och gick längs med stångån, det perfekta stället för miljöträning. Vi mötte hundar, motionärer cyklar, mopeder och till och med två par ilskna kanadagäss. Onnie skötte sig strålande och moffade inte överhuvudtaget -på något! Hundarna vi mötte viftade hon lite glatt på svansen åt eller brydde sig inte alls om. Folk, cyklister och andra ljud bekom henne inte. Ända gången hon moffade var när gässen kom gående för att vakta sina ungar, och det kändes ju helt okej. Bäst var när ett gäng hundar vrålade från en trädgård i närheten och hon bara svarade med ett litet förvånat moff och sedan gick vidare. Det träliga lyssnandet på hundskall här hemma måste ha gett resultat!!!

Nu när valpkursen äntligen är över ska vi ägna oss åt betydligt mer givande träning som den vi hade ikväll. Jag tror nog att det finns hopp för det lilla gråspräckliga monstret!!! 😛

Premiären avklarad

Idag var det dags för debut på agilitybanan för mig och Ed. Vi körde bara hoppklass eftersom kontaktfälten inte är riktigt färdiga än, även om vi tränar flitigt. Jag var nervös. Jag brukar iofs alltid bli lite nervös precis innan start, men idag  blev jag nervös redan i bilen på vägen dit. Det var så länge sedan jag tävlade sist och mitt senaste minne från en agilitytävling är från ett regnigt Kumla där jag står och gråter med en stor otäck klump i magen och föraning om att något är väldigt fel med Index som bara river en massa hinder. Inget bra minne med andra ord. Sen är det alltid nervöst med en ny hund som man inte riktigt känner då man inte vet vad man har att vänta. Man har heller inga som helst rutiner eller ens en aning om vilka rutiner man bör ha. Med andra ord, men vet ingenting. Men så var jag heller inte där idag för att direkt tävla utan för att få träffa folk, vara en del av agilityvärlden igen, ha skoj med min Ed och bara få vara sådär totalt agilitynördig som man bara kan vara bland likasinnade utan att skämmas det minsta 😉 Och bara njuuuta av att allt löste sig så bra som det faktiskt har gjort efter den här tunga, hemska hösten och vintern som var. Att jag idag har en underbar och frisk liten flock som jag verkligen älskar! Och DET gjorde jag verkligen idag, njöt alltså, till 110%!!! 😀

Så, hur gick själva debuten då? Jo, Ed skötte sig strålande!!!! Jag är så otroligt nöjd med hans insatts och vi hade verkligen roligt ihop! Han är så skön den där hunden för han blir inte alls så där vallig när han går upp i stress som Index och andra border collies lätt blir. Istället skäller han, och det får han så hemskt gärna göra, då blir jag också peppad 😛 Han hade inte fullt lika mycket tryck under tassarna som han har här hemma när vi tränar, men istället fokuserade han desto mer. Loppet kändes tryggt och behagligt och jag är helt övertygad om att farten kommer med lite rutin och säkerhet. Allt vi tränat under de tre veckorna vi känt varandra, startrutiner, snäva svängar, slalom och upplopp, fungerade kanon! Det vi inte hunnit träna än som står på nästa veckas schema var också det vi missade,  sug på hinder som inte står på linjen (vilket tunnlarna i dagens lopp tydligen inte gjorde riktigt) och svänga över hinder. Ed är väldigt vid och svävar lätt ut i svängarna. Han har svårt att hoppa hinder på en cirkel och river lätt. Det är svårt att få honom att ändra kurs när han har bestämt sig för en riktning (vilket syns på filmen), lite som att svänga en båt, han svänger men det tar lite tid. Men det känns ändå som att vi börjar känna varandra. Jag har börjat lära mig hans lite mer dolda svagheter och har en plan för hur jag ska träna det. Jag ser mycket fram emot veckans träning, för att inte tala om tävlingen nästa helg! Nu jäklans är vi igång på riktigt!!! 😀

Film från dagens hopplopp i Söderköping:

Moff säger valpen…

Min valp annars så perfeka valp har blivit ett ”moff”-monster, i alla fall ibland, suck. Det är konstigt vilka egenskaper de föds med de där små, för det här är verkligen något hon haft med sig från valplådan. Första gången Onnie moffade åt något var när jag hämtade henne på flygplatsen och hon såg en vagn. Då såg jag det inte som något problem, men eftersom det inte har blivit bättre börjar det kännas som ett problem att verkligen ta tag i. Min lilla valp moffar alltså, hon skäller inte, utan det är ett dovt skall i halsen, ett ”moff”. Mest moffar hon när hon är trött och det är mörkt, då hon hör flygplan och andra konstiga ljud eller tycker sig se ”spöken”, vilket så klart tyder på att hon är obekväm i situationen. Men hon moffar också då hon hör andra hundar skälla och ser andra hundar komma, och då upplever jag henne mer som glad och exalterad. Jag har uppfattningen att hon moffar i alla olika sinnesstämningar då hon är lite uppe i stress, både glad och osäker. Vilket gör problemet lite svårare…

Hittils har jag kört på klassikern avled-med-godis. Jag har tänkt att om hon tycker det är läskigt så gör jag något positivt av det. Jag uppfattar henne för övrigt inte alls som en rädd och osäker hund, men jag inser ju också att hon kanske är det i vissa ovana situationer. Resultatet har i alla fall blivit att hon säger ”moff”,  vänder sig mot mig, söker kontakt och får en godis. Men trots att jag tycker att jag avleder henne och hon har superfin kontakt så kan hon fortsätta moffa mitt i uppgiften. Så nu känns det som att jag mer eller mindre belönar moffandet, mindre bra…

Vi går ju numera valpkurs också. Jag tycker tyvärr att kursen är riktigt dålig, men hoppas ändå att valpen får ut något av det. Onnie är fantastiskt duktig under alla övningarna och kan redan allt som valparna ska kunna, så de känns inte som att kursen ger så mycket, förutom i det första momentet: att gå från bilen mot gruppen av valper. Under hela den sträckan är det ett väldigt moffande för då vill min lilla valp bara fram, fram! Och med den höga förväntan kommer ”moffet”.  Men det händer bara första gången vi närmar oss gruppen för under resten av passet kan vi springa mot de andra valparna utan ett ljud. Igår passade jag på att fråga vad kursledaren vad han skulle ha gjort åt problemet med ”moffandet” och svaret var att han bara skulle ha ignorerat det, och på så sätt visat att det inte är något att bry sig om. Jag kan förstå hans poäng men jag tror inte att det är lösningen i alla situationer. Jag rädd för att hon kan fastna i ett dåligt beteende om jag väljer att ignorera henne i alla lägen och att det sedan visade sig att det inte fungerar.  Åh så svårt!

Det som talar för att det bara skulle vara en valpgrej som släpper med åldern är väl att hon är mycket värre på kvällarna då hon är trött och speciellt när det börjar bli mörkt. Ljud och händelser som ena dagen kan framkalla ett väldigt moffande bryr hon sig inte alls om dagen efter. Men vissa situationer som i möten med andra hundar tror jag har potential att utvecklas till ett problem i vuxen ålder.

Index var också väldigt ”verbal” som valp. Men han skällde bara i situationer då han så andra hundar träna och det var  liksom en annan sak. Den delen vet jag att jag kommer behöva träna med Onnie också, massor! Men då handlar det bara om förväntan. Onnies ”moffande” är ett ljud som hon inte riktigt verkar kunna kontrollera själv, något som bara kommer när hon blir förväntansfull och reagerar på saker. Jag är inte ens säker på att hon själv är medveten om att hon låter. Kanske är det bara massor, massor med miljöträning  och att jag bara ignorerar henne som behövs för att hon ska vänja sig och lugna ner sig. Jag funderade först på att ta med henne på söndagens tävling och låta henne hållas. Låta henne moffa på hundar och ljud tills hon tröttnar. Men om hon inte tröttnar då? Svårt, svårt…

Är det någon av er som har någon erfarenhet av liknande situation? Vad hade ni gjort år problemet?