Färdiga!

Igår blev vi äntligen alldeles färdiga med renoveringen! Eftersom ingen bebis verkar vilja komma ut så har vi gjort ett ordentligt ryck nu i veckan som gick för att bli färdiga med det sista.

Några detaljer saknas ju fortfarande som tre skåpsluckor som inte gick att beställa före 1 februari, och golvet där cementplattan måste torka innan vi kan få det lagt. Men i övrigt så är allt på plats.

Inte nog med att vi nu har ett nytt kök och en groventré. Hela huset har blivit grundligt städat, jag har sorterat och fixat min arbetshörna, Tildes rum har organiserats, sovrummet har piffats till och vardagsrummet har fått nya gardiner och matta. Vi har liksom fått ett nytt hus!

Idag har vi bara njutit av att vara färdiga. Skruvdragaren har fått vila och vi har inte satt vår fot på ikea. Underbart!!

Mitten av oktober:

Och nu, 3,5 månader senare:

Så nära, så nära nu

Köket är på plats. Elektrikern har fixat det sista. Nu är det bara det allra sista småpillet kvar. Lister, foder, sockel, någon fog här och där och såklart golvet som vi får vänta lite på. Sotarn ska hjälpa oss att få ordning på kaminen på måndag, men i övrigt är vi färdiga! Det är nästan lite ofattbart!

Halleluja-moment!

Vad är väl en bergvärmepump… Dyr, ful och alldeles, alldeles UNDERBAR!!!!

Idag hände det! Vi fick värme i huset!!! Kl 15.42 konstaterade värmekillarna att systemet var up-n’-runnin’ och historia skrevs i Kråkorp! Nu behöver vi inte göra annat än att sitta ner och se hur graderna på termometern tickar uppåt. Inget mer elda, inget mer kånka ved! Jag vet inte om ni förstår hur fantastiskt och underbart det är?! Men efter att ha levt i tre veckor med endast en liten värmefläkt till uppvärmning kan jag berätta att känslan är obeskrivlig!!! Man vänjer sig liksom aldrig vid 15 grader i sovrummet och i bästa fall 18 på nedervåningen. Man blir aldrig frisk från en förkylning när huset är totalt utkylt och man är förbannat trött på att klä på sig när man måste ha fyra lager tröjor på sig. Men nu ryker tröjorna, en efter en! Prisad vare bergvärmen!!! 😀

Så ful och så älskad!

<a href="https://indexpepper.files.wordpress.com/

Ett halvt kök

Strax innan nio igår morse körde vi igång och vid två inatt kunde vi äntligen diska igen! Trötta på det totala kaoset med diskställ på toaletten och soptunnan mitt på golvet gjorde vi en helsatsning för att få lite ordning på köket. Samtidigt som mattläggaren la golv monterade vi köksskåp för glatta livet och sedan ägnades hela kvällen och halva natten åt att få dit allt.

Men nu har vi minsann ett halvt kök och ett nytt golv! Som en trevlig bieffekt av detta kunde vi också bära in våra köksmöbler och idag har jag premiärarbetet hemma i köket. Känns fiiiint! 😀

Träningsframsteg

Den här helgen går verkligen inte in på listan över minnesvärda helger. Axel har varit borta, vi har inte haft något kök och vädret har varit det värsta tänkbara. Livet utan kök påminner mycket om campinglivet; pastavattnet häller man av ute på gräsmattan och disken diskas i handfatet på toaletten 😛

Lite hundträning blev det idag i alla fall och det piggar alltid upp!

Pixel och jag har tagit tag i det här med delning. På kursen för Karin gick vi noggrant igenom hur det ska se ut och övningar man kan göra för att få till det. Pixel som är helt oerfaren på området (och jag också för den delen!) har bettet sig som de flesta unga oerfarna hundar gör antar jag, när fåren väl är delade suger han fast och blir gärna liggande. Efter mycket lock och pock och en del tjat kommer han i långsamt tempo in mellan grupperna av djur och börjar lite osäkert driva bort ena gruppen. Oftast hinner vi inte så här långt utan djuren har gått ihop för länge sedan eftersom tempot in var alldeles för dåligt.

Delningar har alltså mest skapat frustration och förvirring hos mig och hunden eftersom jag inte på något bra sätt lyckas förmedla vad det är jag vill. Karin hade lärt sina hundar att alltid komma in bakom ryggen på henne och vinkla upp på linjen mot fåren som ska drivas bort. Jag gillar tänket eftersom det blir mer konkret för hunden vart det är man vill att den ska, samtidigt som man själv håller koll på fåren framför sig och låter hunden ta kontroll över vad som händer bakom en själv.

Jag har funderat en hel del på hur jag ska få Pixel att förstå vad jag vill och bestämde mig för att träna in grunderna utanför hagen med kamp- och lekbelöning innan vi började träna på får. Tanken var alltså att lära honom ett beteende och sedan sätta ett kommando på det för att få in en tydlig rutin som känns trygg både för mig och honom. Det resulterade i att att la honom ner och ställde mig själv några meter framför. Därefter kastade jag iväg bollen åt höger eller vänster och vände mig själv i riktning mot bollen. På givet kommande ville jag att Pixel ska runda mig och springa mot bollen. Bollen fick alltså agera får och övningen blev då väldigt lik det färdiga beteendet jag vill ha i hagen.

När kommandot och övningen satt började vi träna mot får. Ingen delning än så länge utan mot hela gruppen av får för att han skulle koppla ihop det nya kommandot med vallning. Det gick lite trögt först, men efter några gånger fattade han galoppen. Sen var det dags för själva delningen och här fick vi ett litet bakslag. Gamla Pixel kom tillbaka och det här nya kommandot var helt bortglömt. Men eftersom jag visste att han kunde övningen vid det här laget och låste sig pga fåren kunde jag ju nu nej-a honom lite försiktigt när det hände. Vi fick också backa några steg och göra själva övningen så enkelt som möjligt. Helt enkelt var det inte men några hyfsade delningar fick vi till under de träningspass vi hade under julen, om än i ganska långsamt tempo. Sedan dess har vi vilat en vecka och det brukar alltid göra susen tycker jag.

Så idag gav vi oss på delandet igen och himlans vad bra det gick! Pixel förstod precis vad det var jag ville! Han rundade mig inte bakom ryggen, men gick snabbt in och rakt upp på linjen mellan fåren. Han fattade precis vad jag ville och vart han skulle och drev iväg den önskade gruppen med stort självförtroende. Fortsätter han så här kommer jag inte att kräva att han rundar mig, delningen blir lika bra ändå. Men börjar han snedda så är det ju lätt att plocka tillbaka. Vda roligt det är när något man tragglat ett tag helt plötsligt släpper och när planen man gör upp faktiskt fungerar!

 

Onnie har senaste tiden fått börja träna running contacts. Att det blev så är en slump och vi gör det inte på det rätta sättet utan ser det mer som ett sätt att förbättra hennes ganska dåliga kontaktfält. Så här i efterhand har jag nämligen insett att Onnie blev helt fel tränad på kontaktfälten som ung. Jag trodde att jag hade en Index när jag började träna med henne och använde därför samma tänk. Men Onnie är verkligen inte en Index och resultatet blev därför ganska långsamma och osäkra kontaktfält som jag också har stört mig lite på. Som ett resultat av detta testade jag att bara säga ”varsågod” en dag när hon sprang balansen och lät henne springa hela vägen och ta leksaken. Utan minsta tvekan dundrade hon hela vägen ner och verkade tycka det var alldeles fantastiskt roligt. Vi gjorde om detta några gånger och för varje gång såg man hur självförtroendet växte och hur hon taggade mer och mer på balansen.

Onnie är ju en sådan hund som ger allt på agilityplanen när hon vet vad hon ska göra och som blir otroligt osäker när hon inte vet. Att springa allt hon kan är hennes grej och det är då hon är som bäst. Alltså har det känts lyckat att fortsätta träna running med henne. Men som sagt. Vi har inte gjort det på riktigt och jag har inga ambitioner att börja från början med henne. Jag har börjat ställa kravet att hon måste ta kontaktfältet på vägen ner och inte bara springa på, vilket gör att hon taxerar lite på slutet. Det kommer alltså antagligen aldrig bli några perfekta runnings med separerade bakben så som det ska vara, men jag tror att det här kan vara en lösning på våra kontaktfälts-problem. Och skiter det sig på vägen kan vi alltid gå tillbaka till våra 2 av-2 på och ändå förhoppningsvis ha fått mer fart och självförtroende av denna övning.

Jag filmade förra passet för att ha en chans att se hur hon verkligen gör. Hon missar ju totalt på tredje försöket och får göra om och då ser man verkligen hur hon taxerar gången efter. Jag vill såklart inte att hon travar ner sådär som hon gör, men hon verkar ju förstå vad det hela går ut på och farten brukar snabbt komma tillbaka efter en sådan miss.

Ett steg framåt, två steg bakåt

Det är lägesrapporten från renoveringen just nu. Vi har fått in klinker i groventrén. Toppen!

Det här betyder att vi kan installera värmepumpen och förhoppningsvis få värme i huset snart. Men tyvärr hade inte företaget som ska göra jobbet riktigt tid för oss nu eftersom vi flyttat fram arbetet så mycket att det krockade med andra jobb för dom. Har vi tur kan dom ändå klämma in oss i nästa vecka. Hoppas på det!

Fuktmätningen av plattan är nu gjord och den visade att golvet går att lägga om 2-3 MÅNADER!!!!! Så länge kan vi inte vara utan kök, så nu lägger vi golvet i gamla delen och får leva med mattor på betongplattan i nya delen så länge. Alltså har vi ägnat kvällen åt att riva ut det sista av köket. Och surprise, surprise -var inte golvet alldeles ruttet intill yttervägg och behöver bytas. Jo! Så nu är vi inte bara helt utan kök, vi har också en vallgrav i rummet. Mer kaos än såhär kan det väl ändå inte bli?

Årets första vecka

Vi avslutade förra året med en trevlig nyårspromenad och korvgrillning tillsammans med Hedvig, Lydia, Jessica, Amanda och Dante och våra 8 (!) hundar.

Kvällen spenderades med samma trevliga umgänge hos Hedvig och Pascal. Axel som åkt ner till Växjö på dagen överraskade och kom hem på kvällen för att fira nyår innan han åkte tillbaka. Årets bästa överraskning!

Därefter har vi haft många slappa dagar här hemma. Det är verkligen mysigt att bara få ta det lugnt hemma tillsammans med familjen.

Eller, lugnt och lugnt… De flesta av dagarna har faktiskt spenderats på Tornby. Efter några veckors funderingar och vånda bestämde vi oss för att byta ut hela köket. Så nu står närmare 30 kartonger med kök och väntar på att bli uppackade och monterade. Tyvärr är vi begränsade att fortsätta renoveringen då vi först måste få golvet lagt och när det sker beror på när plattan har torkat. Så länge har vi i alla fall monterat upp ett väggskåp där micron äntligen fick en bra plats. Axels pappa var snäll att hjälpa oss upp med tapeten på fondväggen i köket och snickaren har fått upp spisfläkten som blir klar imorgon.

Annars har vi mest ägnat dagarna åt att cykla. Folk klagat på den snöfattiga vintern, men jag uppskattar cykelvädret! Vi har så härliga rundor här omkring som är perfekta för cykling och det är dessutom lättare att ta sig fram med cykel många gånger än med barnvagn. Dock är det ibland tungt och jobbigt, speciellt med 15 kg Tilde, motvind och lera som suger fast cykeln. Därför har jag nu börjat drömma om en sådan här:

Det måste ju vara det ultimata transportsättet med barn och hundar! Det är säkert att åka med tre hjul, man kan ha båda barnen framför sig och hålla lite koll under färden. Barnen sitter betydligt säkrare än i en cykelvagn. Man behöver inte oroa sig för halka, går liksom inte att ramla omkull och det blir inte vingligt när man vill kika över axeln efter bilar. Den går att få som elcykel vilket skulle betyda att varje tur inte behöver bli ett fyspass. Vi skulle kunna cykla ännu längre rundor, till affären, simskola och på picnicturer i sommar och hundarna kan hänga med. Det finns att få med kapell som skyddar mot väder och vind och med ordentlig sittbänk med trepunktsbälte. Bebisen kan sitta tryggt i sitt babyskydd eller ligga i liggdelen till vagnen. Man kan ta sig fram överallt eftersom lådcykeln har ordentliga höga däck, precis som vanliga cykeln. Något som känns som en omöjlighet med den ganska så osmidiga dubbelvagnen. En sådan här vill jag verkligen ha!

Förra årets mål och nya

Jag hade ju också satt upp mål för året som gick! Så hur gick det egentligen och vad blir nästa års mål?

Ed

Det huvudsakliga målet var att han skulle bli frisk och hålla sig skadefri. Vi pratade om att Axel skulle ta över och tävla Ed och att jag inte skulle tävla honom så mycket. Som drömmål sa jag att vi skulle plocka sm-pinnar och ett cert.

Axel fick aldrig ta över Ed. Istället satsade jag mer än någonsin på honom då Onnie var skadad. Konstigt nog verkar vi ha lyckats bättre med drömmålet än det huvudsakliga målet. Ett cert blev det och en del sm-pinnar har vi tagit även om vi inte är kvalade för sm. På skadefronten har det varit lite svajigt. Han började året lite osäkert för att sedan hålla riktigt bra under högsäsongen. Tyvärr har det varit lite si och så nu på slutet och i dagsläget känns han stel i höfterna och inte helt tipptopp.

 

Onnie

Onnies viktigaste mål var också att hålla sig skadefri. Jag skrev att vi skulle hitta rutiner för tävling och för att få henne att orka med den ökade stressen som blir under tävlingssäsong och som förra året blev ett problem för första loppet på tävling och i vardagen generellt. Vi skulle gå en kurs också. Resultatmässigt skulle vi upp i klass 2.

Vi missade vårsäsongen pga av skador men sedan dess har hon hållit sig skadefri! Jag har infört rutiner för hur mycket hon får träna och tävla för att hålla ner belastningen och stressnivån på henne. Vi har cyklat mycket hela året och gått mycket i skogen och hon känns riktigt fin i kroppen nu.

Hon har mognat och klarar av tävlingsmiljön betydligt bättre nu. Vi har inte längre några problem med fokuset vid första loppet och trots att vi tävlade bra mycket längre in på hösten i år så märktes det inte i vardagen fören precis på slutet av säsongen, att det var dags för en viloperiod.

Upp i klass 2 kom vi i både hopp och agility men tyvärr blev det aldrig någon kurs.

 

Pixel

Här var målet att starta lydnad klass ett och ta ett förstapris. Annars var det fokus på vallningen med målet att klara ett VP under hösten och att gå kurser. Några agilitymål fanns inte.

Jag kan ju inte annat än skratta åt det där lydnadsmålet. Jag anmälde faktiskt till en tävling, men så kom kastreringen i vägen och vi skaffade fåren och större intresse för lydnad än så har jag inte. Pixel kommer helt enkelt aldrig att bli en lydnadshund,  så enkelt är det.

Vallningen däremot lyckades vi ju faktiskt med. VP:t klarade vi av redan i somras och vi hann till och med gå en tävlingskurs med sikte på IK1 nu i höst.

 

Jag

Jag hade ju inga direkta mål för mig själv annat än att fortsätta med livet som det var och hålla balansen mellan hunderiet, jobbet och familjen. Jag tycker det har gått bra. Visst har det varit slitigt bitvis, men balansen har funnits där. Det blir lätt att hundarna och träningen får stå tillbaka lite när det övriga tar upp mycket tid. Detta gör mig snabbt och omedvetet till en sur och uppgiven människa. Men jag har blivit mycket bättre på att upptäcka signalerna snabbt och se till att få denna viktiga tid tillsammans med hundarna. Det är ju inte bara tid som läggs på hundarna utan även tid som jag lägger på mig själv. Tid som är så otroligt viktig för att orka med allting annat.

 

Mål för 2014

Ed

Ed kommer i stort sett bara att tävla med laget nästa år. Han har inte så mycket att hämta individuellt och med tanke på att han är lite stel och ojämnt fysiskt och att jag har två yngre hundar att satsa på så känns det som ett bra beslut. Med laget är målet att kvala till sm.

Onnie

Vi håller kvar målet att hon ska vara skadefri och detta genom att stå fast vid våra nya tränings- och tävlingsrutiner: aldrig mer än två pass i veckan och aldrig mer än två varv på en bana under ett träningspass. Däremellan är det aktiv vila som gäller.

En kurs ska vi gå.

Prestationsmässigt är målet att komma upp i klass 3.

Pixel

I vallningen ska vi starta i alla fall en IK1. Här finns inga prestationsmål utan bara en önskan om att våga och att överleva!

I övrigt är det agility som gäller i år. Planen är att debutera i vår och sedan får vi se hur det går. Jag har faktiskt inga prestationsmål, utan jag vill ut och köra och se hur långt det räcker.

 

Jag

Eftersom familjen utökas nästa år så innebär det lite nya utmaningar vad det gäller att hitta struktur i livet. Jag håller fast vid samma mål som tidigare, den där viktiga balansen för att må bra, och tror nog att det kommer att lösa sig. Jag vill verkligen lyckas genomföra mina mål med hundarna och jag ska fortsätta att stå på mig för att lyckas med detta. Inte lyssna på folk som säger att ”det inte går” eller att jag borde ”ta det lite lugnt och stanna hemma istället”. Min hobby är det som får mig att må bra och orka med, och vilken familj vill inte ha en mamma som är glad och mår bra?! Kanske kommer det att krävas ytterligare lite mer planering och framförhållning, men det är väl också ett bra mål i sig.

Frågan ”vad jag ska göra med mitt liv” är ju ständigt återkommande. Ett mål för detta år får väl bli att helt enkelt bestämma mig. Största delen av 2014 kommer jag ju att vara föräldraledig, men sen är det inte lång tid kvar. Att ha en plan för framtiden underlättar ju alltid.

 

Nu är jag superpeppad på att se vad 2014 har att erbjuda så bring it on bara!