En vecka i Gävle

Sen sist har vi tillbringat vår tid i Gävle. En av anledningarna var slottshoppet som i år gick i Skutskär, vilket ligger endast 15 minuter från mamma och pappa. Den andra var att fira pappa på sin 75-års dag.

Det jag kommer minnas mest från den här semestern är värmen. Varmt, varmt, varmt och massor med sol. Som tur va låg det ett hundbad i närheten av tävlingsplatsen och i utkanten av planerna fanns en svalkande skog. Annars hade vi nog inte överlevt. Tilde tillbringade dagarna hemma hos mormor när jag tävlade och basse var med mig.

Pixel körde totalt fyra lopp. Tre bra och ett riktigt katastrof-lopp, som antagligen berodde på en smått överhettad hund. Över lag har han gått fint, men den här gången var det lite stolpe ut.

Onnie och jag hade en minst sagt varierande formkurva. Vi inledde med ett helt ok hopplopp. Bra känsla men två rivningar. Sen fick vi en riktig dipp. Ingenting stämde två dagar i rad. Först tänkte jag att hon va trött efter en ganska intensiv tävlingssäsong. Sen insåg jag att det satt i huvudet på mig. Alldeles för mycket dåliga tankar, faktiskt inte ens direkt agilityrelaterat. Efter lite pepptalk med Axel och en promenad i skogen tog jag mig samman. Det var ju ändå dax för tävlingens viktigaste lopp -agilitytvåan. Och det funkade! Vi nollade och vann klassen! Känslan satt i dagen efter vilket ledde till ytterligare en nolla och vinst. Äntligen spräckte vi den där dåliga femfels-trenden som vi haft! Några fler resultat blev det inte. Jag kände mig så färdig och nöjd efter agilitypinnarna att jag inte riktigt orkade ladda om. Onnie avslutade slottshoppet med en riktig glidtackling in mellan mina ben då det regnat en skvätt och banorna blivit väldigt hala. Men hon verkar ha klarat sig bra.

Därefter har vi mest ägnat oss åt sommaraktiviteter, dvs saft och bullar på filt i trädgården, bad och promenader. Tilde fick en jättefin cykel av mormor och morfar som hon cyklat runt på. Hon har också lärt sig vitsen med toalett. Avslutningsvis firade vi pappa med god middag innan vi styrde bilen söderut igen.

Mammas kille

Tilde och Emil är inte särskilt lika till utseende har vi konstaterat. Dom har i och för sig samma leende -det blir ett kryss på näsan :

men i övrigt påminner dom inte så mycket om varandra när man jämför bebis-bilder. Tilde är lik sin pappa, så vem är då Emil lik?

Efter att ha rotat fram mitt gammal fotoalbum kan vi nog konstatera att det är mig han är lik:

Med tanke på förutsättningarna kan man alltså gissa att basse kommer att fortsätta att vara en stadig kille och att lårvecken kommer bli både fler och djupare 😛

5 månader

Basse börjar bli stora killen! Han är en riktig kluns på över 8 kg nu 🙂

Vi har börjar äta gröt på eftermiddagen och det är väldigt uppskattat även om mycket hamnar på fel ställe.

Roligast nu är att pilla och dra i saker. Hundarna, syrran och titt-ut-lekar är väldigt underhållande.

Oftast är han en glad prick med dom allra mjukaste och plufsigaste kinderna ❤

GULDagility

Årets stora agility-fest är över. Sveriges största agilitytävling någonsin. Fyra dagar av underbar agility med härliga människor och i ett strålande väder!

Jag hakade på husvagnen och stoppade in hundar och Emil i bilen och for ner redan i onsdags. Axel kunde tyvärr inte följa med den här gången eftersom han jobbade. Lydia och jag bokade plats på stans camping redan för fyra månader sedan och det visade sig vara ett bra val. På kvällen satte vi upp tälten på tävlingsplatsen och området var galet stort. Sex agilitybanor och trippla rader med tält!!

Torsdagen inleddes med ett lite vingligt agilitylopp med Onnie. Hon var uppenbart störd av miljön och vi kändes inte helt samspelta. Det blev en disk. Även Pixel kändes väldigt miljöpåverkad. Stressig och skrikig och en given disk. Agilityloppet var ungefär det samma. Sen var det äntligen dags för Onnies debut i klass 3. Loppet kändes helt ok men jag stressade och slarvade och då blir det som det blir. Onnie verkade ändå ha vant sig vid miljön, så jag var nöjd.

Fredagen började även den med Onnies agility två lopp. Ett superfint lopp, men så blir hon osäker efter ingången i slalom och går ur! Så jäkla typiskt, stolpe ut som vanligt. Pixels hoppetta var en ovanligt klurig bana med mycket handling som vi helt oväntat tar oss runt och nollar! Och med det kommer vi tvåa av 107 starter och får första hopp-pinnen 🙂

Pixels agilitylopp kändes fint men han ramlade av gungan. Jag är ändå jättenöjd och när vi sitter i målet och kampar som bäst dyker helt plötsligt en reporter och fotograf upp från ingenstans och vill ta bilder till lokaltidningen. Jag tänker att det på sin höjd kommer resultera i en liten bild i kanten och blir ordentligt överraskad när jag öppnar tidningen och ser en jättebild mitt på uppslaget!

Därefter är det dags för hopptrean igen. Jag blev tvungen att flytta starten för att undvika att krocka med Pixels start och vi startade därför bland dom sista. Banan var jättetrevlig (precis som alla andra banor under denna tävling) och vi fick till ett härligt flyt i loppet. Helt oväntat gick vi i mål nolla! Och ännu mer oväntat gick vi in på en tredje plats efter Jouni och Zeljko! Helt otroligt! Lilla Onnie, trea av nästan 200 hundar! 😀

Tredjeplatsen gav oss också en biljett till den stora finalen. Jag som skämtade med Axel innan vi åkte om att vi faktiskt hade en chans till finalplats även fast Onnie inte är i klass tre på heltid. Aldrig i hela livet hade jag kunnat föreställa mig att vi skulle ta oss dit!

Lördagen bjöd på en trött Onnie som rev en del i agilityklassen och inte alls orkade hålla ihop i hoppklassen och en Pixel som fick ta om slarvrivningar. Lydia stod istället för dagens prestation då hon kom trea i agilityklassen och knep en finalplats även hon. Så jäkla roligt att vi båda tog oss dit!! Lydia tog för övrigt universums fulaste pris, som sedan visade sig inte vara något pris 😛

Onnie hade fyra lopp på söndagen. Agilitytvåan var inte alls rolig. Starten gick liksom inte att få till bra och då rev hon såklart. Men fokus för dagen var såklart finalen. Det var väldigt nervöst att sitta och vänta och se publiken strömma till på läktaren. Men när small-klassen väl drog igång kändes det bättre.

Banan kändes flytig och fin. Jag hann inte se så många lopp utan vi gick in och körde vårt rejs. Onnie gick som en klocka och vi nollade loppet! Jisses vilken känsla!! All publik, alla fantastiska klubbkompisar som hejade på, hela grejen. Wow! Loppet räckte till en tredjeplats och vi gick vidare till semifinal! 😀

I semifinalen var vi sex stycken. Vi startade sist och jag visste att vi behövde nolla för att ha en chans på final. Tyvärr rev Onnie ett hinder, antagligen på grund av mig. Rivningen gjorde att jag helt tappade fokus eftersom jag visste att det var kört och strax därefter satt hon i en tunnel hon inte skulle ta. Men vad gjorde det. Loppet i övrigt kändes grymt och jag var ändå överväldigad av vad vi presterat den här helgen. Det var en fantastisk upplevelse att få vara med i en sådan final och känna på känslan och stämningen. Onnie fick äntligen vara med och leka med ”dom stora barnen” och gjorde det långt över förväntan!

Foto: Martin Rimby