Moff säger valpen…

05 maj 2011

Min valp annars så perfeka valp har blivit ett ”moff”-monster, i alla fall ibland, suck. Det är konstigt vilka egenskaper de föds med de där små, för det här är verkligen något hon haft med sig från valplådan. Första gången Onnie moffade åt något var när jag hämtade henne på flygplatsen och hon såg en vagn. Då såg jag det inte som något problem, men eftersom det inte har blivit bättre börjar det kännas som ett problem att verkligen ta tag i. Min lilla valp moffar alltså, hon skäller inte, utan det är ett dovt skall i halsen, ett ”moff”. Mest moffar hon när hon är trött och det är mörkt, då hon hör flygplan och andra konstiga ljud eller tycker sig se ”spöken”, vilket så klart tyder på att hon är obekväm i situationen. Men hon moffar också då hon hör andra hundar skälla och ser andra hundar komma, och då upplever jag henne mer som glad och exalterad. Jag har uppfattningen att hon moffar i alla olika sinnesstämningar då hon är lite uppe i stress, både glad och osäker. Vilket gör problemet lite svårare…

Hittils har jag kört på klassikern avled-med-godis. Jag har tänkt att om hon tycker det är läskigt så gör jag något positivt av det. Jag uppfattar henne för övrigt inte alls som en rädd och osäker hund, men jag inser ju också att hon kanske är det i vissa ovana situationer. Resultatet har i alla fall blivit att hon säger ”moff”,  vänder sig mot mig, söker kontakt och får en godis. Men trots att jag tycker att jag avleder henne och hon har superfin kontakt så kan hon fortsätta moffa mitt i uppgiften. Så nu känns det som att jag mer eller mindre belönar moffandet, mindre bra…

Vi går ju numera valpkurs också. Jag tycker tyvärr att kursen är riktigt dålig, men hoppas ändå att valpen får ut något av det. Onnie är fantastiskt duktig under alla övningarna och kan redan allt som valparna ska kunna, så de känns inte som att kursen ger så mycket, förutom i det första momentet: att gå från bilen mot gruppen av valper. Under hela den sträckan är det ett väldigt moffande för då vill min lilla valp bara fram, fram! Och med den höga förväntan kommer ”moffet”.  Men det händer bara första gången vi närmar oss gruppen för under resten av passet kan vi springa mot de andra valparna utan ett ljud. Igår passade jag på att fråga vad kursledaren vad han skulle ha gjort åt problemet med ”moffandet” och svaret var att han bara skulle ha ignorerat det, och på så sätt visat att det inte är något att bry sig om. Jag kan förstå hans poäng men jag tror inte att det är lösningen i alla situationer. Jag rädd för att hon kan fastna i ett dåligt beteende om jag väljer att ignorera henne i alla lägen och att det sedan visade sig att det inte fungerar.  Åh så svårt!

Det som talar för att det bara skulle vara en valpgrej som släpper med åldern är väl att hon är mycket värre på kvällarna då hon är trött och speciellt när det börjar bli mörkt. Ljud och händelser som ena dagen kan framkalla ett väldigt moffande bryr hon sig inte alls om dagen efter. Men vissa situationer som i möten med andra hundar tror jag har potential att utvecklas till ett problem i vuxen ålder.

Index var också väldigt ”verbal” som valp. Men han skällde bara i situationer då han så andra hundar träna och det var  liksom en annan sak. Den delen vet jag att jag kommer behöva träna med Onnie också, massor! Men då handlar det bara om förväntan. Onnies ”moffande” är ett ljud som hon inte riktigt verkar kunna kontrollera själv, något som bara kommer när hon blir förväntansfull och reagerar på saker. Jag är inte ens säker på att hon själv är medveten om att hon låter. Kanske är det bara massor, massor med miljöträning  och att jag bara ignorerar henne som behövs för att hon ska vänja sig och lugna ner sig. Jag funderade först på att ta med henne på söndagens tävling och låta henne hållas. Låta henne moffa på hundar och ljud tills hon tröttnar. Men om hon inte tröttnar då? Svårt, svårt…

Är det någon av er som har någon erfarenhet av liknande situation? Vad hade ni gjort år problemet?

3 svar till “Moff säger valpen…”

  1. lydiaodingo said

    Så svårt! Det känns som om det där moffandet är mycket svårare än ett skall. Skällandet känns som om de är mer medvetna om än ett moff eller ett pip med stängd mun.
    Min kompis har en springer spaniel som när den var valp moffade en hel del, de jobbade med det precis som du, belönade med godis för kontakt. Det har blivit mycket bättre (hon är två år nu), men ibland kommer fortfarande det okontrollerade moffandet.
    Jag tycker att du borde göra rätt. Sur kan man ju inte bli eftersom man då verkligen gör det till en stor sak. Ignorera det och att det sen inte växer bort känns ju inte riktigt som något bra alternativ.
    Man kanske kan skilja mellan ”obehagsmoff” och ”entusiastiskt moff” och när hon är entusiastisk helt enkelt binda upp henne och själv gå mot det där roliga för att inte hämta henne förrän hon blir tyst igen. Om hon börjar moffa så fort du går emot henne så bara vänder du och går därifrån igen? Men det går ju förstås inte att göra om det är obehagligt, men obehagsmoffandet kanske i större grad växer bort då hon blir lite större och inte är med om lika många oväntade saker.
    Du kanske får ha ”kletigt” belöningsgodis så att hon inte kan moffa medan du belönar, då hon är fullt upptagen med att slicka sig runt munnen. 😉
    Långt svar men inte så många lösningar… Svårt problem. Men jag och Dingo ställer gärna upp och kan nog utlösa lite ”entusiastiskt moff” så kanske vi kan hitta den metod som passar bäst för Onnie…

  2. Emma igen said

    Mingla är också en riktig ”moffare”! Främst vid hundmöten samt när det är mörkt ute.

    Vid hundmötena moffar hon aldrig om vi går själva, om Hugo däremot är med och kanske börjar spänna sig eller knorra lite börjar moffandet omedelbart. Det känns inte ens som om hon vet vad hon moffar på.. Eftersom att hon inte verkar osäker i den situationen eller känna något obehag har jag bara visat att det inte uppskattas av mig. (Provade med godis och avleda ett tag först, men precis som Onnie fortsatte hon moffa trots att hon var koncentrerad på mig.

    När det är mörkt ute moffar hon på ”läskiga saker”, främst saker som är stilla. Där har jag bara släppt kopplet och då går hon självmant fram och kollar och sen är det löst.

    Moffandena vid hundmöten är helt borta medan dem som uppstår när det är mörkt fortfarande kan förekomma men inte lika ofta. Jag tror att det i flesta fall där moffet kommer när något är läskigt är en mognadsfråga och förmodligen försvinner mer och mer.

    Men usch, moffande är SVÅÅÅRT! Skäll eller håll käft brukar jag säga till Mingla 😉

  3. Emma igen said

    glömde sig att jag tror verkligen mycket miljöträning is the right way to go!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: