Tilde 4 år

Idag fyller vår älskade lilla prinsessa    4 år! Hon säger själv att hon är stor nu och jag är beredd på att hålla med! Hon har utvecklats till en egen liten människa med en egen personlighet och som förälder tycker jag naturligtvis att det är otroligt fascinerande!

Födelsedagen har bestått av uppvaktning, presenter mer uppvaktning och presenterar, hembakad pizza och glass till efteråt. Fyller man 4 år får man nämligen själv bestämma vad som ska ätas till middag.

Grattis älskade unge!!! 

 

Världens sämsta förälder och en feminism-svikare

Det är jag. I alla fall att döma utifrån de senaste månadernas inlägg och debatter som jag på avstånd följt. För vet ni vad, jag HATADE att AMMA. Det gjorde fruktansvärt ont, kläderna luktade ständigt sur mjölk och jag ogillade verkligen känslan av att ha en bebis hängande i tutten jämt och ständigt. Istället gav jag gladeligen ERSÄTTNING redan vid FYRA månader och när åldern var inne fick barnen VÄLLING. Ibland till och med TVÅ gånger om dagen!

Vi har gjort puréer och MATAT våra barn. Med SKED. För vi trodde det var så man gjorde, och dessutom gör sig maten bättre i magen än på tapeten och golvet.

Jag tycker Sverige är FANTASTISKT som ger alla möjlighet att stanna hemma nästan hur länge som helst med sina barn, beroende på hur mycket man är beredd att omprioritera i sin ekonomi. Vi är däremot rätt otacksamma både Axel och jag eftersom vi båda LÄNGTAT efter att få komma tillbaka till jobbet, få ta en fikarast med kollegorna i lugn och ro och kunna gå på toa utan barn i släptåg. Och vi har GLADELIGEN skuttat till jobbet vid föräldraledighetens slut.

Vi har lämnat våra barn på FÖRSKOLA. Redan vid 18 MÅNADERS ålder! Och till råga på allt går barnen HELA dagar eftersom vi BÅDA jobbar HELTID!! (Puh, många fula ord på en gång där…) 

Jag och Axel sover fortfarande TILLSAMMANS i sängen och barnen har ett EGET rum. För jag sover verkligen skitdåligt med två barn i sängen som vänder och vrider på sig hela natten. Axel med. Och då blir vi skitsura dagen efter. Barnen har inte alltid varit så nöjda med det och det har hänt att dem SKRIKER och GNÄLLER. Men så får det vara för vi PRIORITERAR några timmar vuxentid med varandra UTAN barn och en ostörd natts sömn.Vi tror att det är viktigt.

När barnen har gjort sig illa brukar vi TRÖSTA och säga att det GÅR ÖVER. Precis som våra egna föräldrar gjorde. Vi blir också ARGA på barnen ibland. Superarga till och med, på ett garanterat OPEDAGOGISKT sätt. Speciellt när vi är trötta och dagens energidepåer är tömda.

Ja, ni hör ju. Vi borde väl inte ens få ha barn!

Dessutom STÖTTAR jag gladeligen och alldeles utan eftertanke ROSA BANDET-kampanjen VARJE år, eftersom jag tror att skänka pengar till forskning är en bra gärning. Men ack så fel jag verkar ha…

PS. Emil fick vid enstaka tillfällen åka i FRAMÅTVÄND VAGN innan han fyllt ett halvår eftersom vi inte ville investera i en tionde vagn. Hur tänkte vi egentligen?!!

Dipp i flocken

Onnies tå fortsätter att strula. Det är troligtvis mitt fel som satte igång henne lite för fort. Problemet ligger mycket i att jag varit själv hemma och då är det svårt att få ihop vardagen och samtidigt särbehandla en skadad hund. Jag har bland annat låtit Onnie gå själv i trädgården utan koppel vilket hon uppenbarligen inte är så bra på att hantera. Tårna började ömma igen och nu har jag satt in ytterligare en kur rimadyl. Tyvärr är hon ju som en tickande bomb nu efter ett antal tråkiga veckor i koppel och det är allt annat än lätt att hålla henne lugn och stilla, men vi försöker så gott vi kan.

Igår blev vi också tvungna att åka en sväng till veterinären med Ed som fått problem med kisseriet igen. Svårt att kissa och blod i urinen. Urinvägsifektion blev diagnosen så nu går även han på rimadyl samt antibiotika. Suck! 

Tänk så snabbt det kan gå från hela, friska hundar till 2/3 sjukskriven flock. Själv har jag helt tappat det här med hunderiet just nu som en följd av allt. Men å andra sidan så blev ju detta vår vintervila, så att träningssuget inte riktigt finns där är väl inte hela världen. Att Ed kommer piggna till inom en vecka är väl rätt säkert, men Onnies tår verkar tyvärr vara en seglivad historia. Bläää….

Hejdå Gävle

I helgen åkte vi till Gävle för att hjälpa mamma att flytta. Det var konstigt och lite vemodigt att säga hejdå till huset för sista gången och veta att det dröjer innan vi kommer tillbaks till stan igen. Flytten gick i alla fall väldigt smidig och nu hoppas jag att mamma ska trivas med sitt nya liv i Vikingstad.

Hejdå huset!