Vi närmar oss

Utsidan är helt färdig sedan förra veckan och invändigt är det inte så långt kvar nu 😉 Här är en liten bildrapport från senaste veckans kaos:

Rapport utbyggnad

Det är så mörkt nu på vardagarna när jag kommer hem från jobbet att det går inte att ta kort. Så ny får rapporteringen från utbyggnaden ske på helgerna.

Utvändigt är det så gott som färdigt. Alla fönster, dörrar, vindskivor, fönsterfoder och nästan all fasad är på plats. Plåtslagaren har inte mycket kvar på taket och vi har fått hängrännor och en liten skorsten för spisfläkten.

Invändigt är det snart färdig isolerat och man kan ana hur det kommer att bli. Rymligt och ljust! Köket är den bortre delen och groventrén närmast:

Julmarknad

Idag har vi varit på Ekenässlott på julmarknad. Tillsammans med Eric, Clara, Ellen och tillhörande föräldrar har vi provsmakat julens läckerheter. Tilde tyckte bäst om ruschkanan byggd av halmbalar.

Hon var inte riktigt lika imponerad av själva provsmakningen även om hon provade både det ena och det andra. Däremot var livemusiken i cafét en hit! Så bra att det inte gick att låta bli att sjunga med:

Sen tog hon lite kort också:

Nedräkning

Nu är det bara 10 veckor kvar, plus (mest troligt!) minus (antagligen inte) ett par veckor innan familjen utökas igen. Tiden har gått vansinnigt fort och jag antar att årets sista månader inte kommer att bli annorlunda.

Jag känner mig mer och mer som en valross i vardagen, men underbart nog funkat det fortfarande riktigt bra att träna hundarna. Jag är väl inte direkt supersnabb på agilitybanan (fast det har jag ju aldrig varit 😛 ) men jag kan fortfarande springa och jag har inga problem med att stega runt på gärdet för att valla. Ärligt talat mår jag faktiskt som allra bäst så länge jag får röra på mig.

Den här gången vet vi inte om det är en flicka eller pojke. Vi ville göra det lite annorlunda från förra gången och tänkte att det får bli en överraskning. I övrigt känns det lugnt. Vi har ju gjort det här innan och det gick ju bra. Visst blev det en förändring i livet, men jag är fortfarande samma människa. Nu vet jag också att allt inte behöver vara så perfekt hela tiden, det löser sig ändå.

Avslutning på vallkursen

Idag var det sista gången på tävlingskursen i vallning som vi går jag och Pixel.

Kursen började bra men sedan dippade det för oss. Pixel är ju en väldigt mjuk hund som har haft oturen att inte alltid träffa så trevliga får. Detta i kombination med att han just nu verkar vara inne i en känslig period i livet som gör honom lite allmänt osäker gjorde att vi fick ett rejält bakslag under kursen då vi skulle göra övningar nära djuren i 25:an och, ännu värre, fållan!

Resultatet blev att Pixel vid några tillfällen bet efter djuren, och när han inte längre fick göra det visste han inte hur han skulle hantera situationen och smet ut ur fållan flera gånger för att slippa det obehagliga. Det här gjorde också att han tappade tempo och tryck i drivning och framför allt fösning. Istället för att trycka på fåren gick han bara långsammare och långsammare och ville helst bara lägga sig ner. Det här kände såklart fåren av och utnyttjade situationen genom att ställa upp sig och bli ännu trögare. Vilket såklart gjorde Pixel ännu osäkrare. En dålig spiral helt enkelt. Där någonstans tappade jag suget att valla och började träna agility istället, som vanligt 😛

Men efter att ha deppat lite bestämde jag mig för att släppa närabetet och fokusera på det vi kan istället. Karin tyckte det lät som en bra idé och gav oss istället i uppgift att ”poppa får”. Dvs jag skrämmer iväg fåren och Pixel får jobba med att samla in dem. Hon tipsade också om att fösa fåren tillsammans, och detta har vi sedan utvecklat till övningen ”jaga får”. Det går helt enkelt ut på att jag och Pixel springer jämsides (och då menar jag springer!) och föser fåren framför oss medan jag flåsandes vrålar ”kom igen, nu tar vi dom!”

Det är fruktansvärt jobbigt för mig och mitt otympliga jag, men övningen har verkligen fungerat! Fåren springer, Pixel känner mitt stöd och blir tänd av den höga farten. Det ser antagligen inte riktigt klokt ut och det är helt emot hur de flesta andra vallar, som försöker hitta lugnt och fokus, men det funkar!

Efter några pass tycker jag att Pixel har ett helt annat tryck och självförtroende och fåren har helt slutat att ifrågasätta honom. Nu övar vi för fullt på ett ”stå”, istället för läggandena, som också gör honom lite låg och får honom att tappa pondus, och det tycker jag funkat riktigt bra.

Som avslutning på kursen fick vi idag köra en IK1-bana. Trots att vi var på ny mark, med andra får och långa sträckor med fösning så höll han faktiskt ihop. Inte en ända gång stannade han utan jobbade på med ett annat självförtroende än tidigare. Det var otroligt svårt att få till linjerna och en vettig framdriving, som vi inte tränat på evigheter. Men nu känner jag nytt hopp och med lite lagom mycket träning i vinter kanske vi faktiskt kan tävla i vår 🙂

Det går framåt

Och fort går det! Så här ser bygget ut nu: