Prestationsutmattning

30 januari 2015

I förra veckan mitt under semester dök en jättekonstig tanke upp i mitt huvud: jag är inte det minsta sugen på att tävla agility. Tanken var så konstig och främmande att jag till och med blev lite orolig för mig själv. Jag förstod ju ändå rätt snabbt att det egentligen inte alls stämmer och har senaste dagarna funderat mycket över varför jag känner såhär.

Nu såhär två veckor efter disputationen börjar jag äntligen landa lite. När jag tänker tillbaka på hösten och tiden fram till disputationen så känns det som kaos i huvudet. Jag vet när jag var mitt upp i allt att jag kände mig alldeles lugn. Läget var under kontroll, jag var aldrig stressad och kände aldrig på något sätt att det var ohanterbart. Men nu i efterhand så minns jag alltså hösten med en mer hysterisk känsla i kroppen och jag inser att jag från och med i somras och under hela den här perioden har byggt upp en mental stress som liksom kulminerade på självaste disputationsdagen.

Vissa tecken kunde jag väl se på vägen om jag ska vara ärlig. Det mest uppenbara var känslan av att vara en bluff. På ett sätt kändes det nämligen så overkligt att jag lyckades få ihop en avhandling att jag fick känslan av att någon annan skrivit den. Jag minns känslan när jag gick till biblioteket med mina tio pliktexemplar att jag när som helst skulle bli påkommen att inte vara den som skrivit den där boken. Jag hade så svårt att vara riktigt glad över vad jag åstadkommit för att min hjärna envist försökte övertala mig om att jag var en bluff. Och hur mycket jag än försökte intala mig själv att det bara var min hjärna som spökade, så ville känslan inte släppa.

Det här med att under en relativt lång tid få allting du presterar utvärderat, ifrågasatt och rättat tar på krafterna. Även om folk bara vill väl så blir det tillslut till kritik. Och hur mycket jag än försökte se dom röda kommentarerna i mina manuskript som förbättringar så blev det ändå till något jobbigt. Jag har nu såhär i efterhand förstått att det jag upplevde är alldeles normalt för en doktorand och att det i värsta fall kan bli ännu värre. Som sagt, jag mådde aldrig dåligt under tiden och jag kände ingen uppenbar stress.

Men nu såhär två veckor senare så börjar jag känna reaktioner på den här mentalt påfrestande perioden, som dessutom också innebar oro över framtiden och en hel del jobbsökande, och det mest överhängande är att jag är så otroligt trött på att prestera! Jag orkar liksom inte göra någonting lite bättre och det yttrar sig i allt. Värma ärtsoppa på tub är vad jag orkar prestera i matväg, hundpromenaderna är allt annat än en power walk och ungarnas leksaker får drälla på golvet för det är alldeles för jobbigt att plocka upp dom. Alla projekt känns just nu oövervinneliga och att överhuvudtaget närma mig en skruvdragare ger mig yrsel. Jag som annars älskar att ta mig an projekt. Nu orkar jag bara inte göra någonting lite mer och lite bättre. Och helt plötsligt kan jag förstå varför det här med att tävla agility inte känns så roligt just nu. Jag är inte en sån som vill tävla utan mål. Nu måste ju inte alla lopp gå bra men jag vill känna att jag i alla fall försöker. Det måste finnas energi och ett sug efter att vilja prestera! Det är inte så att jag har prestationsångest, utan jag tror att prestationsutmattning faktiskt är ett bättre ord. Jag kan prestera om jag vill men just nu finns inte någon energi för det.

Planen är därför att ta ett tävlingsuppehåll tills jag känner att batterierna är laddade och den där riktiga agilityabstinensen infinner sig. Tills dess ska jag leva en alldeles prestationslös tillvaro med en massa rolig agilityträning och andra aktiviteter för att ladda upp batterierna igen på bästa sätt.

3 svar till “Prestationsutmattning”

  1. lyraodingo said

    Kloka ord. Ja, det där med att ständigt prestera tär mer än vad man förstår när man är mitt uppe i det. Bra att vila från all prestation, tills tävlingsdjävulen vaknar upp ur sin dvala. 😉

  2. Jag tycker det är väldigt kloka ord!
    Och att faktiskt tillåta sig att känna som du gör (för det är inte alla som låter sig själva göra) tror jag gör att motivation och glädje för livet i allmänhet och agilitytävlandet kommer komma tillbaka fortare!
    Sunt att låta dig själv ladda batterierna och bara andas!

  3. Hedvig said

    Förstår att du är matt! Med vila och återhämtning så kommer säkert lusten tillbaka 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: