Fåren

Ulla och Bärit har verkligen bott in sig. Inte det minsta rädda längre. Kommer glatt galopperandes när man ropar och skramlar lite med havrehinken. Bufflar sig in i hönshuset för att sno mat när chansen finns. Följer gärna med på promenad, bräker välkomnande när man kommer hem och bryr sig inte det minsta om att dom har tre mycket entusiastiska bc-supporters.

Pixel försöker förgäves få lite uppmärksamhet och Ed tror verkligen att han gör ett mycket viktigt jobb, ända tills dess att han får flytta på sig för att fåren ska fram 😛

Helt värdelösa ur hundsynpunkt alltså, men värdefulla för mig. Jag älskar att hänga hos fåren och klappa på dom! Vi brukar skämtsamt säga att dom är mina terapi-får nu under skrivandet av avhandlingen. Det är verkligen trevligt att ta en paus i jobbet och sätta sig i hagen en stund hos brudarna för att rensa hjärnan lite.

Ulla håller långsamt på att vänja sig vid klapp och kli, medan Bärit är helt såld. Hon är värre än hundarna. Lägger huvudet i knäet och somnar nästan när man klappar henne. Så söt!

En heldag med barnen

Trots att jag är föräldraledig är det sällan vi hinner göra särskilt mycket på dagarna. Det är fullt upp med att skjutsa och hämta på förskolan, laga mat, städa, tvätta och så. Dessutom försöker jag jobba när Axel kommer hem och då blir det inte så mycket tid över till annat. Men idag hade vi en helt oplanerad dag. Axel jobbade och vi behövde aktivera oss lite. Så vi började med att åka tåg. Från Vikingstad in till stan. Sex minuter, alldeles lagom, och det var såklart Axel som körde. Tilde gillar att åka tåg, speciellt när pappa kör. Väl på stan insåg jag att affärerna visst inte öppnar fören kl 12 på söndagar, kände mig lite lantis-dum och gjorde en nödlösning i form av lunch på mc Donalds. Sen åkte vi med tåget tillbaka hem igen.

Efter lunch hade jag planerat utflykt till Björkebergs-badet för att håva fisk. Jag lovade Tilde det i somras och nu var liksom sista chansen. Och här måste jag pausa för en liten hyllning. Den här cykeln alltså!! Det är ju inte bara en lådcykel, det är ju en EL-lådcykel! Vilket betyder att dagar när det blåser storm som denna, är det inte det MINSTA jobbigt att frakta två barn och tillbehör! När vinden tar i, då ökar man bara assistansen med en plutt eller två och glider fram som ingenting 😀
Världens bästa grej!

Och barnen sitter skyddade under kapellet. Basse snarkar och Tilde är alldeles varm och nöjd. Hon som annars är världens frys-lort.

Jaja, åter till ämnet. Vi cyklade iväg till badet. Fångade en himla massa små-fisk. Åt smörgåsar med varm choklad och hade det allmänt mysigt. Hundarna badade, Tilde lekte vid bryggan och Emil skrattade åt precis allt. Himla idylliskt faktiskt 😉 Sen trampade vi hem igen.

Han avancerar

Kryper jättefort:

Och kan helt plötsligt stå själv, med lite hjälp att komma upp:

Och så en massa tänder som kommer på en och samma gång:

Det går verkligen fort i utvecklingen nu! Jag kan inte riktigt minnas att Tilde var riktigt såhär snabb, men å andra sidan är tempot i vårt liv just nu hysteriskt, vilket väl gör att dagarna bara svischar förbi.

Vi är i alla fall rätt säkra på att han blir elektriker som vuxen, att döma av det enorma intresset för sladdar. Och eventuellt svärdslukare som hobby, med tanke på hur långt ner han kan köra stekpincetten i halsen 😛

Och en stor djurvän, såklart!

Nu lägger vi ner

Nu är agilitysäsongen över för oss. Nästan i alla fall för Onnies del. Definitivt för Pixels.

Vi har haft tävlingar på hemmaplan den här helgen. Det är alltid roligt att arrangera tävling, men inte alltid helt lätt att kombinera med sitt eget tävlande. Svårt att fokusera på loppen tycker jag, och bitvis stressigt.

Onnie har sladdat runt den här helgen igen. Hon har bara en växel, full fart, och det blir inte så bra när det är blött i gräset. Ärligt talat så har vi väl aldrig kört klass 3 på halt underlag. Det är ju inte så att vi brukar passa på att träna när det är blött. Tvärtom, så undviker jag all form av träning när underlaget riskerar att vara halt. Och den här sommaren har vi tursamt klarat oss från regn, så den lilla erfarenhet vi har från klass tre är på torrt, fint gräs. Men jag hoppas och tror att hon kommer att lära sig hantera olika typer av underlag med lite mer rutin. Nu ska Onnie i alla fall få en ordentlig vila. Säsongen har varit lång och jag är så otroligt rädd för skador. En lång vila från agilityn och ordentligt med fysträning tror jag gör henne gott.

Pixel då… Ja, suck, vad ska man säga? Katastrof? Ingenting funkar just nu. Han stressar, skäller, nockar hinderstöd och känns allmänt flamsig. Ändå saknas sista växeln och kontaktfälten, framförallt balansen, är långsamma som jag skrev om häromdagen. Blä helt enkelt. Planen nu är även han ska få en ordentlig agilityvila. Han har mycket att smälta efter sin första säsong och jag tror att mycket skulle falla på plats med en lång vila. Under tiden ska vi börja träna running. Jag hoppas att det inte bara ska få ordning på kontaktfälten utan också få honom att våga gasa mer på agilitybanan och bygga lite mer självförtroende.

Själv har jag ju en avhandling att skriva, så det passar alldeles utmärkt att vila lite från agilityn nu. 😉

Premiärturen avklarad

Emil ordentligt fastspänd i bilbarnstol

Och Tilde inlindad i fårskinnsfäll mitt emot. Även hon fastspänd med bälte

Sen va det bara att åka. Nästan… Det är en speciell teknik att cykla den här cykeln, men med lite träning så 🙂

Världens bästa grej!! Vips så hade vi tagit oss runt en av dom lite längre rundorna här ute, helt utan ansträngning! Hundarna trötta och nöjda. Jag fylld med energi eftersom det var en trevlig tur, inte jobbig! Tilde nöjd och glad och Emil utsövd (han somnade såklart efter 5 min). Alla nöjda, alla glada 🙂

Lådcykel

Vi har blivit med lådcykel! Äntligen! Ett helt år har jag längtat. Och den är så fin!!! Wow! Tror det här kommer bli kanon för alla promenader framöver 😀

Kontaktfälts-mysteriet löst

Pixel hade från början jättefina kontaktfält. Snabba, säkra 2+2. Men under säsongen så har dom helt plötsligt blivit riktigt dåliga. Han vill inte gå ner i position utan trampar upp och ner och verkar osäker. Jag har inte förstått varför, och därför har vi senaste två veckorna haft en liten kampanj för kontaktfält här hemma. Idag fick jag svaret på varför han inte längre vill göra fina kontaktfält:

När jag kikade på andra benet var den också avskavd och med ett liter ärr på som måste ha uppkommit tidigare.
Han tar i så mycket att han helt enkelt skrapar upp trampdynorna på benen. Det måste göra väldigt ont och helt plötsligt förstår jag varför han inte längre vill slänga sig ner i position. Frågan är ju vad jag ska göra nu?

Note to self: klipp aldrig klorna innan tävling!

Och sov gärna mer än fyra timmar på natten!

Det har helt enkelt inte gått så bra i helgen. Igår var vi i Söderköping Onnie och jag. Jag kände mig helt ur form. Senaste två veckorna har varit helt vidriga vad det gäller sömn (småbarnsförälder ni vet..). Det kändes som agilityn inte var så viktig!!! Ja, ni hör ju! Då är det illa ställt!! Jag kunde bara inte hitta någon pepp hur jag än försökte. Men det som kom att bli största problemet var visst att jag klippte klorna kvällen innan. Hade inte en tanke på att det skulle bli ett problem, men morgondaggen gör att det blir halt, och utan ”spikskor” blev det svårt för Onnie. Hälften av alla slalomingångar under helgen missade vi då det var en sådan 180 graders-vändning in och hon sladdade ur varenda gång. En del oväntade rivningar och en hund som kändes lite långsam och försiktig.

Idag kändes tröttheten på att annat sätt. Inte för att vi har sovit mer, men idag var jag mer speedad och känslan var tillbaks. Tyvärr fortsatte halkan att ställa till det och i sista loppet valde jag att gå av när Onnie helt plötsligt fått lock för öronen och drog på diverse fällor.

Ida var snäll och filmade dagens första agilitylopp:

Ingen återvändo

Nu är det bestämt. Fredagen den 16 januari disputerar jag!

Det känns konstigt. Mycket känslor. Blandade känslor. Det är spännande och ska bli väldigt roligt, å ena sidan. Å andra sidan är det läskigt. Den 17 januari börjar ett nytt liv för mig. Då är allt som varit min vardag och trygghet i så många år, sju för att vara exakt, borta. Doktorandtiden har verkligen varit en epok i mitt liv. Kanske och troligtvis den största och viktigaste dessutom. Så otroligt mycket har hänt under dessa år, i mitt liv och med mig som person. Så många gånger som jag har skrattat på det kontoret och alla djupa samtal om allt mellan himmel och jord som jag haft med vänner och kollegor. Jag minns dom gånger jag tyst stängt dörren för att gråta en skvätt över Madde, över Bella, över Index och över misslyckade förhållanden. Jag minns samtalet när jag själv köpte min första bil -från kontoret, så klart. Och dom gånger jag i smyg knaprat knäckebröd för att överleva det värsta gravid-illamåendet. Jag tänker tillbaks på fredagsölen, alla fester och dom konferenser världen över som jag varit på.

Egentligen började allt redan när jag fortfarande var student och gjorde mitt exjobb. Då var jag 23 år, nu är jag 31. Då levde jag ensam i en tvåa i Lambohov, nu har jag Axel, två barn och hus!

Många människor har tillkommit under åren, och ingenting ser egentligen längre ut som det gjorde när jag började. Alla som fanns i gruppen då har gått vidare och jag har känt ganska länge nu att det är min tur. Jag tillhör verkligen den gamla generationen, kanske är det också därför som det ändå känns helt ok. Jag är redo att gå vidare i livet. Men först återstår några intensiva månader av arbete. Jag måste ju ha en avhandling att disputera med också 😉

Dop

Förra söndagen döptes Emil. Tyvärr har jag inte hunnit med att blogga om det fören nu, då veckan har varit galet jobbigt på många sätt, men döpt blev han i alla fall i Rappestad kyrka. Efteråt fikade vi här hemma i trädgården och vädret var på topp. En mycket trevlig dag. Tack alla ni som kom!

Lite blandade bilder från dopet av vår Emil Tore: