Frukostliv

14 oktober 2011

Okej, nu börjar det bli riktigt tråkigt att vänta. Alla som jag vet ska ha barn ungefär samtidigt som oss har fått sina småttingar nu, men här händer det fortfarande inget.

Natten har varit seg. Bebisen har växt och det är svårt att hitta en sovställning där inga inre organ kommer ikläm. Blir man det minsta kissnödig vaknar man av att det gör ont och att sova vidare är bara att glömma. Jag har allt oftare börjat vakna vid tre-fyra tiden, pigg, utvilad och klarvaken, och så var det inatt. Efter att ha vänt och vridit mig i en timme började jag bli hungrig och det var lika bra att gå upp och äta frukost -fyra på morgonen! Vid sju började jag äntligen bli lite trött och kunde somna om i några timmar. Det enda som var positivt med natten var att jag hann kolla in olika varianter av kontaktfält och bestämma mig för hur jag vill att Eddans nedfarter på a-hindret ska se ut. Ska ut idag och se om vi kan få till det…

Idag bjuder jag på några bilder från frukosten, som blev mer lunch med tanke på vad klockan är. Roligare än så blir det inte idag 😛

Idag saknades husse, annars brukar alla stolar vara upptagna 😛

 

Zzzz...

Dagen D

12 oktober 2011

Idag är det dagen D. Den 12 oktober, det datum då det är tänkt att lillan ska komma ut. Men hon verkar inte ha direkt bråttom och jag är mycket tveksam att hon ska hinna ut på de 6 timmar som återstår av detta dygn… 😦

Så i väntan på att bebisen ska titta ut har jag knåpat ihop en självklickande-targetplatta. Jag har ju tidigare nämnt att jag påbörjat omarbetning av Eds kontaktfält och den planen innebär 2+2 på target. Jag har bara så jäklans svårt att se och hinna klicka när han gör rätt, så istället för att hålla på och gissa så snickrade jag ihop denna lilla manick:

Det är ju verkligen inte någon rocket science vi talar om här utan egentligen bara en slaktad klicker mellan två tunna plywood-skivor. Ed fick provköra den i vardagsrummet och den funkar riktigt bra så länge inte hunden blir ståendes, eftersom det då bara blir ett halv klick och andra halvan kommer när hunden går av targeten 😛 Men det händer ju inte när man tränar kontaktfält iaf.

Sen var det bara ut på planen och köra. Jag var så himla missnöjd efter dagens träning med båda hundarna. Jag kände att jag inte kunde avgöra på plats om det de presterade var bra eller inte och i sådana lägen blir det att jag gör om och om bara för att få en känsla för om jag tänker rätt. Resultatet blir såklart att hundarna blir trötta och träningen känns kass. Jag filmade i alla fall hela passet och nu i efterhand känns det inte riktigt lika dåligt. Eds kontaktfält på balansen ser faktiskt bättre ut än vad jag trodde. Vi går mer och mer mot vår egna variant av running, men jag ser det som positivt. Eddan är ju inte världens snabbaste och kan vi spara lite tid på kontaktfälten med running så är väl det bara bra.

Här är vårt agilitylopp från Växjö i sommras med absolut katastrofala balanshinder för att ha något att jämföra med. Där tog han inte ens kontaktfältet på a-hindrets nedfart. Den senare varianten blev att han stannade på toppen av hindret och sedan kröp ner. Även det KATASTROF såklart!

 Så här såg det ut idag:

Targetplattan fyllde helt klart sin funktion, inga tveksamheter om han tog den eller inte 😀 Problemet nu är väl att jag inte vet hur jag vill ha kontaktfälten på a-hindret bara. Hade ju som sagt egentligen inte tänkt ha running från från början men nu tror jag nog att det är det jag vill och då är jag ju fortfarande inte nöjd med kontaktfälten på a-hindret, suck! Måste nog verkligen fundera över hur jag vill ha det innan jag gör min stackars hund alldeles förvirrad.

Onnie har börjat träna lite slalomingångar med bara en port. Jag är sugen att prova slalombågar sen när det väl är dags att lära in slalomet, men jag tror nog att det behöver kombineras med separat träning av ingångarna. Om dagens träning ger så mycket för framtiden återstår väl att se men i vilket fall är det här träning som inte belastar så hårt, hon blir trött av att behöva tänka och jag behöver inte röra mig särskilt mycket. Win-win situation helt enkelt! 🙂

 

Oj vilket långt inlägg det blev… Men något måste jag ju fördriva tiden med medan jag väntar 😉

Japp, så var det sista besöket hos barnmorskan avklarat! Vi har i och för sig en tid inbokad om två veckor om bebisen envisas med att inte komma ut, men det besöket hoppas jag verkligen inte blir av!

Precis som jag misstänkte så har bebis har sjunkit ner ordentligt i bäckenet och ligger nu fixerad och bara väntar på att komma ut, tjoho! Jag har senaste dagarna hunnit prova allt som sägs ska dra igång en förlossning, men helt utan resultat uppenbarligen. Det är nog så att hon kommer när det är dax och det är ingenting jag kan påverka…

Kollade igenom lite bilder från sommaren och kan konstatera att magen i alla fall har växt. Skrattar lite åt mig själv när jag tänker tillbaka på hur stor och klumpig jag kände mig när jag egentligen inte var det.

 

Någon gång i maj. Jag tyckte jag började se väldigt gravid ut 😛

I midsommras. Kände mig som en flodhäst och trodde inte magen kunde bli större. Muahaha!

Magen en vecka före beräknad nedkomst. Har numera insett att jag inte är så stor och bakifrån ser jag inte ens gravid ut. Jag har haft tur som sluppit både viktuppgång och vatten men trotts det så känner jag mig väldigt otymplig nu och det ska bli skönt att slippa kulan 😉

Händer här då?

09 oktober 2011

Inte särskilt mycket faktiskt. Det är svårt att göra annat än att vänta på bebisen nu… Veckan inleddes med att jag drabbades av någon slags huslighetsmani. Jag inte bara diskade, tvättade och städade som vanligt utan tvättade hela soffan, dammtorkade huset, städade åt ankorna, tvättade barnvagnarna och avslutade med att sy gardiner till fönstrena i hallen på övervåningen. Sedan tog det bara tvärstopp. All energi som fanns i början av veckan är som bortblåst och nu är allt som innebär mer aktivitet än att ligga ner jobbigt. Har nog återigen satt nytt personligt rekord i att sova, men hur mycket jag än sover så är jag fortfarande trött. Jag undrar om kroppen försöker säga något, hmmm……

Idag ska jag ändå försöka ta mig samman och aktivera hundarna lite. Inte för att de just nu verkar så intresserade av att bli aktiverade, men något måste man ju göra för att få dagen att gå. Det här med att göra ingenting är liksom inte min grej, så istället för att bara gå och vänta så får man ju roa sig med något.

Dexter fick för övrigt gå ut en sväng igår. Iklädd Peppers valpsele och flexikoppel ”promenerade” vi ända bort till ladan. Att gå med katt i koppel är ju ungeför lika spännande som att se ett träd växa, det tar hundra år och man kan knappt se att det går framåt. Men Dexter verkade i alla fall uppskatta det och satte återigen sin prägel på ägorna genom att doftarkera vartenda hörn vi passerade (dvs. två: hörnet på ladan och hörnet på bänken vid ladan 😛 ), och jag tror att det är bra att han får komma ut under uppsikt ett par gånger och känna in sig igen innan vi vågar släppa ut honom som vanligt. Idag ska vi nog slå på stort och ta oss hela vägen runt ladan så han får se ankorna. Jag gissar att jag får bära bort honom så långt som vi kom igår och sedan utgår vi därifrån. Ska han för egen maskin ta sig bort till ladan i koppel lär vi inte hunnit fram innan kvällen… Kattrastning -en aktivitet helt i min smak som läget är just nu, zzzz….. 😉

Igår hände något helt osannolikt. Ed försvann och kom inte hem! Jag och hundarna var på väg hem från vår eftermiddagspromenad och sneddade över en åker då det helt plötsligt hoppar upp en hare vid mina fötter. Taxen var såklart i koppel (tur det!) medan de stora hundarna strosade inte mer än 10 meter framför mig. Haren sätter kurs rakt mot Ed och Onnie. Jag vrålar NEJ över hela Kråkorp vilket får Onnie att stanna, men Ed kunde inte motstå frestelsen av en hare mitt framför nosen och drar efter. Att Ed jagar har ju hänt många gånger förut, men han har aldrig varit borta några längre stunder. De gånger han har dragit på ett rådjur i skogen brukar jag lugnt strosa vidare och ropa lite på honom så kommer han. Igår stack han upp i den lilla skogen vi har här hemma i jakten på haren. När jag inte längre orkade vänta på att Ed skulle komma tillbaka fortsatte jag långsamt gå längs med hela skogsbrynet och ropa på honom tills jag kom till öppningen i skogen där vi annars brukar gå in. På den sträckan han jag se minst 6 rådjur som skuttade ut och in i skogen och tänkte att jag hoppades att Ed inte skulle få syn på ett sådant också och fortsätta jakten. I skogsöppningen väntade vi säkert 20-30 minuter på honom. Jag ropade och taxen gormade allt han kunde (inte efter Ed dock, utan efter rådjuren) så han borde ha hört oss. Sedan gick jag hela vägen tillbaka i skogsbrynet och ropade efter honom för att vara på den säkra sidan att vi inte gått om varandra. Men då jag inte såg honom och det gått så pass lång tid sedan han försvann så gick jag hem i hopp om att han hunnit före. Men inte…

Skogen ligger ca 500 meter från vårt hus och är verkligen inte stor. Vägen till och från skogen, där Ed försvann, har han gått typ 3 gånger om dagen sedan han kom till oss. Vi har också både cyklat och promenerat bra mycket längre bort än så, så han borde verkligen känna till omgivningarna och kunna hitta hem! Jag ringde direkt polisen och anmälde honom försvunnen. Med hjälp av Lydia letade jag och Axel igenom i princip hela skogen. Sista turen gjorde vid 22.30  igår kväll då vi tog bilen och åkte in på olika ställen i skogen och ropade. Vi åkte också längs med 70-vägarna här omkring för att försäkra oss om att han inte låg i något dike.

Axel och jag har gått om vartannat till ytterdörren i natt i förhoppning om att det ska ligga en Ed i farstun och vänta, men nu på morgonen var det fortfarande ingen hund hemma. Det var så tomt och kändes helt osannolikt! Hur kan en hund bara försvinna 500 meter från hemmet?!

Så när jag gick upp för att släppa ut Onnie och Pepper för en morgonkiss i trädgården så ser jag Eddans prickiga lilla nos i dörröppningen!!! Lyckan var total!!!! Där stod han, varm, torr (trots att det regnat hela natten!) och ganska så oberörd. Helt oskadd men hungrig såklart. Den känslan av lättnad, att ha en oskadd hund hemma igen, helt UNDERBAR! Nu njuter vi hela familjen av att vara samlade igen 😀

Hela familjen tycker det är skönt att Eddan är hemma igen inte minst Eddan själv som kan vila ut på sitt favoritställe under trappen med sin favoritkudde 😉

 

Nedräkning

03 oktober 2011

Nu är det nedräkning på riktigt som pågår. Hela förra veckan var en enda lång nedräkning till att semester skulle börja och igår var det exakt 10 dagar till bebis beräknas komma.

I fredags när jag städade ur kontoret infann sig en konstig overklighetskänsla. Bara att veta att jag inte ska vara på kontoret på 10 månader, nästan ett år (!) är märkligt i sig, men att veta att när jag kommer tillbaka kommer mitt liv inte längre att se ut som det gör nu utan antagligen vara väldigt annorlunda, är ännu märkligare! Det ska ju såklart bli alldeles fantastiskt att få en liten bebis!!! Men egentligen vet jag ju inte alls vad det innebär… Sedan kändes det också lite sorgligt att veta att jag inte kommer träffa alla arbetskamrater varje dag som det blir på jobbet. Det finns ju en stor riskt att det blir lite ensamt och långtråkigt här ute på slätten hela dagarna. Men redan nu, fyra timmar in på ledigheten, känner jag att jag utan problem kommer kunna anpassa mig till mitt nya slappa liv 😛 Det är ju faktiskt alldeles underbart att inte ha något inplanerat och ta dagen som den kommer! Att hinna med det där man aldrig hinner göra annars (som att blogga t ex)! Och blir det ensamt är man ju alltid garanterat välkommen med lite fikabröd till jobbet! 😉

Så i väntan på bebisen har jag dragit igång årets vinterprojekt för hundarna. Något måste man ju alltid roa sig med under årets mörka månader och då är det perfekt att pilla med saker som man inte riktigt har tid att ta itu med under tävlingssäsongen. Ed ska träna om kontaktfälten, taxis SKA lära sig rutan (så vi kan starta 2:an i lydnaden igen) och Onnie ska börja träna lydnad på allvar. Som en lite uppstart till vår lydnadskarriär var jag och valpis tillsammans med Lydia och Dingo hos Heléne i förra vecka och blev inspirerade. Det är verkligen roligt att få höra hur en riktigt lydnads-människa tänker om träning och upplägg, på samma sätt som vi agility-nördar diskuterar kring agility, och det fungerade alldeles utmärk för mig som inspiration. Nu jäklans ska Onnsan och jag träna!