Äntligen vinter!

Inatt kom vintern. Massor med snö och ordentligt med minusgrader. Närmare bestämt -23 i skrivande stund. Dagen har varit ljuvlig! Strålande sol och gnistrande snö. Hela familjen, inklusive fåren, tog en promenad i det fina vädret.

Därefter letade jag fram hundarnas dragselar och mina små plastskidor. Ed och Pixel fick dra Tilde i pulka redan förra året, men eftersom Pixel var så ung vågade jag inte belasta honom mer. I år däremot är planen att hundarna ska få dra mig eftersom det är så vansinnigt skoj!

Sist men inte minst kan vi nu konstatera att Emil går, 10,5 månad gammal. Han har övat flitigt senaste veckan och nu går han mer än vad han kryper och faktiskt ganska långa sträckor. Händerna upp och med ett stolt leende!

Summering av 2014 och nya mål

Då är det återigen dags att blicka både framåt och bakåt i tiden. Hur gick 2014 och vad är målen för 2015?

Onnie

Hade som mål att hålla sig skadefri och att behålla balansen med lagom mycket träning blandat med aktiv vila. Hon har varit skadefri hela säsongen och jag har varit jätteduktig på att träna lagom mycket. Vi köpte vår eldrivna lådcykel i slutet av sommaren vilket har gjort att alla hundarna är mer vältränade än dom någonsin varit. I genomsnitt springer nu hundarna en mil om dagen och jag är helt övertygad om att fysträningen är anledningen till att Onnie har slutat att riva.

En kurs skulle vi gå. Tyvärr har ekonomin varit lite begränsad i år och jag har valt att prioritera att tävla istället.

Prestationsmålet var att komma upp i klass 3 och det fixade vi ju med råge. Onnie tog sig inte bara upp i trean, hon har också plockat 5 sm-pinnar, 2 cert och några fina placeringar i klass 3. Årets höjdpunkt blev ändå guld-agilityn där hon på sin andra klass tre-start slog till med en tredjeplats bland 167 startande vilket gav oss en finalbiljett. I finalen kvalade vi dessutom vidare från första omgången.

Vilket år!

Pixel

Pixel var ju fortfarande en lite plutt när årets mål skrevs. Men rent prestationsmässigt hade vi som mål att starta en IK I:a. Det började bra med att vi gick tävlingskurs men sedan kom agilitysäsongen igång och det fanns inte längre någon tid över för vallningen. Fåren blev mest ett dåligt samvete och vallningen var inte längre kul. Istället valde jag tillslut att sälja min del i fåren och ta ett uppehåll med vallningen.

Agility blev det desto mer av. För ett år sedan kunde Pixel i princip ingenting, därför var det också svårt att sätta några mål. Jag hade svårt att ta honom på allvar och målet blev därför kort och gott bara att ha skoj på banan och se hur långt det skulle räcka. Jag och Lydia gjorde en ordentlig satsning med småttingarna och det blev riktigt bra! Pixel debuterade när det var tänkt och idag är han till och med en klass 2-hund i agilityklass.

Ed

Det blev aldrig något lag i år och Ed har därför knappt tävlat, vilket visade sig va bra. Hans höft har krånglat varje gång vi gjort någon större satsning och han håller helt enkelt inte. Istället jobbar han som jourhavande vallhund här hemma och verkar rätt nöjd med livet. Men Ed avslutade ändå sin karriär på topp med SM-final med laget och som tvåa på KM .

Jag

Själv hade jag som mål att hitta balansen i livet med två barn och ändå lyckas tävla och träna med hundarna och det måste jag säga har gått över förväntan. Det här är nog den säsongen jag har tävlat mest hittills. Visst kräver det lite mer planering och framförhållning men det är absolut inte omöjligt.

Mål för 2015

I år ska jag vara mer konkret med mina mål:

Onnie:

-Hitta varandra på banan i ALLA lopp och därmed bli jämnare som ekipage

-Ta oss upp ur den här dippen vi har nu och börja nolla fler banor

-Få till snabbare och säkrare kontaktfält

-Få rutin på olika underlag och olika tävlingsmiljöer

-Vara med på WAO-uttagningen

-Kvala till SM 2016

-Strukturera upp träningarna så att det blir mer regelbundet och mer genomtänkt

Drömmål

-Landslagsuttagning

-Championat

Pixel

-Bli en säkrare agilityhund

-Få bort stressen och vallningen på tävling och därmed få bukt med rivningarna

-Få ordning på kontaktfälten

-Bli mer samkörda

-Komma upp i klass två i hopp och plocka några pinnar i tvåan

Jag

Jag sätter inga mål för mig själv i år. Istället ska jag bara njuta av att allt verkar lösa sig och att livet rullar på.

Så, nu är det bara att räkna ner de sista dagarna av 2014, sen kör vi 🙂

God jul!

I år får Dexter stå för årets julbild. Någon gång måste det ju få vara hans tur också 😉 fast sanningen är egentligen att det inte blev några bra bilder från årets julfirande. Detta betyder inte att det varit dåligt. Tvärtom! Vi har för första gången firat jul här hemma i Kråkorp tillsammans med mormor, farmor, farfar, faster och en himla massa mat. Alldeles lagom och mysigt!

God jul på er alla!

Grattis Onnie!

Onnie fyllde 4 år igår! Och faktiskt tycker jag nog att det märks att hon har uppnått vuxen ålder. Hon är lite mer som en normal hund och lite mindre knäpp. Med betoning på lite 😛

Nu kan man till exempel krama henne utan att hon morrar. Hon anfaller inte alltid tv:n när det visas en fyrbent figur och hon skäller inte hysteriskt på ingenting varje gång vi parkerar bilen här hemma. Och minsann tycker jag nog att det inte bara är en tom blick man möts av. Ögonen börjar fyllas av någon slags livserfarenhet 😉

Vi firade med en cykeltur på dryga milen i strålande sol och därefter serverades det köttben i trädgården.

Livet vore så tyst och tomt utan den här knäppa, fläckiga hunden. Tack för att du finns Bons! ❤

Spikning

Nu är den på plats! Min avhandling! Det känns …konstigt. Overkligt, läskigt och roligt på samma gång. Lite julledighet ska bli skönt nu innan jag laddar om batterierna inför disputationen 🙂

Jobb!

Ibland blir livet inte som man tänkt sig -utan mycket bättre! 😀

Dagen efter att jag fått mailet om att jag inte fått jobbet jag sökt, kom ytterligare mail där jag blev erbjuden tjänsten! Det var ju egentligen två tjänster som låg ute och jag antar att jag stod som sökande till båda och att det första mailet bara gällde den ena tjänsten. Hur som helst. Idag har vi skrivit papper och den andra februari börjar jag min tillsvidareanställning som forskningstekniker på HU. Det kan verkligen inte bli bättre! Det är ett jobb jag verkligen tror att jag kommer att trivas med, jag kommer att hålla mig delvis kvar i forskarvärlden och få arbeta med människor som jag redan känner. Dessutom behöver jag inte bekymra mig mer om vad som ska hända framöver. En otrolig lättnad! 😀

Dessa kontaktfält…

Vi har tänkt om och testat nytt och nu känns det äntligen som att vi är på rätt spår!! Vi kör på våra 2 av 2 på fast med target. Jag dammade av den självklickande targetplattan som jag byggde till Ed en gång i tiden, men har tänkt lite annorlunda den här gången. Istället för ett stopp på plattan har jag kedjat ihop det med ett hopp så att targettrycket alltid ska efterföljas av ett hopp. På så sätt hoppas jag få bort dom där djupa bugningarna som han har så lätt att fasta i och som gör att trampdynorna slits. Nu fattar han äntligen vad jag vill att han ska göra och träningen har gått fort framåt. Det ska bli spännande att se hur det fungerar på högre höjd men jag kommer bara att höja lite i taget, precis som i running-träningen, för att han inte ska tappa självförtroendet.

Jag har också köpt ett par kanonbra träningsvantar som är toppen om man som jag har en hund som dregglar otroliga mängder, vilket brukar resultera i att man först fryser fingrarna av sig och när vantarna väl har torkat blir dom alldeles stela och otrevliga. Dom här vantarna har någon typ av galon i handflatan och upp på fingrarna så händerna håller sig torra och dessutom är dom fodrade och faktist ganska varma! Endast 29 spänn på jula 🙂

Framtiden

Det börjar klarna lite. Idag fick jag först veta att jag inte hade fått ett av de jobb jag sökt. Jag hann deppa i typ tio minuter. Sen kom jag på att att det kanske va läge att kolla antagningsbeskedet till utbildningen jag sökt och såg att jag kommit in! Genast blev jag på otroligt mycket bättre humör! Som det ser ut nu kommer jag alltså att disputera fredag den 16:e och börja plugga måndag den 19:e. Varför ta en paus liksom? 😉

Jag var ju inte alls säker på att komma in på utbildningen eftersom det bara var 14 platser och individuell bedömning. Därför vågade jag inte sätta alla mina kort på det utan har även sökt lite jobb för att sprida ut riskerna lite. Men nu när jag vet att jag kom in känns det kanon! Det jag ska läsa är en kompletteringsutbildning till biomedicinsk analytiker. Ett jobb som jag tror passar mig perfekt, där jag redan har ganska mycket rutin men saknar legitimationen. Utbildningen är bara ett år och tre av fem kurser är verksamhetsförlagda. Alltså blir det inte så mycket sitta i skolbänken och det är ju skönt. Om ett år kommer det troligtvis finnas en hel del jobb att söka, i alla fall om läget är detsamma som nu. Och då kommer jag dessutom vara behörig att söka dessa jobb 🙂 Enda nackdelen är väl att det blir en lite fattig vår. Men det får vi leva med.

Vakuum

Lättnad, ångest, glädje, nervositet, energifull, slutkörd. Just nu befinner sig mitt känslomässiga liv i något slags vakuum där allt bara flyter omkring. Och jag kan konstatera att det visst inte var helt obefogat att ha ångest inför den här perioden av livet.

Jag godkände avhandlingen för tryck i fredags och med det är den alltså officiellt färdig. Under förra veckans slutspurt hade jag två dagar då jag kände jag mig piggare och mer energifull än vad jag har gjort under hela hösten. Sen bom, i onsdags var det lite som att dra ner rullgardinen igen. Ångest, ångest. Lite för disputationen, men mest över det här livet som kommer efteråt. Jobbansökningar, intervjuer. Prestera, prestera. Jag som mest av allt bara vill sova. Få lite tid för återhämtning. Bara en dag då jag kan få klappa mig lite på axeln och känna mig nöjd. Kanske den kommer? Men inte än på ett tag verkar det som…

Plan A, plan B ….plan Ö. Hur många backupper behöver man? Jag vill helst ha hela alfabetet. Men det funkar inte så. Inte nu och inte som jag är van vid. Dessutom kastas dom där himlans bokstäverna om hela tiden. Numera är plan A mer en plan C, eller kanske D. Ja ni hör ju. Det är virrigt, oförutsägbart och skitjobbigt när man som jag bara vill planera och ha kontroll på läget. Jag försöker intala mig att det är nyttigt att vara ”spontan” och släppa kontrollen lite. Men ur ett hälsoperspektiv är jag tveksam.

Men så kommer dagar som den här. Inte på något sätt mindre jobbig men i alla fall utan jobbiga tankar. Dagar där hela dagen går ut på att tjafsa med en treåring, se till att bebisen inte slår ihjäl sig och att lussebullarna inte blir brända. Där dagens hundträning är det mest avancerade på agendan. En dag som tar energi från ett annat batteri än det där jobb-karriär-framtidsbatteriet, och istället ger det en chans att ladda upp lite. Det är så skönt.

Antagligen kommer jag att överleva det här också. Men jag kan ju erkänna att det är lite jobbigt just nu…