Positiv vallhundsträning -går det?

Blev så inspirerad an Lydias blogginlägg att jag själv måste skriva ner mina tankar och funderingar om ämnet som jag burit på länge.

2007 köpte jag Index, min första vallhund och bestämde mig för att prova på denna nya och totalt främmande sport, eller kanske snarare, livsstil. Jag minns orden ”dom kan redan allt, man måste bara trycka på rätt knappar”, som kom vid första tillfället på nybörjarkurser. Det lät ju himla lätt och smidigt tyckte jag. Vi kämpade på i fårhagen, men helt utan resultat. Min hund verkade ”knapp-lös”.

Jag gick några kurser och spande in träningar av unghundar och gick så gott som alltid från dessa tillfällen med en klump i magen. Vallvärlden kan vara hård. Med det menar jag inte att alla vallhundsförare behandlar sina hundar på ett hårt sätt, men jag upplevde situationer som jag ansåg vara långt utöver okej inom hundträning. Själv bestämde jag mig för att anta den ”mjuka” skolan, vilket innebar att man ”bara” var hård på rösten. Det vill säga en hel del bråk och skrik. Helst skulle man inte berömma hunden, det ”behövdes ju ändå inte” eftersom ”vallningen i sig är belöningen”. Ville man ändå göra det skulle det vara med dov och lugn röst. Gud förbjude glada tillrop och en uppmuntrade röst!

Det gick inte så bra för mig och Index och när han dog var jag så djävulskt less på vallning att jag minsann aldrig mer skulle valla. Och sedan köpte jag en icke-vallande bc istället 😉

Sen kom Pixel. Sugen på vallning var jag fortfarande inte, men jag lovade i alla fall Fanny att göra ett VP. Jag lovade också mig själv att aldrig någonsin bråka på min hund i fårhagen. Hellre fick det gå åt skogen med vallningen.

Pixel träffade får första gången när han var runt halvåret. Han visade fina naturliga rörelser och jag började känna mig sugen på det här med vallning ingen, fast på mitt sätt. I februari skaffade vi egna får. En liten grupp på 6 tackor som gick i en liten vinterhage här hemma. Det var perfekt förutsättning för att jag skulle börja våga träna. Ingen som kunde lägga sig i.

Redan första passet kände jag av frustrationen att inte kunna berätta för min hund när den gjorde rätt. I all annan hundträning belönar vi önskade beteenden och är väldigt noga med att berätta för hunden att den gör rätt. Motivation att göra det föraren vill och viljan att utföra beteendet gång på gång är A och O. I vallhundsträningen är min erfarenhet att man oftast tänker tvärtom. Man han avlat fram otroligt arbetsvilliga hundar som jobbar och jobbar och man formar dem genom att berätta när dom gör fel. Med ”flärp” och piska stoppar, korrigerar, nej:ar och hotar man hunden för att få den att göra rätt. Jag har hört påståenden som att ”hunden tror den kan det här jobbet mycket bättre än du och skiter i vad du vill”. Eller ”hunden räcker dig långfingret och tycker du har fel. Därför lyssnar den inte”. Det finns någon slags grundläggande idé om att hunden inte vill samarbeta. Jag har svårt att se att en hund som springer iväg från sin tränare och gömmer sig, på något sätt skulle ”skita i vad man tycker”. Vad jag har sett vid dessa tillfällen är stressade osäkra hundar som inte vet vad som är rätt eller fel och som istället låser på ren instinkt och i värsta fall jagar fåren.

Målet med min träning blev istället att försöka berätta för Pixel när han gjorde rätt och ignorera när han gjorde fel. Helt vanlig hundträning alltså. Och hur? Genom boll och kampbelöningar.

Läggandena hade vi med oss sedan tidigare lydnadsträning. Nu tog vi med oss dom in i hagen. Jag gjorde det enkelt och skapade en situation med fåren där jag visste att han var trygg och kunde lägga sig. Direkt han lade sig ropade jag glatt ”BRA”, slängde bollen och sprang till honom och kampade och belönade. Vart efter han blev tryggare med situationen och visste vad jag ville kunde vi öka svårighetsgrader. Inga lägganden i onödan, utan bara i lägen då jag visste med säkerhet att han skulle fixa det. Och alltid följt av boll, kamp och massor med beröm. Idag har Pixel snabba, säkra läggandena. Jag är aldrig orolig för att det inte ska fungera och vi har aldrig någonsin haft en konflikt runt detta som man annars rätt ofta kan se.

Att gå mot djur, fösa, har vi tränat likadant. Mitt i fösningen, när han gått som allra bäst har jag ropat ”BRA”. Pixel tvärvänder och kommer till mig för lek och beröm och så snart jag säger att det räcket, släpper han och börjar valla igen. I början gick han bara några steg innan belöningen kom och vart efter har vi ökat avstånd och svårighetsgrad.

Höger- och vänsterkommandon tränade vi såklart också in med boll och kamp. Fåren i ett hörn av hagen, jag framför fåren och Pixel framför mig. Med kroppen visade jag vad jag ville, därefter gav jag kommandot och så snart jag såg att han tänkte rätt slängde jag bollen och sprang till honom och kampade. Vart efter han blev säkrare ökade vi svårighetsgraden.

Även nu för tiden har jag alltid med mig bollen ut i hagen. Jag fick ”rådet” att omedelbart sluta med bollbelöning. ”Den behövs inte!” Men aldrig. Jag kommer fortsätta kasta min boll då och då för att förklara att han gör rätt och är duktig. Den har också visat sig användbar i nya situationer då han blivit osäker på vad jag vill. Då gör vi om och leker extra mycket när det blir rätt. Man kanske tror att bollen skulle göra honom beroende av mig och att han därmed skulle tappa djurkänslan. Detta är absolut inget jag märkt av. Jag belönar ju dessutom bara när han vallar som bäst.

Vi avslutar alltid våra pass med kamp och lek. ”Nu räcket det” betyder kom till mig och lek, vilket Pixel alltid gladeligen gör. Jag kan erbjuda min hund något som är lika roligt och värdefullt som får, och då behöver det aldrig bli någon konflikt.

Med det här vill jag absolut inte utnämna mig själv till någon mästare i vallhundsträning. Jag vill heller inte på något sätt trampa folk med betydligt mer erfarenhet än mig på tårna. Pixel är min första ”riktiga” vallhund. Den hund som fått en ärlig chans av mig som tränare. Jag har egentligen ingenting att komma med och jag vet att det finns oerhört kompetenta människor där ute i vallhundsvärlden som använder sig av bra metoder.

Det jag vill är bara att berätta att för oss har det gått bra att träna vallning med samma tänk som i den övriga träningen. Ingen irritation, bara glädje och känsla av team-work. Jag har träffat allt för många som inte gillar vallning och inte vågar sätta igång för att det verkar så läskigt och man vill inte förstöra relationen till sin hund. Detta är så ledsamt att höra då jag verkligen tror att man kan träna vallning på ett positivt sätt, och jag önskar att fler vågade prova!

Ingen återvändo

Nu har jag gjort det! Anmält till VP! Läskigt! Och spännande!!

Det var evigheter sedan jag gjorde något nytt inom hunderiet. Att anmäla till agilitytävling är ju inte direkt speciellt nu för tiden. Därför känns det väldigt pirrigt att nu anmäla sig till sitt allra första VP! Men jag ska njuta lite också, inte bara vara nervös hoppas jag.

Den 26 juli i Kumla smäller det!

Vi var och tränade för Karin igår igen. Fick massor av nyttiga tips och ordentlig utmaning vid fållan. Vilket finlir det är att valla! Sedan avslutade vi med att gå en hel VP-bana. Fåren var mycket känsligare och mer springiga än vi någonsin upplevt, men vi klarade det utan större problem och det känns ju bra.

Fåren här hemma strejkar totalt för oss. För Lydia och Hedvig går det betydligt bättre, men så snart Pixel visar sig blir dom supertråkiga. Därför väntar jag nu på fyra nya tackor. Hoppas dom kommer närmsta dagarna så att vi får träna! För det behöver vi! Ju mer bra träning vi får till, desto lugnare och tryggare kan jag känna mig på VP:t.

En månad kvar. Bara att ladda nu 😉

Kennelläger FTW

Ensam tillsammans med hundarna har jag spenderat tre dagar hos Fanny och Thomas på kennelläger. Det är alltid lika roligt att träffa hundar som är mer eller mindre släkt med ens egen och se hur dom har utvecklats.

Jag och Pixel passade på att spendera en hel del tid i hagen nu när det fanns chans att valla på får som flyttar sig för hunden. Våra egna får har ju blivit så fruktansvärt tråkiga. Vägrar att flytta sig och betar obekymrat vidare när Pixel kommer. I värsta fall sprider dom ut sig ännu mer och i bästa fall flyttar dom sig motvilligt under tydliga protester. Inte så bra för Pixel som undrar vad han gör för fel och blir osäker.

Vi började med att köra våra vanliga övningar i 25:an. Pixen har verkligen börjar förstå korta och långa flanker nu och var precis lika lugn och sansad på nya djur som han brukar vara här hemma. Därför avancerade vi dag två ut till stora fältet. Här var det en lite större grupp på 15 tackor med mycket spring i benen och på stora ytor. Pixel fick jobba mer självständigt och med högre fart än annars och man kunde verkligen se hur han växte med uppgiften! Vi passade också på att träna längre hämt och fålla in. Något vi inte har möjlighet till här hemma.

Idag hjälpte Thomas mig att bygga en VP bana och förklarade hur ett VP går till. Jag har ju planer på att starta VP i slutet av juli och kände att vi behövde testa att köra en fullständig bana för att se vad vi behöver träna vidare på. Pixel skötte sig alldeles stålande och vi klarade hela banan utan något större problem. Ända missen var att han slog över i hämtet. Han är för orutinerad för att känna av balansen på så långt avstånd och hörde inte mitt ”ligg”. Jag insåg också att jag måste vråla ut kommandona för att han ska höra och att dessa låter helt olikt kommandona som jag nästan viskar fram annars. Något att träna på.

En liten bonus som avslutning blev när vi råkade tappa en grupp får från fållan som rusade ut till den andra gruppen på fältet. Pixel fick göra ett hämt på dryga 200 m och fålla in alla djuren igen och löste uppgiften galant!

Det är så häftigt att känna hur han alltid vill göra sitt allra bästa för att få det som jag vill, och att han har så mycket naturlig känsla i sig! Vi har så himla roligt ihop i fårhagen och nu är jag mer peppad än någonsin på det här med vallning!!

Bild lånad av Camilla Jacobson:

Nästan tillbaka

Foten har sakta blivit bättre och idag har jag vågat gå korta sträckor utan kryckor här hemma, och längre sträckor utanför hemmet med bara en krycka 🙂

Lägligt nog så har vår snälla bonde slagit gräset i fårhagen så nu är det perfekta förutsättningar för att valla igen. Alltså har jag ägnat kvällen åt att strutta runt i hagen med en krycka i högsta hugg.

Pixel och jag gick ju kurs för ett tag sedan. Vi fick med oss några punkter hem att träna på men har hittills inte haft möjlighet. Jag har varit grymt sugen på att ta tag i det och ikväll fick vi äntligen möjlighet. Det som står på listan att träna på nu är:

• Korta flanker i både drivning och fösning från ligg och i fart

• Att ”away” och ”come bye” betyder att man ska passera 12 och springa på tills matte säger ”ligg”

• Att ”psch” betyder att springa upp i balans och stanna

• Att kunna växla mellan korta flanker utan stopp emellan och samma sak för ”away” och ”come bye”

Det är så skönt att på ett konstruktivt sätt kunna stolpa upp sin träning såhär. I love it! Och Pixel skötte sig riktigt bra. Han tyckte det var varmt och blev snabbt trött men var jätteduktig så länge han orkade. Några fler pass behöver vi innan det sitter, men nu ska jag banne mig inte stuka någon mer fot utan nu ska vi träna! 😛

Nationaldagsfirande hemma

Till min stora räddning kom mamma igår. Jag hade blivit knäpp annars. Ingenting kan man ju göra när man går på kryckor. Nu behöver jag mest bara sitta på en stol medan hon pysslar och donar här hemma. Skittråkigt och lite frustrerande är det, men vad göra liksom… Foten är inte det minsta bättre, fortfarande lika svullen och jag börjar inse att det här kommet ta tid 😦

Vi började i alla fall dagen med att ta bilen upp i skogen. Där lyckades jag skutta sådär 50 meter in för att sedan sätta mig i första bästa glänta och vänta på att hundarna skulle rasta sig själva. Därefter har dagen uteslutande bestått av trädgårdshäng. Jag har mest legat parkerad på en filt och tittat på Tilde och alla djuren. Inte helt fel en sådan fin dag som denna men det kan nog bli tråkigt i längden 😉

Dagen i bilder:

Så jäkla onödigt!

Den här foten alltså. Efter order från Lydia spenderades gårdagskvällen på akuten. Det konstaterades att inget var brutet (tack o lov!) men rejält stukad. Kryckor och vila 2-3 veckor och sedan lite rehab på det så ska jag nog vara fit for fight igen. Läkaren tyckte nog med att jag skulle räkna 4-6 veckor innan det är helt bra och jag kan springa som vanligt. Men jag hoppas det går lite fortare än så.

Efter en dag på kryckor kan jag konstatera att tre hundar, ett hushåll med tillhörande djur och en Tilde, som är allt annat än samarbetsvillig, är lite väl mycket även för mig. Från och med imorgon är extraförstärkning inkallad i form av hjälpsam mormor och farmor.

Har jag förresten sagt att vi gillar det här med skador i vår flock? Vi har ju varit skadefria i flera veckor nu så jag tyckte det var dags 😛

Kvällens fot:

Sen sist…

Massor har hänt sedan jag skrev något här. Axel har varit borta på praktik och under tiden bodde mamma här. Det är alltid intensivt när han inte är hemma men det underlättar mycket att ha hjälp.

Onnie har tävlat tre helger på raken. Första tävlingen höll på att sluta i katastrof när hon föll av balansen och inte ville stödja på ena bakbenet. Tack och lov repade hon sig under veckan och kunde starta på vår egen tävling där hon till och med vann en klass! Sista tävlingen som var i helgen var ändå den bästa trots uteblivna resultat. Nu känns det som att vi hittat tillbaka till där vi var innan skadan i januari. Jag vet att hon håller och nu under tävlingsuppehållet som kommer ska jag till och med våga träna lite 😉

Tilde har lärt sig ett nytt ord: nej! Väldigt användbart 😛 Och har idag premiärbadat utomhus.

Pixel och jag har gått en privatlektion i vallning. Instruktören var kanon och Pixel grym! Nu vet vi vad vi behöver träna på så snart hagen har blivit klippt. Några lektioner till och sedan är vi nog redo för det där VP:t i slutet av juli 🙂

Sen har vi shoppat också! Först slog vi till på ett efterlängtat hästsläp vilket betyder att vi nu kan vi frakta får och skräp i tid och otid utan att behöva fråga grannarna om lov. Några dagar senare köpte vi även en ny bil! Den här gången blev det en VW Caddy. Inte alls sexig, men otroooligt praktisk! Vet ni hur många små fack det finns att lägga grejer i?! Och hur otroligt smidigt det är med skjutdörrar när man står trångt parkerad på Ica maxi! Nu ska vi bara specialbeställa en hundbur och sedan kommer vi ha oanade packmöjligheter för sommarens tävlingar och utflykter!

Avslutningsvis så har jag också lyckats stuka foten. Tog ett skutt ner från foderbordet i hönshuset och trampade snett i träskorna. Mycket snett! Herregud så ont det gjorde! Det här har jag verkligen inte tid med. Imorgon åker Axel igen och till helgen ska vi ju tävla. Nu håller jag tummarna för att det läker snabbt!