Det ville sig inte i Eskilstuna heller

Vi tävlade igår. Pixel två lopp och Onnie ett agilitylopp. För Pixels del är det fortfarande inte riktigt på allvar. Vi tävlar för att samla erfarenheter och få rutin, sen får det gå som det går. Han fortsätter att gå bra men lyckades göra någon liten nybörjarmiss i båda klasserna. Som att missta hålet mellan tunneln och tunnelhållaren för att vara tunnelingången och därmed försöka krypa in under tunnelhållaren. Sa jag att vi behöver mer rutin? 😛

Det loppet som verkligen gällde var ju Onnies lopp. En riktigt rolig klass två-bana där man fick jobba och det gillar jag. Vi fick till ett näst intill perfekt lopp. Hade det inte varit för en liten fjuttig rivning hade vi vunnit med god marginal. Surt eftersom agilitypinnarna är efterlängtade, men jag får glädja mig åt att senaste veckans gung-träning verkar ha funkat och åt känslan, för det är verkligen fantastiskt roligt att springa med den där fläckiga hunden! Nu när jag har en ny oerfaren hund att jämföra med kan jag verkligen känna att Onnie har utvecklats sedan förra året. Det känns tryggt och liksom hemtamt att gå in med henne på planen. Vi vet ganska bra vart vi har varandra och nu börjar agility äntligen att bli riktigt roligt igen! Så nu väntar vi bara på lite flyt i agilityklasserna också. Någon gång lär det väl komma…

En liten periodare

Som bebis är man alltid inne i någon slags period. Antingen är det en bra period eller så är det en dålig 😛 Emil är nu nästan 15 veckor gammal, och ja ni ser ju själva, ingen bra period alltså:

Vi befinner oss precis i början av den största åskmolnsperioden och det märks! Samtidigt som han lärt sig att hålla upp huvudet och kan sitta nästan själv (om man stöttar upp lite) så har han fått enorma krav på underhållning och vill absolut inte sova! Alternativt, han kan tänka sig att sova om han får ligga i famnen.

En underhållen och nöjd åskmolns-bebis

Vi som hade fått in riktigt bra rutiner och läggningar på kvällarna. Helt plötsligt funkar ingenting. Då gäller det att fokusera på att det är en övergående period, närmare bestämt 23 dagar kvar om man ska tro appen, eftersom åskmolns-bebisar kan vara lite svåra att leva med ibland…

En mycket uttråkad och missnöjd åskmolns-bebis

Vart tog empatin vägen?

Jag är inte den som offentligt brukar uttrycka mina åsikter vad det gäller politik. Men efter att på morgonen ha följt en facebook-debatt om invandring och SD så känner jag mig nedstämd och uppriktigt ledsen över att det finns människor med så otroligt själviska, empatilösa, rasistiska och rent vidriga åsikter. Folk som är rädda för att vi ska förlora ”vårt” Sverige till ”dom där invandrarna”. Vad hände med förmågan att kunna sätta sig in i andra människors situationer? Att sluta vara så fruktansvärt självisk? Att VÅGA se och förstå hur andra har det?

Varje vecka ser jag ett tragikomiskt avsnitt av lyxfällan på tv där folk går i personlig konkurs för att dom bränner pengarna på cigg och cola och inte kan förstå att dom inte har råd att betala sina räkningar. Samtidigt klagar var och varannan på hur lite pengar man har och allt som oftast får man höra att det är ”invandrarnas fel”, ”dom som kommer hit och tar våra pengar och vårt land”. Jag har själv ingen monsterlön och just nu när jag är föräldraledig är det verkligen inte många kronor kvar på kontot i slutet av månaden, MEN vi bor i ett hus, i ett land där det är fred. Vi svälter inte, vi är inte rädda för våra liv, vi utsätts inte för hot och våld. Vi lever i ett land där vi kan vakna och möta dagen utan rädsla. Det är det som är Sverige för mig. Varför kan vi inte dela med oss av detta?!

Sverige för mig är också att kunna ta en promenad i skogen, lyssna på fågelsången och njuta, friheten. Det borde alla människor ha rätt till och det är knappast något som kommer att förändras för att vi låter folk som flyr krig och elände få komma hit. När jag läser alla dessa rasistiska och vidriga åsikter blir jag rädd. Vi tänker mycket på hur vi ska uppfostra våra barn för att dom ska få bra värderingar och förmåga att känna empati.

Tilde fick häromdagen en kexchoklad av gubben som säljer lotter i den lokala affären. Väldigt snällt av honom såklart, men vi har ännu inte introducerat godis i Tildes liv och jag tyckte inte det var lämpligt att börja med en stor chokladkaka nu heller. Istället föreslog jag att vi kunde ge den till mannen som satt utanför affären och det gjorde vi. Lilla Tilde med blont lockigt hår och solglasögon gav sitt godis till den så kallade tiggaren. Jag kan lova att det var den lyckligaste stunden på länge för den mannen. Han blev så otroligt glad att hela ansiktet strålade av lycka och av bara farten gav han Tilde en puss på handen. Det var så fantastiskt att se att så lite kan betyda så mycket för någon! Och jag hoppas verkligen att Tilde förstod hur glad hon gjort mannen. I vilket fall pratade hon på en bra stund om händelsen efteråt.

Samtidigt som jag hoppas att Tilde fick någon slags insikt i glädjen att dela med sig så kändes situationen också lite konstig. Det blev så tydligt att ”vi är rika”, ”du är fattig”. Han satt på marken, vi stod och såg ned på honom. Jag vill att mina barn ska känna att alla människor har samma värde, samma känslor men olika förutsättningar, inte ”vi är lite bättre, så du kan få en kexchoklad av oss”.

Jag ska göra allt jag kan för att Tilde och Emil ska förstå att det inte handlar om vad man tillhör för kultur eller religion. Att det inte spelar någon vad man har för sexuell läggning eller hudfärd, utan att det är hur man är som person som är viktigt.

Nu kan sommaren komma

I helgen har vi varit lediga sjuuukt effektiva. Det var alltså en ledig helg i den mening att Axel va ledig och jag inte tävlade, och då får man ju passa på. Alltså städade vi garaget, åkte till återvinningen med en kopiös mängd skräp, köpte virke till altantrappan, byggde trappan, hittade igen vår gamla parasoll och monterade upp den, invigde altanen, städade trädgården, lagade punkteringen på gräsklipparen, städade ladugården, klippte gräset, klippte häcken, trimmade gräskanter, friserade jasminbusken, snyggade till gången, rensade ogräs och fixade rabattkanter.

Nu ser äntligen trädgården representabel ut igen! Vi har byggt klart allt som skulle byggas och så gott som alla spår efter vinterns byggkaos är undanröjda. Nu kan sommaren få komma!

Frukost-invigning av altanen.

”Du är duktig att bygga mamma”

I två dagar har jag beklagar mig massor över hur trött jag är och hur jobbigt det är med två barn. Jag kan inte minnas när jag senast sov en hel natt ostört och dagtid känner jag mig mer som en zombie än människa. Det är ibland så illa att jag får anstränga mig för att lyckas hålla en normal konversation med folk. Emil är en snäll bebis men kräver såklart sitt och Tilde är 2,5 år och vill ha den uppmärksamheten hon förtjänar. Det är liksom alltid fullt upp och tillslut vill man bara låsa in sig i ett rum för att få lite lugnt och ro och kanske till och med en ostörd natt alldeles för sig själv. Men det funkar inte så 😛

Istället har vi idag styrt och ställt med vår altan. Axel var tvungen att åka till jobbet när själva altanen väl var på plats, så jag fortsatte själv med vindskydd och staket eftersom Emil sov så bra och Tilde va på bra humör. Efter några timmars byggande blev jag klar och vi gick in och åt middag. Tilde pladdrade (som vanligt) på om altanbygget. ”Bygga tonet” (bygga altan), ”saga” (såga) och ”bolla” (borra), och var noga med att visa hur hon höll för öronen när mamma sågade. Så helt plötsligt säger hon bara sådär ändå ”du är duktig att bygga mamma”. Hon som än så länge knappt kan säga några meningar (förutom ”jag vill inte” då 😛 )! Självklart smälte mamma-hjärtat! Lilla älskade unge!! Jag skulle utan problem byta bort alla ostörda nätter i mitt liv för att du och Emil ska få ett bra liv…

Helgen som gick

Puh, vilken helg! Två dagar i rad har jag tävlat i Jönköping, Axel har jobbat, barnen har varit med släkten. Utspritt och lite rörigt men det har gått bra.

Pixel har tävlat, Onnie har tävlat, Emil har hunnit fylla 3 månader och Tilde har lärt sig sin första grammatiskt korrekta mening ”jag vill inte”. Och hon använder den ofta! Jag är kluven till om jag är stolt över mitt barns utveckling. Speciellt efter att hon imorse sa något som liknar ”dumma dig”. Jag försökte inbilla mig att hon sa ”blomma där”, det känns bättre så 😛

Pixel har i alla fall fortsatt att utvecklas. Han gasar lite mer i varje lopp, vilket är precis vad jag har hoppats på. Jag vågar trycka på honom mer också vilket ibland resulterar i något panikskrik från honom men oftast går bra. Han tappar i alla fall inte huvudet utan fortsätter att vara med mig och göra det jag ber honom om. Några småmissar blir det allt som oftast med en sådan ny och orutinerad hund, men i sista loppet slog han till med en nolla och tog sin första agilitypinne!

Onnies lopp i söndags var däremot en besvikelse. I första loppet klantade jag mig och tappade henne när jag försökte ge henne en bra väg på hinder. Och i andra loppet var det faktiskt hon som strulade genom att gå ur slalom för tidigt och dra rakt över gungan. Jag vet ju att det inte kan gå bra alla gånger, men jag måste ändå erkänna att jag va rätt sur när jag lämnade tävlingen… Speciellt över min egen klantighet!

Sen var det ju Emils tremånaders dag i lördags också. Det blev väl kanske inte så mycket firande, men han växer och utvecklas massor! Numera äter han gärna på händerna, kan ligga riktigt länge och hålla upp huvudet och börjar visst fundera på det här med att vända sig till mage.

Pixels debut

I helgen har jag och små-grabbarna varit i Västerås och tävlat. Det var nämligen dags för Pixels debut! Vi gick ut stenhårt med en tvådagars tävling. Lika bra liksom 😉

Hur gick det då? Riktigt bra faktiskt! Inga pinnar eller så, men det var så mycket som var så bra! Med en ny hund vet man ju inte riktigt vad man har att vänta och alla detaljer räknas liksom. Han satt i starten, tog alla kontaktfält klockrent, köpte handlingen nästan hela vägen, rev inte allt för många hinder, hade huvudet med sig hela tiden och klarade utan problem två dagar i rad. Vi var liksom ett team redan i första loppet och det kändes bättre och bättre för varje start. Han tände också till mer för varje lopp vilket jag tycker syns på filmerna.

I sista loppet körde jag honom så som jag skulle ha kört Onnie. Inget feg-spring och daltande. Han köpte inte riktigt handlingen, men det va helt klart det roligaste loppet!

Efter den här helgen är det nog faktiskt dags att uppgradera Pixel till agilityhund. Visst har vi massor kvar att träna på, men någon komplett nybörjare är han ju faktiskt inte längre 😉

Stughäng med mina grabbar