Vart tar dagarna vägen? Eller kan det inte bli vår snart?

Vi är inne i en mycket motsägelsefull period just nu. Å ena sidan känns det som att jag knappt hinner gå upp ur sängen innan det är dags att gå och lägga sig igen. Å andra sidan känns det som att tiden står stilla. Jag är trött på vinter nu. Ge mig vår, ge mig ljus! Långa kvällar för träning. Promenader som man kan njuta av och inte bara plågar sig igenom. Och sist men inte minst, tävlinssäsong!

Men nej… Först har vi hela februari som vi ska ta oss igenom, suck.

Annars är det mest jobb nu i mitt liv. Jag ligger i skrattgroparna på del två i projektet. Har en massa idéer och inspiration och tycker verkligen att det är superroligt! Det här med att vara föräldraledig ett år var verkligen bra för motivationen!

Hundarna får mest fysträna. Eller i alla fall Ed och Onnie som numera har varsin dragsele och har dragit Tilde i både pulka och vagn. Dessutom varvar vi detta med klövjeväska, viktmanchetter och koordinationsövningar. I år ska ju nämligen bli ett skadefritt år så nu satsar vi hårt på fysträningen några veckor framöver.

Pixel tränar mest lydnad lite sporadiskt. Vi var i trädgårdsföreningen idag för att få in lite störning och det gick faktiskt jättebra. Måste få till träningen i olika miljöer nu om vi ska komma vidare för själva momenten kan han rätt bra. Men det är ju så svårt att få till. Kanske borde anmäla mig till en tävling för att sätta fart. Men å andra sidan har vi ju ingen brådska heller.

Annars har jag nog inte så mycket att rapportera. Det händer inte så mycket så här i slutet av januari…

Vinst och Vinst

Igår tävlade vi traditionsenligt rosettjakten i Valla ridhus. Elller ja, för Onnie är det ingen tradition än, men för mig har det blivit det. För Onnies del var det premiär.

Hur som helst. Jag älskar dessa tävlingar! Det må vara trångt och oftast ganska kallt. Men det är på hemmaplan och därmed är det alltid en massa trevliga klubbkompisar på plats!

För vår del gick tävlingen över förväntan och mer därtill måste jag ju säga! Inte nog med att vi vann agilityklassen, vi gick också in och vann även hoppklassen! Onnie var helt fantastisk igår!!! Och tursamt nog så filmade Axel båda loppen.

Ända orosmolnet igår var att Pixel, som också var med för miljötränings skull, knaprade i sig halva vattenskålen när han låg i buren. Vattenskålen var i hård plast vilket borde innebära en del vassa plastbitar i magen. Lägligt nog så dömde Tobbe sista klassen så efter lite konsultation med honom åkte vi och köpte tre burkar sparris. Pixel tyckte nog att det var lite märkligt när vi ställde fram matskålen med dryga 500g sparris. Men han åt allt och en ordentlig portion mat och sov sedan sött hela natten. Idag verkar han pigg och kry och jag antar att vi kan pusta ut för den här gången. 🙂

Bröllop i Åre

I torsdags åkte jag själv upp till Åre. Tanken från början var att hela familjen plus farmor skulle ha följt med. Men efter att Axel fått sitt schema för praktiken som började den här veckan, och det visade sig vara jobb hela helgen, så blev det att jag åkte själv.

Detta betydde såklart inte att jag var själv i Åre. På plats var redan Emma och såklart Anna och Johan (brudparet) och dagen efter droppade folk in.

Det var längesedan jag var i Åre och det såg väl inte riktigt ut som jag minns det. Men själva byn är ju väldigt gullig och naturen och omgivningarna helt fantastiska! Eftersom jag var helt själv i lägenheten där jag bodde så har det inneburit sovmorgon och allmänt slappande i två dagar. Och det har också varit alldeles underbart! Vet inte när jag senast kände mig såhär utsövd 🙂

Fredagen ägnade jag åt att strosa runt på byn. Hittade världens bästa secondhand affär! Vanligtvis hittar jag aldrig saker på secondhand men det här var en med enbart fritidskläder och sportutrustning. I Åre är det tydligen stort omlopp på märkessportkläder. Många duktiga skidåkare blir sponsrade från stora klädmärken med mer än vad dom behöver och istället för att kläderna bara ska hänga i en garderob så öppnades den här affären. Perfekt för en sån som mig som gärna vill ha bra grejer, men oftast tycker att det är väl dyrt. Nu lyckades jag hitta en houdini-tröja, en peak performance windstopper-jacka och ett par everest-kängor plus en mössa för 1500 spänn. Klart prisvärt!!

Fredagskvällen bjöd på inför-bröllopet-mingel på en av Åres barer ”Supper”. Mycket trevligt!

Själva bröllopet ägde rum i Åre gamla kyrka. Brudparet var så vackra och vigseln väldigt fin. Vinterbröllop är faktiskt väldigt vackert. Kallt, men stämningsfullt. Brudparet åkte från kyrkan i häst och släde och vägen upp till festlokalen var kantad med marschaller. Att det kom lite nederbörd gjorde bara att det blev mer stämningsfullt (vilket oftast inte är fallet under ett sommarbröllop 😛 ).

Både Anna och Johan är väldigt musikaliska och har många vänner som är duktiga musiker och sångare. Med dessa förutsättningar kan det ju inte bli annat än fantastiskt bra! Middagen bjöd på fina tal och riktigt bra uppträdanden. Ett sånt bröllop går liksom bara inte att toppa, så det är tur att vi inte tänkte ha något stort bröllop när vi gifter oss 😉

Trots att jag har saknat familjen så har det ändå varit en fantastiskt rolig helg!! Härliga människor, många skratt och en hel del kvalitetstid med underbara Emma. Vi ses inte så ofta, men när vi gör det är det alltid lika roligt!

Sen rapport från Åland

Under helgen som gick var ju jag och Onnie ute på äventyr alldeles själva. Tillsammans med Lydia och Dingo och Johanna med Rejsa och Rally åkte vi över till Eckerö och tävlade i deras stora och fina hall. Vi var långt ifrån de ända svenskarna där och det var en väldigt trevlig tävling även om jag inte riktigt förstår mig på deras system med startnummer…

Eftersom vi bokat ett rum för två och ändå tänkte sova tre hoppades vi på ett större och opersonligt hotell. Men icke. I dörren står ägarinnan och hälsar oss välkomna. Tursamt nog bodde vi på markplan med ett stort fönster och det fick Lydia använda för in och utpassage. Inte konstigt att stackars Lydia inte fick någon hotellkänsla 😛

Onnie har ju aldrig tidigare gjort något liknande. Aldrig varit i en hall, aldrig sprungit på konstgräs och aldrig testat sandade balanshinder. För vår del var vi enbart där för miljöträningens skull. Och för att få nöjet att springa på bra underlag. Och roligt var det i alla fall fram till lördag kväll…

Lördagens lopp gick helt okej. Onnie förvånade nog både sig själv och mig med att vara snabbare än i ridhuset vilket såklart inte var så konstigt. Allra första hindret rev hon, sladdade ut i en kurva och for av gungan. Därefter missbedömde jag och trodde jag skulle hinna ett blindbyte som jag inte alls hann. Men på det hela taget var jag väldigt nöjd med min lilla hund. Hon gjorde sitt allra bästa inne på banan, hade med sig huvudet från första stund, trots att hon var väldigt berörd av miljön utanför banan. Jag misstänkte dessutom att hon hade lite ont i höger bog från att ha halkat på en isfläck några veckor innan, men det var inget som märktes på banan. Dock ville hon inte stretcha frambenet och inte trava, suck.

Vi var klara med lördagens lopp lagom till lunch. Så efter tävlandet tyckte jag att det var läge för lite mat och åt en god fisksoppa. Vilket jag kanske inte skulle ha gjort. Under eftermiddagen kom illamåendet krypandes och vid middagsdags var matförgiftningen ett faktum. Kvällen och natten blev precis sådär tråkig som det blir när man har ätit något olämplig…

Söndagen bjöd på skakiga ben, yrsel och allmänt illamående. Trots detta så sprang vi dagens ända lopp. Jag har ju aldrig tidigare mått så dåligt på en agilitybana. Men förutom att hon halkade ur slalomen en gång så gjorde vi faktiskt ett felfritt lopp så det var ändå liksom värt mödan. 😀

Mål för 2013, och hur gick det egentligen 2012?

Dags att utvärdera året som gick. Så här såg målen ut för 2012:

Ed
-Målet för året får väl bli att vi ska upp i trean, helst i båda klasserna så klart, men åtminstone i hoppklass. Hur gick det? Över förväntan faktiskt. Vi tog och upp i trean i båda klasserna och lyckades som en liten bonus till och med ta ett cert. Sedan tog det roliga slut när Ed gjorde illa sig och resten av säsongen var körd.

-Vi ska jobba vidare med kontaktfältsträningen och jag kommer inte ge mig förrän det ser ut som jag vill ha det. Får vi bara till det så kommer vi nog klara av agilitytvåan också. Det kanske inte ser ut exakt som jag vill ha det, men det fungerar uppenbarligen bra. Under den gångna säsongen tror jag inte vi fick mer än två kontaktfältsfel vilket var helt och hållet orsakat av mig. Men visst har vi lite kvar att jobba på innan kontaktfälten är 100 procentiga i alla lägen.

-Vi ska nöta slalom och tajta svängar och bli riktigt säkra på det. Ja, även här tycker jag fatktiskt att vi lyckades. Slalomet har inte varit något problem alls i år och har är tajtare i svängarna. Men den här träningen är en färskvara och med det långa uppehållet vi har haft nu så har vi nog tappat en del.

-Två kurser SKA vi gå. Jag måste också utvecklas men jag har inte unnat mig så många kurser hittills. I år ska det bli av! Check! Tre kurser blev det till och med i år!

-I övrigt ska vi bara ösa och ha riktigt skoj, träning som tävling! Vi behöver köra ihop oss och tävla mycket, men det lär ju inte vara så svårt att uppfylla. Trodde jag ja… Det visade sig visst att den här punkten var den svåraste att uppfylla. Skadan gjorde att vi missade halva säsongen och på det sättet är det svårt att komma någon vart.

Onnie
Den lilla råttan blir ju 18 månader i slutet av juli vilket betyder att vi har större delen av tävlingssäsongen framför oss. Men innan dess ska hon röntgas, ögonlysas och mh-testas. Förhoppningsvis hinner hon mogna lite till också. Men oavsett hur hon är när det är dags för debut så har jag bestämt mig för att starta henne den här säsongen. Är det något hon behöver så är det ju miljöträningen. Så några helt kravlösa starter med fokus på att bara gå in och ha skoj ska vi göra.

Onnie blev varken ögonlyst eller mh-testad i år. Ögonen har inte blivit av och mh:t tyckte inte uppfödaren var så viktigt så då står jag gärna över det om det går. Jag kan inbilla mig hur hon skulle bete sig och den upplevelsen hopppar jag gärna över. Röntgad blev hon dock och resultatet visade en c-höft på vänster sida. Några starter hann vi med med även om debuten blev uppskjuten på grund av skada. Dessa gick ju klart över förväntan även om vi inte fick med oss några resultat. Miljöträning har hon däremot fått i massor, och det har verkligen gett resultat! Hon har dessutom blivit äldre och mognat och mycket av dem beteendena hon hade och som jag beklagade mig över i början av året har försvunnit. Onnie är till synes en ganska normal hund nu och framför allt så fungerar det alleles utmärkt på tävlingsplatsen. Det är vår största seger det här året!!

Jag
Några slags personliga mål ska man väl också ha. I år har jag bestämt mig för att sluta oroa mig för vad som ska hända när jag doktorerat klart. I två års tid nu har jag grubblat och haft en klump i magen för vad som ska hända. I år ska jag istället njuta av nuet. Vad som kommer att hända om två år kan jag ändå inte påverka just nu. Nope, det här lyckades jag inte särskilt bra med. Eller möjligtvis har jag oroat mig lite mindre, men grubblat har jag gjort. Fast delvis har det varit positivt då jag känt en möjlighet och en frihet att faktiskt kunna styra livet dit jag vill. Hur det går i praktiken får vi se…

 

Mål för 2013

Vi börjar med hundarna:

Ed

Viktigaste målet är såklart att Eddan kommer tillbaka helt och hållet. Att vi kan träna och tävla så som vi gjorde innan skadan och att han inte blir skadad igen. För att få bästa förutsättningarna till det ska vi fysträna regelbundet och genomtänkt och se till att han är i så bra form som möjligt.

På agilityfronten har vi pratat om att Axel ska få ta över Ed. Axel har ända sedan i somras varit sugen att testa agility och Ed är ju en perfekt hund att lära av. Dom hann träna lite tillsammans innan skadan, men det var ju längesedan nu. Om han fortfarande är sugen i vår så skulle jag så klart tycka att det vore jätteskoj. Problemet är väl bara att Eddan tävlar i klass 3 och det kan väl vara lite svårt att som förare starta sin karriär där. Det blir såklart en mer naturlig ökning av svårighetsgrad när man startar i klass 1. Men det finns ju alltid inoff. tävlingar och öppenklasser där dom kan träna först. Själv skulle jag gärna få med Ed i ett lag. Han är ju inte helt konkurrenskraftig i trean individuellt, men han är en stabil hund och skulle platsa bra i ett lag. Men det gäller ju att hitta ett lag också, så vi får väl se… Någon större individuell satsning blir det nog inte på Ed i år då jag hellre vill fokusera på Onnie, men om man får drömma kan vi väl säga att vi vill ta ett till cert och några sm-pinnar i år.

Onnie

Precis som för Ed så är vårt stora drömmål en skadefri säsong. Jag ska göra allt jag kan i form av fysträning för att undvika skador och krånglande höfter.

Om vi lyckas med detta så får nog målet bli att vi ska ta oss upp i klass 2. Mer än så vågar jag inte hoppas på med en så orutinerad och ändå miljöpåverkad unghund. Ett delmål på vägen blir att vi ska hitta rutiner inför tävlingar och att Onnie ska orka med den ökade stressen som blir under tävlingssäsong utan att det ska gå ut över vardagen och det första loppet vid varje tävling. Kanske inte så mycket jag kan påverka, men i alla fall ett drömmål. Vi ska också gå minst en kurs i år för att utvecklas tillsammans som ekipage.

Pixel

Det är svårt att sätta mål för en sån ung hund som man inte riktigt vet hur han kommer att bli. Men med tanke på hur mycket tid vi har lagt ner på lydnaden så ska vi väl ändå lyckas ta ett förstapris i klass 1 under våren. Sedan räknar jag med att vi ska spendera mycket tid i fårhagen resten av säsongen. Minst två kurser räknar jag med att vi måste gå. Jag hoppas på att vi ska kunna starta ett VP i höst och förhoppningsvis också klara det, så klart!

Och så mig själv…

Jag har nog inte så många mål för mig själv. Sätta mål för träning och sådant är inte min grej. Just nu är jag väldigt nöjd med livet så målet får väl bli att fortsätta såhär. Att ha balans mellan hunderiet, familjen och jobbet. Jag går snart in på mitt sista år som doktorand så mycket jobb och grubblerier över framtiden är bara att räkna med. Ett mål får väl också bli då att njuta av det här sista året och tryggheten och glädjen med jobbet.

 

Förutom lite skador på vovvarna så var 2012 ett riktigt bra år. Vi uppfyllde många av våra mål, har hunnit med mycket och på det hela taget haft väldigt roligt. Nu hoppas jag att 2013 blir ett lika bra år och att alla i min omgivning får vara friska och krya.