Dagisdebuten som kom av sig

Det borde under den gångna veckan ha dykt upp en massa glada små inlägg om dagisdebuten och hur fantastiskt bra det är. Men som ni kanske har märkt så har det inte hänt. Man kan istället säga att det blev en rekordkort tid på dagis för Tildes del. Började i måndags och slutade i fredags. Varför undrar ni såklart. Det kändes inte bra!

Tildis var exakt 12 mån och en vecka gammal när hon började i måndags. Mitt intryck är att de flesta barn gör sin dagisdebut runt 18 månader. Det kanske inte verkar som så stor skillnad, men de där 6 månaderna gör skillnad! Det kändes också hårt att tänka att Tilde vid 18 månaders ålder skulle ha tillbringat en tredjedel av sitt liv på dagis om hon börjar nu.

Men självklart var det många fler saker som spelade in. Delvis var det dagiset i sig. Stora barngrupper med blandade åldrar 1-5 ger en väldigt stökig miljö. Trånga lokaler där Tilde inte ens skulle ha fått plats i sovrummet eftersom det redan var fullt. Och dåligt planerad inskolning från personalens sida då ”våran” fröken skulle på semester under andra (och viktigaste halvan) av Tildes inskolning. En massa småsaker som tillsammans bidog till en dålig känsla hos mig.

Jag har ingen erfarenhet av sånt här sedan tidigare. Jag vet inte hur det ”ska” vara, vad man kan förvänta sig och vilka krav man kan ställa. Men det kändes inte bra i magen. Jag har fått höra att barn gråter i början, men det går över. Men inte ens det kände jag mig övertygad om efter att ha sett lilla A 16 månader gråta hysteriskt efter mamma varje dag. Inte heller lilla N 18 månader verkade helt nöjd med dagis. Det sägs att barn inte har något utbyte av andra barn fören vid tre års ålder och det var väldigt tydligt i det här sammanhanget. Småttingarna gick för sig själva i sin egen lilla värld och lärde sig i bästa fall att se upp så att de inte blev omkullsprungna av de äldre barnen.

Tilde vet jag skulle gråta. Vid ett tillfälle gick jag på toa och var borta 3 minuter, det räckte för att Tilde skulle få panik. Samma panik i blicken fick hon varje gång hon irrat iväg för sig själv på gården och sedan upptäckt att mamma var borta. Att se sitt lilla barn så stressat och skräckslaget är hemskt! Att dessutom tänka sig att samma sak skulle hända när jag inte är där känns fruktansvärt.

Många skulle säkert säga att jag är löjlig. Men faktum är att exakt samma sak gör vi i vår forskning. Genom att i ung ålder stressa våra kycklingar genom social isolering kan vi se att de förändrar sina beteenden som vuxna. Och inte nog med att de beter sig annorlunda som vuxna jämfört med sina ostressade kompisar, de nedärver dessutom sitt förändrade beteendet till sin avkomma. Det finns mycket forskning gjord som visar att stress i tidig ålder påverkar beteendet som vuxen och jag har även hört om rapporter från psykologivärlden som pekar åt samma håll hos människor. Detta gör såklart att jag känner ännu mer obehag av att tänka på hur rädd och ledsen Tilde skulle vara om hon tvingades att börja dagis nu.

Hela detta resonemang har fått mig att fundera på hur samhället egentligen är uppbyggt och fungerar. Det kan inte vara en slump att ungdomar mår allt sämre. Men nog om detta för nu…

Efter fyra dagars vånda bestämde vi oss i alla fall för att hoppa av. Istället ska mormor och farmor rycka in, vilket känns jättebra!! Jag fick själv aldrig chansen att lära känna mina mor- och farföräldrar men var väldigt avundsjuk på mina kompisar som hade sina i livet. Därför ska det bli så roligt att Tilde får växa upp med sina! Den här lösningen har vi tänkt oss fram till och med sommaren. Det ger oss gott om tid att fundera över vilken typ av lösning vi vill ha till nästa höst. Jag tror absolut att dagis eller motsvarande är bra för barn när de är mogna för detta och har utbyte av sina kompisar, men vi är inte där än.