Hon är tillbaka

Det där monstret jag beklagade mig över för en tid sedan är som bortblåst. Våran härliga, glada, underbara, älskade unge är tillbaka!

Visst svarar hon bara ”nej” på allt man frågar henne, men hon menar nog faktiskt ganska ofta ”ja” 😛

Vinst i Vimmerby

Och en nästan-vinst. Så kan man sammanfatta dagens tävling för mig och Onnie i Vimmerby. Dubblerad klass 1 och vi körde alla klasser även fast Onnie numera har fler pinnar än behövligt för att flytta upp i hoppklassen.

Första hoppklassen hade jag nog inte riktigt vaknat. Lam och värdelös kan man väl sammanfatta min insats. Klapp på axeln ändå för att jag snabbt efter loppet insåg detta och ryckte upp mig inför nästa klass som var agilityklassen. Nu var både jag och Onnie på g och loppet blev så bra som det kunde bli. Nolla och vinst!

Andra hopploppet gick också grymt bra, ända tills Onnie skulle hoppa ett hinder men inte kom iväg för att hennes klantiga matte har ställt sig på tassen. Seriöst! Jag orsakade en vägran genom att trampa på hunden! Som tur var hände ingenting, så man kan ju inte annat än skratta åt situationen.

Sista klassen var agilitylopp två. Och chans för oss att plocka sista pinnen. Loppet var helt klockrent ända fram till sista hindret. Jag hade visst helt felbedömt vinkeln och hade behövt göra ett betydligt skarpare bakombytet. Nu gled Onnie istället på sidan av hindret och femman var ett faktum. Trots extravarvet runt sista hindret fick vi bästa tid.

Trots missad pinne kan jag inte annat än vara nöjd! Onnie var helt grym idag! Det känns som att vi har hittat varandra på banan nu och så länge jag sköter mig så finns där ett flyt och ett samspel som man blir alldeles lycklig av! Inte konstigt att agility är så beroendeframkallande 😉

Godkänd vallhund

Idag var dagen D då Pixel och jag skulle göra VP. Jag har varit lite nervös inför denna dag, men det släppte när vi väl kom till tävlingsplatsen. Trevliga människor och bra stämning, det får i alla fall mig på bra humör!

Det visade sig rätt snabbt att fåren var springiga och hade starkt drag i flera olika riktningar. De va dessutom inte alls särskilt positivt inställda till fållan. När Pixel och jag startade som nummer sju hade endast en hund tagit sig runt och i slutändan blev bara fem av femton ekipage godkända.

Typiskt nog blev inte våran runda filmad. Men jag är otroligt nöjd! Pixel var så otroligt duktig och arbetade på som bara den i värmen. Hämtet blev jättefint. Fösningen inte helt rak men vi kom igenom grindarna utan problem. Drivningen likaså. Fållan var det som strulade mest när två får envisades med att inte vilja gå in. Men vi fixade det tillslut!

Det var längesedan jag var såhär nöjd och stolt efter en tävling. Dels var ju detta min första erfarenhet av vallhundstävling och Pixel min första godkända vallhund. Men också för att vi i fem månaders tid verkligen har kämpat för detta. Och vi har gjort det på vårt sätt!

Nu blir det lite paus i vallningen och istället ska vi ta tag i agilityn lite mer på allvar. I höst ska vi gå IK1-kurs och förhoppningsvis vågar vi oss ut på tävlingsbanan i vår igen 🙂

En efterlängtad papperslapp

Värmlandsrallyt

Hemma igen efter några otroligt intensiva, men fantastiskt roliga dagar i Värmland! Eftersom Axel jobbade denna vecka åkte jag själv med Tilde, hundarna och husvagnen. Jag förstod såklart redan innan att det skulle bli lite körigt att hålla koll på allt själv. Men jag ville verkligen tävla och då fick det så lov att gå. Och med hjälp att snälla människor omkring mig gick det faktiskt över förväntan bra!

Nya Caddyn, vilken klippa! Allt fick plats. Tom den större och bättre vagnen!

Vi åkte redan i fredags och checkade in på Skutbergets camping i Karlstad. Till min stora lättnad fick jag en campingplats med bra läge och lyckades baxa in husvagnen utan problem. Fickparkering av husvagn på fullsatt camping är annars inte en favorit hos mig. Tillsammans med Lydia och Jessica, och Hedvig och Pascals tält blev det en trevlig liten radhuslänga på campingområdet 🙂

Lördagens bjöd på fint och väldigt varmt väder. Ed var först ut och det kändes lite ringrostigt eftersom vi inte tävlat på länge. Hopploppet kändes bra men med några småmissar. Däremot kändes agilityloppet mer som en katastrof. Onnie gick väldigt fint men hoppade kontaktfältet på A-hindret i agiliyklassen och i hopploppet klantade jag mig lite.

Söndagen inleddes med regn och Eds hoppklass. Jag var lite irriterad efter gårdagen agilitylopp och passade på att ”trycka” på honom lite i en tajt sväng i början av banan. Detta hade effekt och resten av loppet kändes kanonfint. Nolla och sm-pinne. Agilityloppet gick också väldigt bra ända tills att jag inte orkade springa mer.

Onnie fortsatte att hoppa kontaktfältet på A-hindret. Vi tog om, belönade och sprang av. Hopploppet däremot gick helt enligt planen och vi nollade på bästa tiden. Tyvärr var det väldigt rörigt i sekretariatet och man tog fel på oss och ekipaget innan. Jag trodde såklart att detta skulle upptäckas och blev väldigt överraskad när jag kikade i resultatlistan och upptäckte att vi fått fem fel för vårt lopp. Ännu värre blev det förstås när jag såg att hunden innan mig, som inte var felfri, hade en nolla i protokollet. Jag kände mig väldigt besviken och arg. Pratade med en arrangör som skulle kolla upp de handskrivna protokollet, men trodde set var kört. Blev såklart överlycklig när den snälla arrangören kom tillbaka och meddelade att resultatet ändrats! Detta betyder klassvinst av 111 startande och uppflytt för oss!

På kvällen packade vi ihop och fortsatte dryga timmen norrut mot Torsby. Natten skulle spenderas på byns, troligtvis ända camping. Mitt mardröms scenario. Husvagnar överallt och trångt att parkera. Som tur var anlände vi samtidigt som ett gäng hurtiga norrmän. I ett nafs hade dom knuffat in vagnen på sin rätta plats och dessutom rättat till så att den stod perfekt vågrätt med vattpass och allt! Jag, Lydia och Jessica hann knappt reagera.

Måndagen bjöd på ett nollat agilitylopp med Ed och en sm-pinne till. Och en trött Onnie som rev en del men som tog A-hindrets kontaktfält utan minsta problem, wohoo! Därefter drog vi vidare till Kil. Tempot kunde man inte klaga på under dessa dagar och såhär dag tre började i alla fall jag känna mig lite sliten. Bättre blev det inte när jag inte hittade campingen vi skulle bo på utan körde fel flera gånger med husvagn och allt. Skräcken för att backa och vända med åbäket släppte i alla fall efter några timmar av ilska och tillslut gav jag upp och åkte till tävlingsplatsen istället. På vägen hittar jag campingen….

Efter en god natts sömn var batterierna laddade och det var riktigt, riktigt roligt att tävla även dag fyra! Ed nollade hopploppet men det gjorde många andra också och tiden räckte inte till någon pinne. Agilityloppet kändes även det kanon fast jag råkade hamna lite utvägen och orsaka en rivning. På det hela taget var jag supernöjd med Eddan som orkade med fyra dagars tävlan och faktiskt vara gick bättre för varje lopp!

Onnie kändes utvilad igen och nollade hopploppet. Vägen på slutet blev inte helt perfekt och vi blev slagna med några tiondelar vilket gav oss en andraplacering och ytterligare en hoppinne. Agilityloppet gick sist av allt på dagen. Tilde var trött och grinig och arrangörerna valde att starta klassen innan ens hälften av alla förare hunnit köra klart hoppklassen innan och därmed missade banvandringen. Kort och gott, rörigt. Trots detta blev agilityloppet ett av helgens bästa lopp. Alla kontaktfält satt där dom skulle och allt kändes så flytigt och fint! Tyvärr rev hon ett hinder och vi blev utan agilitypinne för denna gång. Men vad gjorde det. Äntligen funkade det som strular under helgen och tiden hade räckt till vinst. Jag kunde inte vara mer nöjd!

Bild: Emma Löfstedt

Sen var det bara att packa ihop och åka hem. Nöjd efter en mycket lyckad Värmlands-vistelse. Jag, Tilde och hundarna hade överlevt vår lilla minisemester utan något större missöde och dessutom haft väldigt roligt på vägen!

”Rally-gänget” och Bettan

Livet med ett monster, eller eh, jag menar barn

Hur är det möjligt att en sådan liten människa kan ställa till med så mycket oreda??

Lagom till att Axel börjat jobba har Tilde blivit ett litet monster. Hon hittar på saker precis hela tiden. Blir skitförbannad så fort hon inte får som hon vill och tror att hon kan mer än hon klarar av. Hon har blivit ett riktigt barn helt enkelt.

Äta är absolut inte populärt och häromdagen fick jag torka kokt torsk och äggsås från väggar och kylskåp här hemma. Mat som jag gjort enbart till henne. Tacksamt… Äta går dock bra om man får göra det i soffan framför Pippi Långstrump. Alltså äter vi numera middagarna där och från och med idag även frukosten. Så lugnt och skönt!

Igår startade hon dagen med att tippa barnvagnen, med sig själv i, baklänges. Det gick som tur var bra, men hon verkar inte ha lärt sig något av det. Därefter åkte vi till Ica maxi där hon absolut inte kunde sitta stilla i kundvagnen. Nu vet vi att om man sitter och studsar tillräckligt våldsamt så går plastbrickan, själva sittdelen, sönder och man ramlar ner i vagnen. Hoppas hon minns det till nästa gång. Tyvärr tror jag inte det, med tanke på hur obekymrad hon verkade…

Ändå var igår en bättre dag än idag. Jag antar att hemförsäkringen inte täcker vattenskadat orsakade av barn… Suck!

Men hon är söt när hon sover i alla fall.

Pippi-fantasten