Ett steg framåt, två steg bakåt…

Så känns det i alla fall efter helgens tävling i Kumla. Vi lyckades nolla ett lopp och ta sista pinnen i hopp tvåan, så jag borde vara överlycklig, men tyvärr kan jag inte riktigt glädjas åt det för Index mår inte bra. Först och främst så har han börjat riva igen. Det började för några veckor sedan och vart efter är det fler och fler småsaker som har börjat dyka upp.  Ibörjan tänkte jag inte på det men när jag lägger ihop alla små difusa symptom så påminner det väldigt mycket om hur han var i våras när han var riktigt dålig.

För en och en halv vecka sedan var vi hos Marie i Norsholm, hon kunde inte direkt hitta något förutom att han var väldigt stel i höger bog, och tyckte vi skulle köra på som vanligt. Hon resonerade som så att han ska hålla och gör han inte det är det bättre att han går sönder ordentligt så vi kan hitta vad som orsaker smärtan och rehabilitera honom därefter. Därför valde jag att ändå tävla sista tävlingarna som var inplanerade. Men efter den här helgen känns det tungt. Igår tog vi alltså en pinne, men i dagens lopp var han nästan inte kontaktbar vid starten för han var så stressad. Han kändes inte alls med mig i loppet, saknade det där vanliga trycket och dunkade i fyra hinder. Index har dessutom varit surare än någonsin, utan någon som helst tolerans för andra hundar vilket inte alls är likt honom. Nu ikväll har han dragit sig undan och legat för sig själv. Någon gång har han kommit in i vardagsrummet men tvärvänt när vi titta på honom och gått undan, dessutom går han väldigt stelt.

Det svider verkligen i hjärtat att se sin hund såhär och inte ha en aning om vad som händer. Som tur är ska vi till Marie redan imorgon och jag tänker se till att vi får en ordentlig utredning, för jag vill veta vad som är fel! Det är faktiskt ganska bra att tävlingssänsongen är slut för vår del efter nästa helg så jag kan satsa allt på att få min hund frisk och i bättre form än någonsin till nästa säsong. Då jäklans!