Rosettjakten 

11 februari 2016

Jag ligger visst lite efter här med uppdaterandet men under helgen som gick har vi i alla fall tävlat. Det var ett halvår sedan sist och debut för Pixel i ridhus. Vi inledde med ett nollat men ganska långsamt lopp. Tydligen var det lite svårt för Pixel med det mjuka underlaget och jag hörde från flera att han sett rätt frustrerad ut när han slirade omkring i svängarna. I lopp två gick det bättre men då stämde inget annat istället. I tredje loppet ramlade han ur slalomen och i sista loppet gick allt superbra ändå tills han sprang under däcket som stod som näst sista hinder. 

Jag vet inte riktigt om jag ska vara nöjd eller inte med helgens prestationer. Jag är glad över Pixel, han gjorde sitt bästa och hans entusiasm smittar av sig. Vi hade verkligen roligt när vi sprang våra lopp. Samtidigt ligger det en besvikelse över att Onnie är borträknad under ytan och pyr. Att nolla ett lopp som sedan inte räcker till mer än en tiondeplats är ovant. Det hade inte hänt med Onnie. Jag saknar det där galna och farten som Onnie har. Visst kan Pixel bli snabbare, det bevisade han ju för varje lopp han sprang, men jag har så svårt att se att han en dag kommer ta Onnies plats. 

Att tävla igen var superskoj! Se alla bekanta ansikten och få nörda loss! Men ändå var jag inte alls lika lyrisk efteråt som jag brukar vara. Agilityn känns inte lika rolig längre och framförallt inte lika viktig. Jag älskar fortfarande att träna men jag har inga mål längre. Ingen lust och ingen ork att ha några ambitioner. Jag vill ingenstans, för vi kommer ingenstans. Det skiter sig alltid på vägen. Jag tror verkligen att det är det som är problemet. Det känns så osannolikt att jag och mina hundar någonsin kommer att komma någon vart med agilityn att jag har tappat suget. 

Det här året kommer nog att bli ett år då agilityn får gå på sparlåga. Ett paus-år. Ett år att ladda batterierna och samla lite nya krafter och inspiration. Tyvärr…

2 svar till “Rosettjakten ”

  1. Hedvig said

    Åh 😦 Känner så väl igen känslan. Så tråkigt! Jag tror på att låta det vara så. Tror viljan och det roliga kan komma tillbaka om man inte pressar fram det.

  2. Håller med Hedvig! Är det inte kul – då är det bättre att pyssla med annat! Annars om du saknar gnista och vill ha hjälp att leta fram den så tycker jag att kurs för någon duktig instruktör man inspireras av kan göra underverk för lusten 🙂
    Kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: