Vart tog empatin vägen?

20 maj 2014

Jag är inte den som offentligt brukar uttrycka mina åsikter vad det gäller politik. Men efter att på morgonen ha följt en facebook-debatt om invandring och SD så känner jag mig nedstämd och uppriktigt ledsen över att det finns människor med så otroligt själviska, empatilösa, rasistiska och rent vidriga åsikter. Folk som är rädda för att vi ska förlora ”vårt” Sverige till ”dom där invandrarna”. Vad hände med förmågan att kunna sätta sig in i andra människors situationer? Att sluta vara så fruktansvärt självisk? Att VÅGA se och förstå hur andra har det?

Varje vecka ser jag ett tragikomiskt avsnitt av lyxfällan på tv där folk går i personlig konkurs för att dom bränner pengarna på cigg och cola och inte kan förstå att dom inte har råd att betala sina räkningar. Samtidigt klagar var och varannan på hur lite pengar man har och allt som oftast får man höra att det är ”invandrarnas fel”, ”dom som kommer hit och tar våra pengar och vårt land”. Jag har själv ingen monsterlön och just nu när jag är föräldraledig är det verkligen inte många kronor kvar på kontot i slutet av månaden, MEN vi bor i ett hus, i ett land där det är fred. Vi svälter inte, vi är inte rädda för våra liv, vi utsätts inte för hot och våld. Vi lever i ett land där vi kan vakna och möta dagen utan rädsla. Det är det som är Sverige för mig. Varför kan vi inte dela med oss av detta?!

Sverige för mig är också att kunna ta en promenad i skogen, lyssna på fågelsången och njuta, friheten. Det borde alla människor ha rätt till och det är knappast något som kommer att förändras för att vi låter folk som flyr krig och elände få komma hit. När jag läser alla dessa rasistiska och vidriga åsikter blir jag rädd. Vi tänker mycket på hur vi ska uppfostra våra barn för att dom ska få bra värderingar och förmåga att känna empati.

Tilde fick häromdagen en kexchoklad av gubben som säljer lotter i den lokala affären. Väldigt snällt av honom såklart, men vi har ännu inte introducerat godis i Tildes liv och jag tyckte inte det var lämpligt att börja med en stor chokladkaka nu heller. Istället föreslog jag att vi kunde ge den till mannen som satt utanför affären och det gjorde vi. Lilla Tilde med blont lockigt hår och solglasögon gav sitt godis till den så kallade tiggaren. Jag kan lova att det var den lyckligaste stunden på länge för den mannen. Han blev så otroligt glad att hela ansiktet strålade av lycka och av bara farten gav han Tilde en puss på handen. Det var så fantastiskt att se att så lite kan betyda så mycket för någon! Och jag hoppas verkligen att Tilde förstod hur glad hon gjort mannen. I vilket fall pratade hon på en bra stund om händelsen efteråt.

Samtidigt som jag hoppas att Tilde fick någon slags insikt i glädjen att dela med sig så kändes situationen också lite konstig. Det blev så tydligt att ”vi är rika”, ”du är fattig”. Han satt på marken, vi stod och såg ned på honom. Jag vill att mina barn ska känna att alla människor har samma värde, samma känslor men olika förutsättningar, inte ”vi är lite bättre, så du kan få en kexchoklad av oss”.

Jag ska göra allt jag kan för att Tilde och Emil ska förstå att det inte handlar om vad man tillhör för kultur eller religion. Att det inte spelar någon vad man har för sexuell läggning eller hudfärd, utan att det är hur man är som person som är viktigt.

2 svar till “Vart tog empatin vägen?”

  1. Louise said

    Så fint skrivet A-C ! ❤

  2. Anonym said

    Underbart bra skrivit.
    Danne N.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: