Men störst av allt är att Tilde lyckades somna på egen hand! Kanske låter trivialt men i bebisvärlden är det inte helt självklart och i Tildes fall har det varit väldigt svårt, näst intill omöjligt faktiskt. Hittills har vi sövt henne i bärsele och lagt henne i sängen när hon redan sover. Men det kommer ju inte att funka i längden såklart. De senaste nätterna har jag inte orkar med det och istället låtit henne somna i sängen men inatt orkade jag inte ens se till att hon sov ordentligt innan jag lade ner henne vilket resulterade i en klarvaken bebis. Hon stökade runt en bra stund men så helt plötsligt somnade hon! Jag blev så förvånad att jag själv fick lite svårt att sova

Tilde sov sen som en stock och vaknade 8 timmar senare pigg och glad. Nu hoppas vi bara att det inte var en engångsföreteelse!

• Fullfölj varje sväng, ha inte för bråttom och spring ifrån hunden då flyter han ut.
• Spring med hunden mer, det ökar farten och du hinner ändå!
• Kör offensivt och peppa/beröm hunden under loppet. Då peppar du också dig själv.
• Spring nära hunden i slalom för att ge stöd, det ökar farten och det finns ingen anledning att springa långt ifrån.
• Förbered sväng framför hindret, inte bakom.
• Upprepa inte hundens namn, en gång räcker för att uppmärksamma inför sväng. Att upprepa namnet kan ha motsatt effekt, hunden uppfattar det som ett “fram”-kommando.
• Minska på hjälperna vart efter hunden lär sig.

Tilde har också lyckats välta ut sin första te-kopp idag. Vet inte om det är så mycket att vara stolt över, men det illustrerar i alla fall den andra egenskapen som kommit smygandes under veckan: att medvetet vilja och kunna greppa efter föremål. Som tur var hade teet svalnat så ingen skada skedd, men nu vet jag att det gäller att passa henne i fortsättningen.

Hon har dessutom senaste dagarna utvecklat en egen och mycket bestämd vilja. Nu duger det inte längre att bara sitta i babygymmet, nu vill hon bli underhållen av mamma och pappa. Och får hon inte som hon vill så är hon inte sen att låta oss höra det!

Utvecklingen går framåt -fort!

Det finns egentligen ingen riktig start på dagen, eller snarare dagen startar flera gånger på en förmiddag så det är egentligen enklare att börja där det slutar… Tilde brukar somna för natten någon gång mellan 00.00 och 01.00. Det kanske låter sent, men faktum är att det går bara inte att få henne att sova en längre period innan midnatt. Vi har försökt otaliga gånger, men det slutar alltid med att hon vaknar punktligt vi midnatt och sedan får man börja om med nattnings-rutinerna. Nu är det ju inte så att hon inte alls sover innan midnatt,för det gör hon. Men det blir bara korta snuttar. Så vi brukar satsa ¨på att gå och lägga oss någon gång 00.00-00.30, då sover hon nästan garanterat för natten.

Mellan 6 och 7 på morgonen vaknar hon och vill ha sin första frukost. Jag brukar amma henne i sängen. Eller snarare, hon äter och jag sover vidare. Sedan vaknar jag till någon timme senare och inser att jag somnat igen och lägger tilbaka henne i sin säng. Mellan 8-10 brukar jag släpa mig upp. Oftast närmare 10 än 8. Dels har jag blivit bortskämd med sovmorgonar, men också för att man blir rätt trött av att få sömnen avbruten även om det bara handlar om att lyfta barnet till och från sängen. Tilde brukar i alla fall sova vidare och jag får tid till att duscha, äta frukost och plocka undan i köket.

Runt 11 vaknar Tilde. Då vill hon ha frukost nummer två. Vi brukar äta den i sängen eftersom det är mycket varmare och gosigare och sedan har vi alltid lite morgonmys innan vi går upp. Jag har oftast inte hunnit med frukosten som jag hade tänkt mig så Tilde sitter bredvid mig i sin dag-säng eller babysitter och håller mig sällskap medan jag äter. Det tar oss ungefär två timmar att klara av alla morgonbestyr och lunch och vid det laget är Tildis trött och behöver sova en stund igen. Under den tiden brukar jag pyssla här hemma, vad jag gör kan jag aldrig riktigt minnas så här i efterhand, så jag antar att jag pysslar med tvätten. Tvättar gör man nämligen MASSOR och det är så tråkigt att man hela tiden förtränger det

Vid tvåtiden börjar vi göra oss redo för att gå ut med hundarna. Allting tar massor med mer tid när man har en bebis. Man kan nämligen inte göra något utan att först “nollställa” bebisen, dvs byta blöja och ge den mat. Om man slarvar med det här kommer man ångra sig. I know! Sedan är det två timmars kvalitetstid med hundarna som gäller. Antingen går vi en lång promenad eller så blir det en lite kortare med efterföljande träning. Efter det här är både hundarna och jag rätt trötta så vi går in.Tilde sover oftast vidare i vagnen en bra stund efter det att vi har kommit in, vilket är skönt och ger en chans till mat och vila.

När hon vaknat igen börjar klockan närma sig middagsdax. Nu är hon pigg och glad och kan roa sig själv i babygymmet vilket ger lite tid till matlagning. Om hon inte kan roa sig själv får hon sitta framåtvänd i bärselen och hänga med på matlagningen. Numera är hon också så stor att hon kan sitta i sin egen stol vid bordet när vi äter vilket underlättar.

Kvällen spenderas sedan oftast i vardagsrummet. Vi varvar sång och lek med sprattel på golvet. Hon har numera höga krav på underhållning så man får helt enkelt aktivera henne lite. Axel och jag turas om att ha henne på kvällarna vilket ger mig chansen att smita undan och träna lite med hundarna om jag känner att jag inte fått nog under dagen. Periodvis blir Tilde trött och kinkig under kv’ällen och behöver mat och lite sömn, men som sagt, några längre stunder sover hon inte.

Vi elva får hon sitt sista mål för dagen, en ordentlig slurk ersättning och sedan får hon sitta i bärselen tills hon somnar. Hon är nämligen inte en sådan enkel bebis som man bara kan lägga ner i sängen och peta in nappen så somnar hon av sig själv, utan hon behöver vaggas till sömns och allra bäst går det i selen. Det är därför jag står här klockan 00.33 och skriver ett meningslöst inlägg om hur vår dag har sett ut. Nu sover hon i alla fall och vi kan krypa ner i bingen. Go’ natt!

En riktig bebis roar sig själv! ...eller näe, låter mamma och pappa roa mig menade jag ju!

Till min hjälp i vardagen har jag världens mest pålitliga hjälpreda. Med måttot “alltid redo” så är hon faktiskt till stor hjälp lilla Onnie, i alla fall när Tilde är kinkig och endast kan tänka sig att sitta i bärselen och jag ändå måste få saker gjorda som att vika tvätt. Typiskt nog är det alltid då, när jag inte kan böja mig ner som jag tappar allting på golvet och Tildes strumpor ramlar av. Men då är hon där! Slänger sig över sakerna och leverer dem i perfekt höjd till mig, en aningens slemmiga men oh så praktiskt! Söt är hon min fläckiga lilla hjälpreda!

Agilityklassen var den som kändes bäst men vi fick en retlig rivning. Helt och hållet mitt fel och en effekt av att jag var nervös. Hoppklassen kändes också bra men jag klantade till det lite på mitten. Som tur var har jag en väldigt förlåtande hund som redde upp situationen och vi kom i mål som felfria och vann faktiskt klassen. Duktiga Ed och vilken härlig start på året!

Nu vill man ju bara tävla mera! Typiskt agility, såå beroendeframkallande!

Marie var inte det minsta orolig över Onnies höfter precis som jag trott. När papperna från SKK kom förra veckan visade det sig att det bara var vänster som hade c och på höger var det b. Den ojämnheten var heller inte något Marie kunde känna av. Vi ska alltså fortsätta som vi gör nu. Till sommaren när Onnie lagt på sig mer muskler ska vi börja fysträna mer fokuserar, men nu kör vi på med ordentliga promenader, lek, bus och lite träning ibland. Däremot har jag bestämt mig för att vänta med att starta agilityn. Hon är för ung och sladdrig för den träningen som krävs för att få henne startklar. Jag vill att hon ska vara ordentligt musklad innan jag ökar på träningsmängden. Så nu funderar jag återigen på om vi kanske ska ge lydnaden en chans

Eddan mådde också bra. Lite stel i ryggen men inget han har ont av. Han ska däremot få börja fysträna lite mer genomtänkt och strukturerat redan nu för att vara i fin form till april när tävlingarna drar igång.

Tilde och jag låter oss inspireras

I några dagar har jag funderat över det här med positivt tänk. Det hela startade egentligen med en promenad i stan med Onnie. Jag vet inte om det riktigt har framgått här i bloggen hur fruktansvärt mycket tid och energi jag har lagt ned på att miljöträna denna hund. Oändliga timmar har hon och jag i alla fall promenerat runt i olika miljöer, bland folk och hundar för att hon ska lära sig att det är så världen ser ut och det är bara att acceptera. Hon har blivit bättre helt klart, men vi är inte riktigt i hamn än. Så kom den här promenaden och helt plötsligt var all träning som bortblåst. Hon betedde sig helt fruktansvärt i mina ögon. Hon tyckte allt var läskigt och moffade och skällde högljut åt både hundar och människor. Många skulle säkert säga “Tänk positivt! Hon har ju faktiskt blivit en mycket bättre hund, idag var säker bara en engångsföreteelse. Eller “Tänk positivt! Om några år är hon säker bättre”. Nu är det så kära vänner, att jag haaaar tänkt positiv! Jag försöker allt som oftast vara positivt inställd till saker och ting och tänka just positiva tankar, men det går inte alltid. Ibland orkar jag inte upprätthålla min positiva anda och då lyser något så läskigt som min realistiska sida igenom och jag blir objektiv. Och det var exakt vad som hände efter den här promenaden, jag gjorde en objektiv bedömning av min hund och kunde då helt realistiskt konstatera att hon betedde sig inte alls som jag önskade. Med följden av att jag blev besviken. Ett ord som också verkar skapa rysningar hos folk och som jag tänkte återkomma till.

Så nu över till mitt avslöjande som i hundvärlden verkar vara alldeles tabu: Onnie är i dagsläget inte en den hund jag önskade mig. Hon beter sig i många lägen inte alls som jag vill och då blir jag besviken. Onnies och min personkemi stämmer inte helt överrens vilket gör att jag har svårare att älska henne sådär alldeles villkorslöst, vilket skulle behövas för att jag ska kunna tänka positivt i de lägen hon inte beter sig som jag vill …så där har ni det!!

MEN det här betyder INTE att jag inte tycker om henne. Onnie har fina sidor som jag tycker väldigt mycket om. Och jag tror säkert att hon med tiden kommer bli en stabilare och mer lätthanterlig hund. Och jag kommer inte ge upp! Men ibland orkar man bara inte vara positiv hela j*vla tiden. Ibland vill i alla fall jag bara få vara lite realistisk!

I allmänhet går det en tänk-positivt-våg genom hela sammhället, men i synnerhet i hundvärlden. Man bör akta sig för att vara realistiskt och det är absolut förbjudet att vara pessimistisk. I just agilityvärlden så återspeglas det gång på gång i tränings- och framför allt tävlingssammanhang. Man ska fokusera på det positiva! Man SKA vara GLAD för att hunden i alla fall tog första porten i slalom även om den missar resterande tio. Eller “han tog i alla fall den raka tunnelingången, även om inget annat hinder funkade” -vi fokuserar på det. Jag har några gånger upplevt mig nästan lite dum efter en tävling för att jag irriterat mig på saker som gått fel istället för att fokusera på det positiva. Folk har sagt till mig att jag är “hård mot mig själv” för att jag grubblar över vad och varför saker gick fel istället för att fokusera på det som gick bra. Utåt sätt är blir jag en person som inte är positiv (Gud förbjude), utan en människa som kanske rent av är lite pessimistisk. Men i mina ögon är jag bara realistisk. Jag kan på ett objektivt sätt analysera och se vad som gått både bra och dåligt, men det är inte genom att fokusera på de positiva delarna man blir bättre, för det kan vi redan. Utan det är genom att inse vad som är ens svaga sidor och sedan åka hem och träna på detta man utvecklas. Här är det kanske viktigt att tillägga att jag inte mår dåligt av att analysera fel och svagheter, jag blir inte deprimerad eller på något sätt ledsen av det, tvärtom.

Jag har redan sedan Onnie var valp tänkt positivt. Har har grubblat och lagt upp planer för hur jag ska jobba med hennes dåliga sidor. Jag har glatt mig åt hennes framsteg, försökt att inte se hennes snedsteg, och hela tiden blickat framåt. Men så kom det här bakslaget. Helt plötsligt orkade jag inte vara positiv längre. Jag blev helt enkelt besviken. Att vara just besviken på sin hund är inte heller helt okej i hundvärlden. Det är på något sätt som att erkänna att man själv är dålig. Folk verkar se det som att man är ett med sin hund, så om min hund är en besvikelse så blir jag väl också det, eller? Det är i alla fall så jag uppfattar tänket hos många. Det kan ju inte bara vara jag som är besviken på min hund? Någon mer måste det väl finnas där ute? Men jag har i sanningens namn aldrig hört någon som öppet sagt att han/hon är besviken på sin hund. Och endast i några fåtal fall har jag upplevt att folk erkännt att personkemin inte stämt mellan hund och ägare. Men så måste det väl kunna vara?

En kvinna jag känner berättade att personkemin mellan hon och hennes dotter inte alltid stämde och att det skapat problem redan från den dagen dottern föddes. Det kallar jag en ärlig och objektiv bedömning! Och om nu inte personkemin stämmer ens mellan mor och dotter i vissa fall, så är det väl inte så konstigt att det ibland blir en mis-match mellan hund och ägare, och det måste väl ändå leda till en besvikelse för hundägaren? Detta behöver dock inte i sin tur betyda att man inte älskar varandra. Självklart älskar den här kvinnan sin dotter så som alla mödrar älskar sina barn, och ja jag älskar fortfarande Onnie för att vi har levt sida vid sida ihop från det att hon var en liten valp. Jag känner henne utan och innan och jag vet om alla hennes egenheter, men jag låter mig inte bländas utav någon positiv anda. Jag är realistisk och kan göra en objektiv bedömning av min hund. Och ibland uppvisar hon egenskaper som jag inte alls är nöjd med och som gör mig besviken. Detta gör mig inte till en pessimist och jag mår heller inte dåligt av att inte alltid vara positiv. Däremot kommer jag såklart att fortsätta jobba för att hon ska  bli den hunden jag önskar mig och glädja mig åt våra positiva stunder tillsammans!