Ettåring

Idag fyller vår lilla tjej 1 år!

Tänk att hon har gått från de här:

 

Till det här:

 

Det är ju inte på något sätt unikt. Alla föräldrar säger och fascineras över samma sak. Men när man får uppleva det själv så är det verkligen helt fantastiskt!

Födelsedagen firades igår med släkten. En massa paket fick hon men hon var inte särskilt imponerad och själva öppnandet var inte det minsta roligt. Vi kanske får träna lite till jul 😉

Stort grattis lilla älskling! Du är det största och bästa som hänt oss!!!!

 

Ed har fått sin diagnos

Tydligen är det en inflammation i höften som ställer till det. Troligtvis är det en gammal skada som har ställt till det. Har ingen aning om när det har hänt och antagligen var det ingen stor grej då men som alltid med hundar så kompenserar de med att spänna sig och då blir det en snedbelastning. Tydligen så har musklerna runt om i lår och rygg dragit ihop sig som följd och det har bidragit till inflammation, smärta och tappade muskler. En ond cirkel helt enkelt.

Det positiva är att det inte är en skelettskada. Höfter och rygg såg fina ut. Inga pålagringar eller påbörjan på artros. Dessutom vet jag nu att han har fina höfter 😉

Nu väntar antiinflammatoriskt, simning, streching och massage. Sen ska han förhoppningsvis bli helt återställd! Och det är en stor lättnad att höra!!!

(Letade efter en bild på Ed och hittade den här ❤ )

Sen sist…

I måndags var Ed hos Arne. Det blev ingen röntgen då utan den blir på fredag. Däremot blev det en undersökning som visade smärta i en led på insidan av det bakbenet som strulat tidigare. Men ingen smärta i ryggen! Konstigt men skönt… Nu väntar vi på röntgen och Arnes utlåtande på fredag innan vi grubblar vidare över framtiden.

Pixel är inne på sin tredje dag som lydnadshund 😛 Vi kan ju inte låta bli att träna alldeles fram till i vår, det blir ju inte bra. Så jag tänkte att lite lydnad kan ju inte skada. Hade glömt hur roligt det kan vara med rätt hund!!! Får se hur långt vi kommer. Kanske inte hela vägen till tävlingsplanen men man vet aldrig, vi får se… 😉

Annars går dagarna ruskigt fort nu. Jag jobbat hemifrån en timme varje dag och det är riktigt roligt! All ångest över att komma tillbaka till jobbet igen har släppt. Nu ska det bara bli skoj!

Och sist men inte minst så har vi äntligen fått hem den nya kaminen. Jag har lite nervöst kikat på termometern inne när temperaturen ute fallit. Men nu kan det bli kallt för nu kan vi elda igen! 🙂

Bästis

Tilde har helt klart en favorit bland hundarna och det är Ed. Inte så konstigt kanske eftersom han är den lugnaste av dem alla. Tilde har lärt sig hur man ”klappar fint” och går ofta fram till Ed numera för att klappa och han låter henne tålmodigt hålla på så länge hon är försiktig.

Ikväll gick Tilde raka vägen fram till Ed, borrade in sin lilla näsa i hans päls och gav hon sedan honom en stor kram. Dom är ju för söta tillsammans!

Vad brukar ni ha i er tvättmaskin?

Här hemma vet man aldrig riktigt vad man hittar. En slev, ett koppel eller varför inte en kesellaburk?

Eller vad sägs om en liten prydlig hög grus på bilen, en skallra på fönsterbrädet eller ett par trosor på skohyllan.

En liten människa vet hur man roar sig…:P

Hundrehab igen då

Idag var vi hos Marie igen. Främst var det ju Ed som skulle undersökas men jag hade beställt tid åt alla tre när vi ändå var där.

Oftast när man oroar sig över något brukar det visa sig att det inte är så farligt som man först trott, men det verkar inte gälla besök på Norsholm… :S

Först ut var Ed. Hur mycket Marie än klämde och kände på hans högra lår så kunde hon inte hitta något. Hon trodde ändå utifrån min beskrivning att det var en muskelbristning han hade där i somras men av den verkar han inte ha några problem nu. Däremot ömmade han i ryggen precis som förra gången vi var där. Hon kunde också se en omtaxering i steget när han travade och en första vag gissning är spondylos i nedre delen av ryggen. Det skulle kunna vara så att ömheten som kändes redan i februari var början på spondylos. Spondylosen i sig gör att nervsignalerna försvagas och känseln och rörligheten försämras. Detta kan göra att man lättare drar på sig andra skador vilket skulle vara muskelbristningen. Nästa måndag ska vi till Arne för röntgen. Innan dess, innan jag vet helt säkert vad det är, tänker jag inte läsa en rad om spondylos eller ens fundera på hur detta kan utveckla sig och betyda för framtiden. Jag orkar bara inte oroa mig just nu. Det känns lite som ett skämt att nästan exakt på dagen två år senare återvända till Arne och lägga in nästa hund på röntgen för att utreda ryggproblem…

Näst på tur var Onnie. Hon fick i alla fall ett ok att fortsätta som vanligt med träningen. Hon kändes på det hela fin men ömmade lite längst ned i ryggen vid vänster höft. Lite oroväckande eftersom det är just vänster som är c-höften och att hon bara är drygt 1,5 år gammal. Men så länge hon inte blir sämre får vi köra på. Känns ju avslappnat, eller inte… 😦

Sen var det Pixels tur. Jag hade ju oroar mig lite för honom också eftersom han gått kutryggigt och bettet sig lite konstigt för ett tag sedan. Samtidigt växte han fort och mycket och jag gissade på växtvärk. Nu finns det visst inget som heter växtvärk utan det man menar är de små bristningar och blödningar i senor och ligament som bildas vid snabb tillväxt. Och Marie trodde att jag hade haft rätt. Tyvärr visade han obehag även idag i vänster bog och i och med det blev det träningsförbud fram till i vår då han förhoppningsvis vuxit klart och stabiliserat sig. Surt såklart. Men om det finns anlag för OCD är det risk att detta utvecklas under den här perioden om han utsetts för hög belastning. Och skulle han skada sig så är det också en väldigt dålig period att göra det nu. Något jag INTE tänker riskera. Alltså, ingen mer vallning för oss i år 😦

Snabbt sammanfattat kan man väl säga att ingen hund klarade besiktningen utan anmärkningar. Blää så tråkigt!

Hejdå Pepper

Senaste månaden har Pepper på prov bott hos Viktoria och Kent med flock i Vallentuna. Båda parter har funnit varandra och idag var vi där och hälsade på för att skriva papper.

Beslutet att låta Pepper flytta är något jag har funderar på länge då jag känt att Pepper förtjänar ett roligare liv än det han har hos oss. Det var länge sedan vu gjorde något ihop nu och han kan så mycket bättre än att gå och skrota i en hundgård.

Nu kommer han istället att få leva ett riktigt taxliv. Först och främst ska han bli Kents jakthund. Gå på eftersök och driva rådjur. Dessutom ska Viktoria se till att han återigen får en chans i utställningsringen. Så roligt!

Pepper verkar trivas utmärkt i sin nya flock bestående av tre boston terriers och två amstaffar. På dagarna följer han med husse till jobbet och håller honom sällskap på kontoret. Bättre hem hade han inte kunnat få!

Tilde-bilder

Till alla nära och kära. Lite bilder på Tildis från senaste veckan:

Ett år av ledighet

Idag för exakt ett år sedan började min föräldraledighet. Helt otroligt att det har gått ett helt år!

Första känslan är att det har gått så otroligt fort. När jag besökte jobbet för två veckor sedan var det som att jag aldrig varit ledig. Men nu när jag har ägnat ett stund åt att gå tillbaka i bloggen och läsa så känns det som att jag faktiskt har hunnit med väldigt mycket under det här året ändå.

Om en månad börjar jag jobba igen. Tilde ska börja på dagis och försiktigt ska vi försöka återgå till vardag igen. Fast en ny typ av vardag där man ska hinna med jobb, hundar och framförallt att umgås med Tilde. Det är många känslor runt detta… Första halvåret på min ledighet kunde jag verkligen längta tillbaka till jobbet. Det tog lång tid att varva ner och komma till ro i ”det nya livet”. Nu däremot känner jag att jag trivs bra med att gå hemma och inte behöva prestera på topp hela tiden. Och då är det såklart snart dags att återvända till verkligheten.

Hela tiden har jag hört att jag ska ”passa på att njuta av tiden”. Och det har jag verkligen gjort. Många stunder har jag suttit med näsan i Tildes hår och verkligen tänkt ”NJUUUUT”. Men hur mycket man än tar vara på tillfället så går tiden. Nu sista månaden är det jobbigt och jag slits åt två håll. Å ena sidan vill jag att tiden ska stanna och att det aldrig ska bli november, å andra sidan vill jag bara att det ska bli november nu så att vi får komma gång och ta tag i det här nya livet. Just nu verkar det där nya livet både jobbigt och skrämmande. Det nya livet är fyllt med krav på att prestera, minutiös planering och ett behov av att hela tiden behöva vara alert och göra sitt yttersta för att få ihop det. Och när något känns så då vill jag bara ta tag i det och få det överstökat för att bevisa för mig själv att jag klarar av det. Hmm, mycket tankar nu alltså…

Det här året har också varit ett mycket nyttigt år för mig som person. Jag tror egentligen inte att jag har förändrats så mycket som människa med föräldraskap och allt vad det innebär. Men det har varit otroligt nyttigt att slippa jobbet en längre period. Att inte vara någon till lags hela tiden, att slippa någon som styr över mig. I och med att jag kom till universitetet direkt från gymnasiet och sedan blev kvar där så har jag inte sett så mycket av världen egentligen. Hittills har livet bara styrts av tillfälligheter och det är en ren slump att jag är där jag är mer än ett aktivt val från min sida. Som doktorand är man alltid någons. Det är handledarens projekt man arbetar på och det är i grund och botten alltid hon/han som bestämmer. Även om man själv ansvarar för sitt projekt och kan påverka en hel del så ska man alltid vara någon annan till lags. Ett år av ledighet har fått mig att inse att jag faktiskt kan styra mitt eget liv. Att jag själv aktivt kan välja vad jag vill göra med det. En mycket nyttig insikt!

Även om jag lovade mig själv att inte grubbla över min framtid i år så har det såklart inte gått att låta bli. Mycket tid här hemma har gått åt till grubblerier. Jag har under ett års tid nu funderat över vad JAG vill göra. Inte vad jag tror att andra tycker att jag ska göra. Det tog ganska lång tid att sortera ut och skilja på vad jag verkligen vill och vad jag tror att andra tycker att jag borde. Men nu äntligen har jag kommit fram till vem jag faktiskt är som människa och vad som är viktigt för mig! Och jag tror till och med att jag vet vad jag vill göra i fortsättningen 😉

Så även om det känns tråkigt och konstigt att återgå till vardagen så kan jag göra det med ett helt annat lugn och känna en trygghet för framtiden som jag inte hade innan. Och det är väldigt mycket värt!

Kalenderbebis

Idag när jag kikade i brevlådan låg det en trevlig liten överraskning där. En väggkalender för 2013 med söta små bebisar där Tilde var en av dem!

När Tilde bara var 11 dagar hade vi fotograf Laila Villebeck hemma hos oss. Hon tog en massa söta bilder på Tildis och frågade sedan hon fick använda några utav bilderna offentligt som marknadsföring för hennes företag. Vi sade ja till det och jag antar att det här var tacken. Ett mycket trevligt tack dessutom! 😀

Extra roligt var det såklart också att Tildes bild var med för april månad. Den månad då jag fyller år! Jag kommer alltså att kunna kika i kalendern på min 30-års dag och se min egen bebis med texten ”Varje dag sker små mirakel. Du är mitt mirakel”. Inte illa 😉