Positiv vallhundsträning -går det?

Blev så inspirerad an Lydias blogginlägg att jag själv måste skriva ner mina tankar och funderingar om ämnet som jag burit på länge.

2007 köpte jag Index, min första vallhund och bestämde mig för att prova på denna nya och totalt främmande sport, eller kanske snarare, livsstil. Jag minns orden ”dom kan redan allt, man måste bara trycka på rätt knappar”, som kom vid första tillfället på nybörjarkurser. Det lät ju himla lätt och smidigt tyckte jag. Vi kämpade på i fårhagen, men helt utan resultat. Min hund verkade ”knapp-lös”.

Jag gick några kurser och spande in träningar av unghundar och gick så gott som alltid från dessa tillfällen med en klump i magen. Vallvärlden kan vara hård. Med det menar jag inte att alla vallhundsförare behandlar sina hundar på ett hårt sätt, men jag upplevde situationer som jag ansåg vara långt utöver okej inom hundträning. Själv bestämde jag mig för att anta den ”mjuka” skolan, vilket innebar att man ”bara” var hård på rösten. Det vill säga en hel del bråk och skrik. Helst skulle man inte berömma hunden, det ”behövdes ju ändå inte” eftersom ”vallningen i sig är belöningen”. Ville man ändå göra det skulle det vara med dov och lugn röst. Gud förbjude glada tillrop och en uppmuntrade röst!

Det gick inte så bra för mig och Index och när han dog var jag så djävulskt less på vallning att jag minsann aldrig mer skulle valla. Och sedan köpte jag en icke-vallande bc istället 😉

Sen kom Pixel. Sugen på vallning var jag fortfarande inte, men jag lovade i alla fall Fanny att göra ett VP. Jag lovade också mig själv att aldrig någonsin bråka på min hund i fårhagen. Hellre fick det gå åt skogen med vallningen.

Pixel träffade får första gången när han var runt halvåret. Han visade fina naturliga rörelser och jag började känna mig sugen på det här med vallning ingen, fast på mitt sätt. I februari skaffade vi egna får. En liten grupp på 6 tackor som gick i en liten vinterhage här hemma. Det var perfekt förutsättning för att jag skulle börja våga träna. Ingen som kunde lägga sig i.

Redan första passet kände jag av frustrationen att inte kunna berätta för min hund när den gjorde rätt. I all annan hundträning belönar vi önskade beteenden och är väldigt noga med att berätta för hunden att den gör rätt. Motivation att göra det föraren vill och viljan att utföra beteendet gång på gång är A och O. I vallhundsträningen är min erfarenhet att man oftast tänker tvärtom. Man han avlat fram otroligt arbetsvilliga hundar som jobbar och jobbar och man formar dem genom att berätta när dom gör fel. Med ”flärp” och piska stoppar, korrigerar, nej:ar och hotar man hunden för att få den att göra rätt. Jag har hört påståenden som att ”hunden tror den kan det här jobbet mycket bättre än du och skiter i vad du vill”. Eller ”hunden räcker dig långfingret och tycker du har fel. Därför lyssnar den inte”. Det finns någon slags grundläggande idé om att hunden inte vill samarbeta. Jag har svårt att se att en hund som springer iväg från sin tränare och gömmer sig, på något sätt skulle ”skita i vad man tycker”. Vad jag har sett vid dessa tillfällen är stressade osäkra hundar som inte vet vad som är rätt eller fel och som istället låser på ren instinkt och i värsta fall jagar fåren.

Målet med min träning blev istället att försöka berätta för Pixel när han gjorde rätt och ignorera när han gjorde fel. Helt vanlig hundträning alltså. Och hur? Genom boll och kampbelöningar.

Läggandena hade vi med oss sedan tidigare lydnadsträning. Nu tog vi med oss dom in i hagen. Jag gjorde det enkelt och skapade en situation med fåren där jag visste att han var trygg och kunde lägga sig. Direkt han lade sig ropade jag glatt ”BRA”, slängde bollen och sprang till honom och kampade och belönade. Vart efter han blev tryggare med situationen och visste vad jag ville kunde vi öka svårighetsgrader. Inga lägganden i onödan, utan bara i lägen då jag visste med säkerhet att han skulle fixa det. Och alltid följt av boll, kamp och massor med beröm. Idag har Pixel snabba, säkra läggandena. Jag är aldrig orolig för att det inte ska fungera och vi har aldrig någonsin haft en konflikt runt detta som man annars rätt ofta kan se.

Att gå mot djur, fösa, har vi tränat likadant. Mitt i fösningen, när han gått som allra bäst har jag ropat ”BRA”. Pixel tvärvänder och kommer till mig för lek och beröm och så snart jag säger att det räcket, släpper han och börjar valla igen. I början gick han bara några steg innan belöningen kom och vart efter har vi ökat avstånd och svårighetsgrad.

Höger- och vänsterkommandon tränade vi såklart också in med boll och kamp. Fåren i ett hörn av hagen, jag framför fåren och Pixel framför mig. Med kroppen visade jag vad jag ville, därefter gav jag kommandot och så snart jag såg att han tänkte rätt slängde jag bollen och sprang till honom och kampade. Vart efter han blev säkrare ökade vi svårighetsgraden.

Även nu för tiden har jag alltid med mig bollen ut i hagen. Jag fick ”rådet” att omedelbart sluta med bollbelöning. ”Den behövs inte!” Men aldrig. Jag kommer fortsätta kasta min boll då och då för att förklara att han gör rätt och är duktig. Den har också visat sig användbar i nya situationer då han blivit osäker på vad jag vill. Då gör vi om och leker extra mycket när det blir rätt. Man kanske tror att bollen skulle göra honom beroende av mig och att han därmed skulle tappa djurkänslan. Detta är absolut inget jag märkt av. Jag belönar ju dessutom bara när han vallar som bäst.

Vi avslutar alltid våra pass med kamp och lek. ”Nu räcket det” betyder kom till mig och lek, vilket Pixel alltid gladeligen gör. Jag kan erbjuda min hund något som är lika roligt och värdefullt som får, och då behöver det aldrig bli någon konflikt.

Med det här vill jag absolut inte utnämna mig själv till någon mästare i vallhundsträning. Jag vill heller inte på något sätt trampa folk med betydligt mer erfarenhet än mig på tårna. Pixel är min första ”riktiga” vallhund. Den hund som fått en ärlig chans av mig som tränare. Jag har egentligen ingenting att komma med och jag vet att det finns oerhört kompetenta människor där ute i vallhundsvärlden som använder sig av bra metoder.

Det jag vill är bara att berätta att för oss har det gått bra att träna vallning med samma tänk som i den övriga träningen. Ingen irritation, bara glädje och känsla av team-work. Jag har träffat allt för många som inte gillar vallning och inte vågar sätta igång för att det verkar så läskigt och man vill inte förstöra relationen till sin hund. Detta är så ledsamt att höra då jag verkligen tror att man kan träna vallning på ett positivt sätt, och jag önskar att fler vågade prova!