Vi ska tävla lydnad!

24 mars 2017

Alltså jag vet inte senast det var detta hände:


Men nu har det hänt! Jag har anmält oss till inte mindre än två lydnadstävlingar!! Jag kan inte ens minnas när jag tävlade agility senast och lydnad var ju verkligen evigheters, evigheter sedan sist. Jag tror faktiskt att Pepper var den hund jag tävlade lydnad med senast, innan det helt föll i glömska för agilityn. Men nu under vintern har jag och Pixel kommit igång med lydnadsträningen och det är faktiskt riktigt roligt! Just nu i livet är lydnaden det som passar oss bäst. Det är lättillgängligt och påminner mig så mycket om det hundliv jag hade innan barnen kom och agility blev en sport mer än en hobby, och som jag verkligen saknar. Jag vet inte hur seriös denna satsning blir. Vi tävlar bara för att det är kul och det är viktigt att de förblir så, så får vi se hur långt vi kommer. 

Onnie har kommit hem igen i en urna. Barnen tittade fascinerat på innehållet och sedan bestämde vi att vi en dag framöver, när vädret tillåter, ska ha begravning här hemma. Det känns fint att veta att hon för alltid kommer ligga i ett hörn av trädgården och  hålla koll på oss alla ❤️

Annonser

Sov gott Onnie ❤

16 mars 2017


I måndags fick Onnie somna in för evigt. Det här var ett beslut som växt fram under en väldigt lång tid. Onnie har ju haft problem nästan hela sitt liv med skador vilket fick oss att sluta med agilityn. Istället tränade vi mycket drag, canicross, och hade ett aktivt liv. Men det dröjde inte så lång tid innan hon fick ont av draget och vi var tvungna att sluta med det också. Under en lång tid funkade vardagen bra med långa promenader och cykelturer men nu under vintern fick hon ont även efter en vanlig sväng med cykeln. En period fick hon sitta med barnen i lådcykeln men där väcktes tankarna på att vi nått en gräns för vad som var ett värdigt liv för en aktiv hund som älskade agility över allting annat.
Senaste månaderna gick Onnie på rimadyl till och från hela tiden, men ändå kunde vi se att hon blev sämre. Det var som att kroppen bara gav upp. Rimadylen hade inte så mycket effekt längre och det enda vi kunde göra var att gå kortare promenader. 

Jag bokade in en tid hos Pia och det gick snabbt att konstatera att det inte fanns så mycket mer att göra. Vi har ju under årens lopp hunnit prova den mesta rehaben och gjort utredningar utan att hitta orsak eller lyckas med en behandling som gett långvarigt resultat. Och med det som grund fick vi ett rakt och ärligt besked, vilket ändå var skönt att höra från en veterinär.

Nu är det tyst och tomt här hemma. Onnie var en hund som tog mycket plats och märktes av, och nu när hon inte finns längre så är det en stor skillnad. Hon är saknad men det är en tröst och en lättnad att veta att hon inte längre har ont.

Sov gott Onnie ❤❤❤